Ingen förändring i onödan

Isle of Islay är för whiskyn vad havet är för sjöfarten. Det går inte tänka sig hur whiskymarknaden hade sett ut om inte de åtta fyrbåkarna där ute i den avlägsna hebridiska övärlden mot alla odds hade övervunnit modernisering, industrialisering och kommersialisering. På Islay gör man som man alltid har gjort, och gör man fel, som man alltid har gjort, fortsätter man att göra samma fel, för det blir rätt ändå. En historia som ofta berättas är den om whiskyjournalisten som kom till Ardbeg och förundrades över att man bar tunga jästsäckar över halva destilleriet och frågade varför man inte förvarade dem närmare jäskaret. Det självklara svaret, ackompanjerat av en förvånad blick, blev »they have always been there«. På Islay ändrar man inte saker i onödan, och även om förändringsbenägenhet är en förutsättning för utveckling så är det paradoxalt nog avsaknaden av denna som har gjort Islay till whiskyvärldens Cape Canaveral.
Vilka som var de första Ileacherna vet man inte. Men på Museum of Islay i Port Charlotte finns lämningar som visar att ön varit bebodd i minst 10 000 år. Vi vet också att kristendomen satte sina spår på ön mycket tidigt, att romare, kelter, pikter, vikingar och skotska lorder härjat om herraväldet genom historien.
Namnet Islay lär enligt sägen härstamma från en skandinavisk prinsessa Eila och här och var möts vi än i dag av ekon av det fornnordiska språket. Islays historia är febrigt intressant, och måste berättas i större artiklar än denna.
När whiskyn kom till ön är något som vi bara kan ana oss till. Enligt seglivade irländska skrönor var St. Patrick inblandad, men det vore nog att tillskriva denne gamle hedersman allt för många förtjänster. Dock är det väl rimligt att anta att konsten att destillera letade sig från Irland till de närbelägna öarna (vid siktigt väder ser man ju faktiskt Islay från den gröna ön) vid tiden som kunskapen slog rot på Irland.

Islay – ett gammalt skatteparadis

Det som långt senare skulle få stor betydelse för Islay som whisky-ö var den dubiösa idéen att införa maltskatt i hela unionen. Med beslutet som trädde i kraft 1725 följde en mängd föreskrifter för hur tillverkningen av öl och whisky skulle gå till. Det blev lindrigt sagt ett herrans liv i Skottland och engelsmännens popularitet devalverades med flera tiopotenser från redan låga nivåer. Men på Islay och Jura styrde mäktiga lorder med stort inflytande i kungahuset, bland annat hade de skaffat sig rätten att ta ut skatt i sitt grevskap med påföljd att tillverkningen av öl och whisky förblev skattefri på öarna. Resultatet blev massinvandring av bryggare och destillatörer från fastlandet och Islays framtid som whisky-ö tog sin början. Någon tulltjänsteman med konungsliga befogenheter skulle inte börja sätta sina hårda stövelklackar på ön förrän det var 1800-tal. Lilla Islay blev ett skatteparadis och letar man i historieböckerna hittar man ett 25-tal destillerier som verkat på ön vid denna tid, dessutom fanns oräkneliga lönnbrännerier.
När Alfred Barnard besökte Islay på 1880-talet räknade han till tio lönnbrännerier bara i närheten av Ardbeg, Laphroaig och Lagvulin. Den verkliga storhetstiden inföll under 1800-talets senare hälft, då bodde 15 000 människor på ön och destillerinäringen blomstrade. Ardbeg var exempelvis ett eget samhälle med bostäder, fotbollslag och till och med en gaelisk kör. Men flera av den tidens välkända destillerier som Malt Mill Distillery, Ardinestiel och Lochindaal Distillery har sedan länge slocknat och glömts bort.

