Fickpluntan – Lommeflaskan som blev Shot Flask · Del 1

Den har sett ungefär likadan ut sedan 1700-talet, blev en symbol med ikonmått i USA på 1920-talet och den är fortfarande lika populär – både att ge bort och att få.

Det är lite oklart var ordet ”plunta” egentligen kommer ifrån, till och med Svenska Akademiens Ordbok skriver bara ”av ovisst ursprung”, men räknar upp följande varianter: brännvinsplunta, fickplunta, kluckplunta och nubbeplunta. Man får också reda på att ”lommeflaska” länge användes i Sverige för samma sak, från mitten av 1700-talet ända fram till så sent som 1931.

På norska heter fickplunta ”lommelerke” – eller ”lommeflaske”, och ”lomme” är ju ficka, ”lommebok” är plånbok, till exempel. I Danmark heter fickpluntan samma sak: ”lommelærke”, men också ibland bara ”lærke” vilket faktiskt också betyder just fågeln lärka.

På finska heter fickplunta ”taskumatti”, men kallades förr i tiden för ”Simon” och samma benämning användes på flera olika platser i Sverige också. Bland annat i uttrycket ”Han har Simon med sig”, det vill säga han är full, även om nu inte måga blir berusade av enbart innehållet i en fickplunta.

Nå, nog med skandinaviska språkligheter nu, i England och USA heter den ”hip flask”, tyskarna säger ”Flachmann” och fransmännen ”ballon de la hanche”.
Fickpluntan utvecklades under 1700-talet utifrån pilgrimsflaskorna som var platta på ena sidan för att vila antingen mot bröstet eller sadeln. De var ofta gjorda av keramik och alltid försedda med flera öglor för bärremmar. Vanligtvis användes de som vattenflaskor under resorna, men de riktigt små användes till religiösa ändamål – heliga oljor och sådant.

Riktigt när de första egentliga fickpluntorna dök upp är oklart, men under 1700-talet blev de allt populärare och gjordes då ofta i tenn, som innehöll bly och det var ju inte helt lyckat i sammanhanget, som man förstår. Fickpluntor av glas förekom också, de var dekorerade med glasreliefer som inte bara fungerade som prydnader utan också som förstärkning mot stötar.

I en dagstidning i Newcastle i slutet av 1700-talet stod det här att läsa: ”Stolen in Newcastle one white glass Pocket Bottle, with Barley Corns engraved upon it”.
Under den viktorianska eran (cirka 1837-1901) blev fickpluntor gjorda av silver allt vanligare, särskilt i de välbeställda borgarklasserna förstås. I motsats till andra metaller gav silvret ingen som helst bismak, tvärtom – det ansågs att silvret rent av förhöjde och förädlade spriten ifråga. Ibland försågs de med ett litet fönster av glas – så att man kunde hålla koll på spritnivån. De användes under jakt, resor och vid alla speciella festligheter man kunde hitta på, de blev också efterhand allt populärare som presenter, ofta då med ingraverade hälsningar av olika slag. Än idag är de i England vanliga presenter till dem som agerat Best Man vid bröllop.

Oklart är också när den numera för fickpluntor så karakteristiska fastgjutna skruvkapsylen började användas. Många tidigare varianter hade ju istället en kapsyl som upp- och nervänd också fungerade som ”supkopp”.
De flesta fickpluntor idag görs av rostfritt stål, men också tenn och silver. Numera finns även en modell i titan, den heter ”Hipp” och de som designat den framhåller bland annat metallens lätthet som en stor fördel, och detsamma gör de producenter som gör fickpluntor av plast (?!) också.
PS/ Vi återkommer till Marilyn Monroe i Del 2…/DS

Foto: Film Archives, Doctor Macro & Library of Congress

    Danielsson författare och konstnär med stort vinintresse, som skrivit ett tjugotal böcker, av vilka flera översatts. Har haft ett tjugotal enmansutställningar runt om i Europa. Bernt har sedan 2001 arbetat tillsammans med Åke Jacobsson som skribent och redaktör