Till och med kranvattnet smakar whisky

Islays whisky är den mest distinkta och karaktäristiska av alla whiskysorter. I varje fall om vi talar om den traditionella uppfattningen av Islaywhisky. I dag håller det stiltypiska på att luckras upp och vart och vartannat Islaydestilleri laborerar med smaker som de gamla öborna knappast skulle kalla sina. Islays unika geologi, den blåsvarta, tjärhaltiga torven, havet, Atlantregnen och den jämna temperaturen skapar onekligen förträffliga förutsättningar för whiskytillverkning.
Det finns en romantisk bild av Islay om ett glödande kärleksförhållande mellan hav och torv som föder en whisky som är ett koncentrat av de fyra elementen, där torvelden, kornet, saltvattnet och jordmånen mer än någon annanstans förenas i en flaska. De mest passionerade Islayfreaksen hör måsskrik och känner smak av gamla skutor och rasande havsvågor så fort man nämner öns namn. Upplevelsen är förvisso personlig, men mer sansade bedömare som smakfysiologer och kemister tillskriver inte havet något inflytande på whiskyn, knappast heller de porlande bäckarna som fyller vattentäkterna på ön. Men faktum är att på Islay är till och med kranvattnet så torvigt att det smakar whisky, och de vita frottéhanddukarna som väntar på Bowmore hotell doftar sött av malt.

De mest berömda destillerierna …

Det är torven och röken som har givit Islaywhiskyn dess rykte som den skotskaste av alla skotska malter. Främst bärs detta rykte av The Kildalton Three, de tre destillerierna på Islays sydkust. Inom några få kilometer ligger Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig på ett rökigt, eller kanske snarare dimmigt, pärlband. Kildaltondestillerierna är förmodligen också de tre främsta. Det är knappast troligt att övriga destillerier på ön själva hade kunnat skaffa Islaywhiskyn samma ställning bland världens whiskyvänner. Det största destilleriet på Islay är Caol Ila, det ägs av Diageo och producerar en stor del av den rökiga malt som bolaget behöver till sina blandningar. Japanskägda Bowmore har satsat stort på taxfreemarknaden och dess whisky har fått erfara ett minskat intresse bland konnässörerna, dock håller detta numera på att vända. Bruichladdich är det mest innovativa destilleriet på ön. Ingen annan laborerar med så många olika typer av whisky av olika stilar och karaktär. Bunnahabhain i norr har egentligen aldrig gjort stiltypisk Islaywhisky, men i lagerhusen ligger en guldgruva med gamla vällagrade fat som i allt större takt köps upp av oberoende buteljerare.

… och ett nytt

Nystartade Kilchoman är ett litet gårdsdestilleri som nyligen kommit upp i laglig whiskyålder och som följs entusiastiskt av rökögda Islayvänner. Det kanske mest omhuldade destilleriet är ändå Port Ellen, saligen avsomnat, stängt och nedmonterat redan 1983. Whiskyn – som fortfarande dyker upp i förvånande strid ström på marknaden – är kultförklarad och betingar höga priser, men om den är bättre än annan Islaywhisky i samma ålder ska om sanningen ska fram vara osagt.
Inte någon annan region i hela whiskyvärlden kan man mäta sig med ryktbarheten som de nio Islaypannorna givit sin ö. På hela ön bor inte fler människor än vad som brukar gå på en betydelselös hockeymatch mellan Växjö Lakers och Björklöven, ön är inte större än en sydsvensk landsortskommun och det är lika komplicerat att ta sig dit som det är att förstå en elräkning, men de stolta Ileacherna gör som de alltid har gjort, de tar en dram och en pint, sjunger »westering home« och värmer sig vid de glödande torveldarna – och röken sprids i allt vidare ringar över världen. ■

Relaterade inlägg

• Legendernas Bowmore (0)
• All världens whisky (0)
• Thomas Dewar – Whiskyns dandy (0)
• Whisky med fatfinish (0)
• Whisky in flames (0)

Loch Lomond skulle inte få särskilt många utmärkelser på The Golden Globe i whiskyvärlden om maltkonnässörerna fick dela ut förtjänstordnar. Förmodligen skulle Loch Lomond bli en nollpoängare i vilken Eurovision Whisky Contest som helst. Ändå är Loch Lomond ett av de mest intressanta destillerierna att besöka, åtminstone för den som går igång på destilleriteknik. Loch Lomond liknar nämligen inget annat brännvinskokeri i hela världen.

»Loch Lomond är ett av de yngre destillerierna i Skottland. Det byggdes vid sydspetsen av den berömda sjön med samma namn. Året var 1965 och byggherrar var ett amerikanskt bolag…«

Som sagt, Loch Lomond är en udda fågel i whisky­faunan. Dess egenheter är många. Det är det enda destilleri som har samma namn som sin vattenkälla. Det är det enda destilleri som producerar både malt- och grainwhisky i samma anläggning. Det är det enda destilleri som renodlat sin försäljning till lågprismarknader och stormarknader. Den som har besökt några destillerier i Skottland och som plötsligt kommer in på Loch Lomond lär tro att man har bytt ut pannorna mot flygande tefat. Där ståtar nämligen fyra runda halslösa konstruktioner dockade med mystiska kolonner. På många håll i whiskylitteraturen brukar dessa kallas Lomondpannor, det är dock inte sant. Lomondpannan är en helt annan konstruktion som uppfanns 1955 av Alistair Cunningham och som användes vid Glenburgie och Miltonduff och som fortfarande stånkar på i modifierad form på Scapa. Med pannorna på Loch Lomond har de bara namnet gemensamt.

En kombination av potstill- och kolonndestillering

De fyra pannorna vid Loch Lomond är konstruerade i ett försök att kombinera traditionell pot-stilldestillering med kolonndestillering. Samma typ av pannor användes också vid det numera nedlagda systerdestilleriet Littlemill. Pannorna saknar svanhalsar och spriten tappas istället av i olika silbottnar i kolonnerna där avledning sker i skilda våningar. På så sätt kopieras olika längd och lutning på traditionella pannhalsar. Flera sorters whisky kan alltså kokas samtidigt vid Loch Lomond. Detta faktum har upprört branschen så till den grad att det tidvis har varit tal om att förbjuda Loch Lomond att använda termen »single malt« på sina flaskor. Per definition ska som bekant singelmalt destilleras i traditionella potstills, och det kan man knappast kalla pannorna på Loch Lomond. Utöver dessa fyra bastarder förfogar destilleriet även över två ordinära kittelpannor och sedan 1993 sitter också en Coffey-panna med en årlig kapacitet på 10 miljoner liter grainwhisky i anläggningen. Det gör Loch Lomond ensamt om möjligheten att tillverka en singel blend – alltså en blendwhisky där både malt och grain kommer från samma fabrik. Förutom på pannfronten så är Loch Lomond egensinniga även i andra delar av produktionen. Man laborerar med flera olika jäst- och malttyper, jästiderna varierar, fattyperna varierar och man tillverkar mängder med olika sorters whisky. Bara undantagsvis tillåts denna att nå särskilt anspråksfull ålder, den mesta tappas före sin femårsdag.

»I dag marknadsför Loch Lomond inte mindre än åtta singelmaltsorter och en rad olika blends. Ska sanningen fram så har egentligen ingen av dessa mött någon större entusiasm hos den maltkräsna publiken.«

Loch Lomond är ett av de yngre destillerierna i Skottland. Det byggdes vid sydspetsen av den berömda sjön med samma namn. Året var 1965 och byggherrar var ett amerikanskt bolag och amerikanen Duncan G Thomas som också ägde och bodde på Littlemill några mil söderut. Det var innovatören Thomas som låg bakom den sinnrika pannkonstruktionen vid både Loch Lomond och Littlemill. Några år senare köptes Duncan Thomas ut och 1984 trycktes destilleriet ner i malpåsen, eftersom tiderna försämrats för whiskyindustrin. Året därpå köptes Loch Lomond av ett handelsföretag, Glen Catrine Bonded Warehouse Ltd. som behövde tillgång till fler lagerhus – några planer på att tillverka whisky hade de inte. Efter köpet kom man dock på andra tankar. Man investerade i ny utrustning, fördubblade kapaciteten och drog i gång produktion av maltwhiskyn Inchmurrin, uppkallad efter den största ön i Loch Lomond. Omkring 1990 fick ägarbolaget möjlighet att börja sälja whisky till flera stormarknader och detaljhandelskedjor med mycket stora volymökningar som resultat. För att försäkra sig om tillgång till grainwhisky som den ökande produktionen krävde investerade man i en kolonnpanna. 1997 drabbades Loch Lomond av en förödande brand och ett tusental fat med cirka 300 000 liter whisky förstördes.

Åtta single malt i sortimentet

I dag marknadsför Loch Lomond inte mindre än åtta singelmaltsorter och en rad olika blends. Ska sanningen fram så har egentligen ingen av dessa mött någon större entusiasm hos den maltkräsna publiken. Det är väl egentligen bara några mycket sällsynta oberoende tappningar som låtit tala om sig. Främst av dem är en 34-årig Inchmurrin i Folke Anderssons PNA-serie som har fått rättmätig kultstatus. Men det finns förvisso en verklig konnässör som högaktar Loch Lomond och som trotsar vilka faror som helst för ett glas av denna den ädlaste av whiskysorter – en viss Kapten Haddock.

Loch Lomond och Tintin

För Tintins vapendragare, den vidunderlige sjöbjörnen Haddock, är whiskyn en ständig följeslagare och ett oslagbart smörjmedel till den saltaste och mest oborstade av världslitteraturens munviga trutar. Första gången Loch Lomond dyker upp i ett Tintin-äventyr är i den omtecknade versionen av Den svarta ön (1965), ett äventyr som till stor del utspelar sig på en ö utanför den skotska byn Kiltoch. I den första svartvita versionen av Den svarta ön från 1938 är det istället Johnnie Walker som Haddock dricker. När albumet skulle ges ut i Storbritannien ville förlaget att det skulle moderniseras. Hergé skickade sin medarbetare över kanalen för att göra skisser. Detta var precis samtidigt som Loch Lomond byggdes och det är väl rimligt att anta att starten var omskriven och att Loch Lomond just därför fick en hedersplats i Haddocks barskåp. Någon medveten produktplacering är det med all säkerhet inte. Även om det kan misstänkas i Tintin hos Gerillan där Loch Lomond verkligen hårdlanseras.  ■

Fakta Loch Lomond

• Uppfört: 1965
• Ägare: Loch Lomond Distillery Co (äger även Glen Scotia).
• Vatten: Borrad brunn för processvatten, Loch Lomond för kylvatten.
• Kapacitet: 4 miljoner liter pure alcohol malt, 10 miljoner liter pure alcohol grain.
• Malt: Optic.
• Maltkvarn: Fyrvalsas Porteus.
• Mashtun: Rostfri full lauter.
• Jäskar: Tio 25 000-liters rostfria.
• Jäst: Jäst och jästider varierar.
• Pannor: Två traditionella potstills 25 000 liter, fyra unika kopparpannor samt en kolonndestillationsanläggning.
• Fat: I huvudsak amerikanska fat.
• Läs mer på www.lochlomonddistillery.com

Relaterade inlägg

• Legendernas Bowmore (0)
• Islay – westering home (0)
• All världens whisky (0)

Berättelsen om japansk whisky är ett drama värdigt en Shakespeare eller en Verdi, eller om man så vill en Kurosawa-film. Det är en historia om drömmar, hopp, besvikelser, affärer, släktfejder, kärlek och svek.
Det är berättelsen om Masataka Taketsuru.

Det går inte att tänka sig den japanska whiskyn utan Masataka Taketsuru. Han är lika betydelsefull för den japanska whiskyindustrin som Jesus är för kristendomen. Ändå nämns han inte i historieböckerna hos Suntory, det whiskyföretag han var med om att grunda 1923 och som idag är ett av världens största.

Från sake till whisky

För den som vill fördjupa sig i Masataka Taketsurus fascinerande livshistoria finns en hel del motsägelsefulla källor. I korthet kan man dock sammanfatta den så här: Masataka Taketsuru föddes i en familj som bryggt sake sedan tidigt 1700-tal. Han utbildade sig i kemi vid högskolan i Osaka, men rekryterades till familjens bryggeri för att göra öl. Där började en livsdröm växa fram. Han ville tillverka whisky i Japan. Drygt 20 år gammal reste han med stöd från sin bryggarfamilj till Skottland för att lära sig allt om whiskytillverkning och avsluta sina studier vid universitetet i Glasgow där han också träffade och förälskade sig i Rita Cowan. Det var en mesallians som inte accepterades av vare sig Ritas eller Taketsurus familjer. De båda valde kärleken och försköts av sina familjer. De gifte sig och flyttade till Campbeltown där Taketsuru arbetade på Hazelburn Distillery. Vetgirig knackade han sedan dörr för att få praktikplatser på destillerierna i Speyside. Till slut togs han emot på Longmorn.

Första japanska whiskydestilleriet

När det gifta paret återvände till Japan hade tiderna förändrats och planerna på att starta whiskytillverkning hade skrinlagts. Besviken sökte sig Taketsuru till en konkurrent, vinhandlaren Shinjiro Torii (senare Suntory) och fick av honom uppdraget att starta Japans första whiskydestilleri. Yamazaki stod klart 1924, på en plats som Taketsuru motsatte sig.

Nikkas 70 årsjubileumsbox innehåller två flaskor 12-årig single malt från Yoichi och Miyagikyo, samt en 12-årig single Coffey grain. Den fjärde flaskan är en blend av de övriga tre.

Taketsuru släppte aldrig drömmen om ett eget destilleri och förhållandet med Shinjiro Torii blev allt mer ansträngt. Taketsuru ville starta ett andra destilleri långt norrut där klimatet var mer skotskt, men Torii vägrade. Han ansåg att produktionsanläggningar måste ligga i närheten av de folkrika städerna i söder. I mars 1934 lämnade Taketsuru i vredesmod företaget för att förverkliga sina egna planer på den norra ön Hokkaido. Avhoppet var väl förberett och med hjälp av sin hustrus inkomster som engelsklärare och andra finansiärer kunde han samma år förverkliga sin dröm och inviga sitt efterlängtade destilleri. Den japanska hedern och affärskulturen hindrade honom dock från att omedelbart påbörja whiskytillverkning, istället var det cider och äppelprodukter som det nystartade bolaget »Dai Nihon Kaju Kabushiki Kaisha« skulle ägna sig åt. Det var dock ingen tvekan om den egentliga avsikten och den första whiskyn från destilleriet Yoichi lanserades 1940.

Krigsdramatik och svek

Krigsåren blev dramatiska och när verksamheten kom igång på allvar igen bytte bolaget namn till förkortningen Nikka. Affärerna utvecklades och i slutet av 1960-talet grundade Taketsuru ett andra destilleri: Miyagikyo.
Masataka Taketsuru gick ur tiden 1979 vid 85 års ålder. Idag ligger han begravd invid sin hustru Rita, som avled 1961, på sitt livsverk Yoichi.
Nikka blev det första japanska destilleribolag som köpte in sig i den skotska whiskyindustrin när Ben Nevis förvärvades 1989. Än i dag vibrerar den japanska whiskybranschen efter dyningarna från Taketsurus avhopp från Suntory. De båda företagen talar inte med varandra och samarbete är uteslutet. Matasara Taketsuru är struken ur Suntorys historia.
Yoichi är det nordligaste av de japanska whiskydestillerierna där det ligger utanför den lilla staden med samma namn några mil utanför vintersportorten Sapporo på samma breddgrad som Vladivostok. Taketsuru valde Hokkaido eftersom omgivningen påminde honom om Skottland. Yoichi ligger i en liten gryta omgiven av berg, temperaturen varierar dock betydligt mer än i Skottland vilket påverkar lagringen.

Japansk whisky enligt skotsk tradition

Redan från början ville Taketsuru göra skotsk whisky i Japan och därför har Yoichi mer än något annat destilleri anammat den genuina skotska traditionen. Malten, som är betydligt mer rökt än i övriga Japan, köps numera till allra största delen in från skotska mälterier. Destilleriets ambition att vårda de skotska rötterna märks också i att man som en av mycket få anläggningar i världen fortfarande direkteldar pannorna med öppna koleldar. I det avseendet är Yoichi mer skotskt än destillerierna i Skottland; och pannorna är konstruerade efter vad Taketsuro såg på Longmorn. Även om Yoichis husstil kan beskrivas som relativt kraftfull, lite torr, rökig och robust, så skiljer sig destilleriet från sina skotska förebilder genom att man tillverkar en lång rad whiskytyper. Att som i Skottland använda maltwhisky från flera destillerier i whiskyblandningarna är omöjligt i Japan. Därför måste destillerierna själva tillverka de smakvariationer de behöver, det gör Yoichi genom att använda olika panntyper och ett brett spektra av ekfat. Bland annat lagrar man på något så ovanligt som färsk amerikansk ek, vilket de flesta destillatörer inte skulle våga sig på. Yoichi har fokus på kvalitet snarare än kvantitet. Ett exempel på detta är att man har övergett de traditionella korkarna till förmån för skruvkorkar för att eliminera risken för korkdefekter.

Yoichi – best of the best

Yoichi är det japanska destilleri som imponerat mest på konnässörerna i väst. Som det första icke-skotska destilleriet tilldelades Yoichi hederstiteln »Best of the Best« i Whisky Magazines stora blindtest och priserna och utmärkelserna har sedan dess duggat tätt. 2008 utsågs till exempel Yoichi 1987/07 till »the best single malt in the world«.
I Systembolagets hyllor finns Yoichi 10 i standardsortimentet (nr 10413, 549 kr). Det är tveklöst en av världens bästa standardmalter, robust, med balanserad rökighet och en massa sköna frukttoner. Men där finns också det där inslaget av cederträ och grapefrukt som är den japanska whiskyns omisskännliga signum. ■

Relaterade inlägg

• Mer japansk whisky i beställningssortimentet (1)
• Test: Auchentoshan – choklad och bananer (0)
• Speyside – whiskyvärldens Silicon Valley (1)
• Karuizawa – vulkanisk japansk whisky (0)
• Hanyu–karatewhiskyn som tog revansch (0)

Speyside är ett realekonomiskt mysterium. Det finns egentligen ingen möjlighet att en så liten region i ett glesbygdsområde ska kunna vara själva hjärtpunkten i en global storindustri, men så är det. Flera av världens mest kända och mest ansedda drycker skapas av korn, torv och vatten från Speyside. I Speyside finns fler än hälften av alla Skottlands destillerier. Här finns inte bara de största i världen, som Roseisle, Glenfiddich och Glenlivet utan här har varje by ett eget destilleri, minst, ofta har de två eller till och med sju, som legendariska Dufftown.

Bland IT-företag och pagoder

Att resa runt i Speyside för en whiskyintresserad är en utmaning, man ser en pagod bakom varje backkrön och ett nytt kärt namn på vägskylten bakom varje krök. Den som vill besöka och prova sig igenom alla Speysides destillerier behöver månader av tid och en lever av stål. I makroekonomiska termer är Speyside ett kluster – en geografiskt starkt begränsad koncentration av konkurrerande företag inom samma bransch som drar nytta av varandra, som glasbruken i Småland, eller IT-företagen i Silicon Valley.

Speyside sträcker sig 13 mil från Loch Ness i väster till Nordsjön i öster, eller om man vill vara mer noggrann: mellan floderna Nairn i väst och Deveron i öst. Genom Speyside flyter flera mäktiga floder, som Spey, Lossie och Livet. I de breda floddalarna, »glen« eller »strath«, har täta klungor med destillerier vuxit upp. Floderna rinner från Grampianbergen i söder och sydväst mot havet i norr. De föds på över tusen meters höjd, långt över trädgränsen. De letar sig över graniten, ner till bebodda trakter, genom torvhedarna där de fårar sin väg i de bördiga dalgångarna. Speyside är ett makalöst vackert sceneri. Inte någon annanstans är Skottland så praktfullt, dramatiskt och variationsrikt. Här finns snötäckta glaciärer och havsstränder på några mils avstånd. Här finns brusande laxälvar, vindlande kullar och ängar i vall. Här betar får på lilagröna ljunghedar, här finns mäktiga slott och hisnande historier och här bodde Shakespeares Macbeth.

» Att resa runt i Speyside för en whiskyintresserad är en utmaning, man ser en pagod bakom varje backkrön och ett nytt kärt namn på vägskylten bakom varje krök.«

Speyside som benämning på en whiskyregion är dock en sentida företeelse. I mitten av 1980-talet ökade intresset för maltwhisky. De stora whiskybolagens marknadsföringsavdelningar och reklambyråer började snegla på den franska vin- och konjaksindustrin. Utan vare sig lagkrav eller skatteregler delade man in Skottland i regioner i ett egentligen ganska omöjligt försök att hitta en smakmässig geografisk samhörighet mellan destillerier från samma områden. Dessa gränser har man sedan med imponerande skicklighet marknadsfört som absoluta sanningar och förmått en hel whiskyvärld att ta till sig. Speyside har i dag cirka 50 aktiva destillerier, det är betydligt lättare att hitta skillnader dem emellan än likheter. Whiskyproduktionen i Speyside är precis så diversifierad som den måste bli när så många företag tillverkar så många produkter som var för sig strävar efter unicitet.

Whisky från Speyside

Ska man ändå drista sig att säga något signifikativt om Speysidewhiskyn så är den i allmänhet fruktig, mild och smakrik. Den är ofta lättrökt, även om det finns gott om exempel på motsatsen. Det torvhaltiga vattnet sägs också bidra på sitt sätt. Ofta märker man en påtaglig sherrysötma. Flera Speysidedestillerier har, eller har haft, sherryfatslagring som ett viktigt inslag i sin produktion. Destillerier som Aberlour, Glenfarclas, Linkwood, Mortlach och framförallt Macallan har sherryfatslagrad whisky som sin husstil, även om denna numera allt som oftast byggs om till förmån för billigare profilering.

Förklaringen till att Speyside blivit whiskyvärldens epicentrum kan sökas på flera håll. En grundläggande förutsättning är tillgången på råvaror. I Speyside är naturen sällsynt rik. Det torvhaltiga vattnet i floder och underjordiska källor har alltid varit förnämligt för whiskyproduktion. Torv finns för mältning och korn kan odlas med gott resultat på de bördiga och högt belägna åkrarna. De glest bebodda, bitvis ensliga och svårtillgängliga trakterna var en gång i tiden utmärkta tillhåll för illegala whiskybrännare. Det var aldrig långt till kusten, det fanns gott om okända stigar och de stackars fogdar som jagade skattepengar hade inte lätt att ta sig fram sig över floder och berg när de letade efter smugglarnas gömställen. Snart sagt varje Speysidedestilleri brukar med illa dold stolthet framhålla sitt ursprung som gammalt smugglarnäste och på snart sagt varje gård i trakten fanns en gång en bothy, det vill säga ett litet skjul där man hade sin illegala panna.

Speyside med i 1800-talsboomen

Ännu ett skäl till att Speyside blev Speyside är den whiskyboom som uppstod i och med blendwhiskyn under senare delen av 1800-talet. Den första och den historiskt mest betydelsefulla blandwhiskyn var Usher’s Old Vatted Glenlivet. I den beryktade smugglardalen kring floden Livet hade flera destillerier etablerats och när whiskymarknaden expanderade blev Glenlivet whiskyvärldens »Appellation Grande Champagne«. Områdets status lockade destillatörer och flera destillerier grundades i trakten som en följd av detta. Tidigt uppstod också ett fruktbart samarbete. Blandningarnas recept krävde bidrag från olika källor och istället för att konkurrera ut varandra uppstod ett handelsklimat med byten och ömsesidiga affärer där den geografiska närheten var avgörande. Speysides största ort Elgin blev ett centrum för whiskyhandel och de namnkunniga whiskybaronerna gjorde upp affärer på järnvägshotellet i Craigellachie. Att järnvägen tidigt drogs genom Speyside underlättade också etableringen av destillerier. Ett destilleri föder flera, arbetstillfällen föder arbetstillfällen och där kunskapen om hantverket finns är det lämpligare att bygga nytt än i trakter dit arbetskraften måste importeras.

I dag är whiskynäringen Speysides överlägset viktigaste sektor, därefter kommer turismen. Många i Speyside arbetar på det ena eller andra sättet i whiskyindustrin, eller med att ta hand om de många whiskyturisterna. Och intresset tycks bara öka. De många destillerierna i Speyside mår gott, flera har ökat sin kapacitet och nya har tillkommit de senaste två åren. Speysidewhiskyn är ohotad världsetta. Den är det nav kring vilket hela whiskyindustrin snurrar och det livselixir som håller takten i våra pulserande whiskyhjärtan. ■

Relaterade inlägg

• Whisky in flames (0)
• Supertest: Juuls whiskysortiment (0)
• Whisky med fatfinish (0)
• Thomas Dewar – Whiskyns dandy (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)

Hanyu grundades som ett sake-bryggeri och shochu-destilleri i mellersta Japan, bland risfälten i en liten jordbruksstad med samma namn, mitt under brinnande världskrig 1941. Det grundades av familjen Akuto, en legendarisk sakebryggarfamilj som förfinat konsten att framställa den japanska nationaldrycken ända sedan tidigt 1600-tal. Tillstånd att destillera fick Hanyu först 1946. Från detta år och fram till 1980 tillverkade Hanyu en enklare grainwhisky i en kolonnpanna, som också användes till att göra andra spritsorter.

»Det var svårt att sälja bättre single-malt på en marknad som ville ha billig blend och år 2000 gav man helt enkelt upp.«

1980 påbörjade Hanyu seriösa försök att göra en tyngre whisky i skotsk stil. För ändamålet skaffade man två ångvärmda enkelpannor. Man var ytterligt noggrann. För att få ett optimalt vatten till processen hämtades det med tankbil från källor i den närbelägna staden Chichibu. Den första single-malten från Hanyu lanserades 1990 under varumärket Chichibu Whisky. Men det var svårt att sälja bättre single-malt på en marknad som ville ha billig blend och år 2000 gav man helt enkelt upp försöken att göra whisky och Hanyu gick i konkurs.

Räddade 400 fat whisky

Därmed kunde historien om Hanyu ha tagit slut om det inte vore för Ichiro Akuto som vid tiden för Hanyus kollaps jobbade som vd på familjeföretaget. Dessförinnan hade han varit Brand Ambassador på Suntory. Ur konkursboet lyckades han, med hjälp av ett sakebryggeri från norra Japan, rädda vad som fanns i lagerhusen och en del av utrustningen. De nya ägarna hade för avsikt att helt enkelt riva lagren och förstöra de 400 faten med »värdelös« och osäljbar whisky.

Ichiro Akuta startade ett nytt företag, Venture Whisky. Han lyckades köpa loss de gamla pannorna och få rättigheterna till whiskyn i lagerhusen.

Whiskyn som fanns i Hanyus lager började säljas som Ichiro’s Malt 2005. Flera av faten var av förbluffande kvalitet och när den mötte Europas whiskyvänner häpnade många konnässörer. Hanyuwhiskyn har nu kommit i en lång rad tappningar, många har utsatts för ett aktivt fatarbete med »re-racking« och blandning. En uppmärksammad serie är »kortleken«. Avsikten är att släppa 52 single-malter och två jokrar där varje malt är uppkallad efter ett spelkort. Ju högre valör desto mer exklusiv whisky. Ichiro Akuto har också lyckats lansera en sensation, som den första har han presenterat en vatting av samtliga aktiva japanska whiskydestillerier samt Hanyu. Denna buteljering går under namnet Ginkgo och har fått lysande recensioner. I Japan är det nämligen vattentäta skott mellan destilleribolagen och till skillnad från i Skottland byter man inte fat med varandra.

New Born lovar gott

Ichiro Akuto har lagt ner sin själ i att återskapa whiskyn från sin hemstad Chichibu, försäljningsframgångarna med Hanyu har inspirerat honom att bygga ett helt nytt destilleri, som nu har släppt sina första utgåvor, en New Born-tappning som lovar mycket gott inför framtiden. Det är ingen tvekan om att den gamla dryckessläkten med brännvinsbrännaranor från 1626 kommer att låta höra tala om sig under många år ännu. Såväl Chichibu som Hanyu går att köpa i välsorterade whiskybutiker och i begränsade volymer på Systembolaget.

Relaterade inlägg

• Tasmanien – whisky från ett paradis (0)
• Mer japansk whisky i beställningssortimentet (1)
• Karuizawa – vulkanisk japansk whisky (0)
• Japansk whisky: Yoichi – sanndrömmen (0)
• Bourbon kontra Single Malt (0)

– Vi försöker ge alla som kommer hit en upplevelse. Det är många svenskar som suttit nere i vår dybe mörke kælder och provat en god whisky eller två, det gör att man vill komma tillbaka, säger Jakob Bunch som jobbar i butiken.

Ping för Ardbeg och Macallan

Det som kanske mer än något annat givit Juuls ett aktat namn är de egna buteljeringarna. Några av dem rankas av Malt Maniacs och andra whiskykonnässörer som det bästa som går, eller dessvärre i många fall, har gått att få tag på. Hit hör till exempel den legendariska Ping 1. En Single Cask 1972 från Ardbeg som brukar nämnas som det allra bästa som någonsin har buteljerats av destilleriet, och det säger som bekant inte lite. Övriga »pingar« skäms minsann inte heller för sig. En sagolik Macallan på modiga 33 år och en magisk Ledaig från 1973 är veritabla toppnummer.

– Vi tog fram Ping-serien 2005 för att fira att jag jobbat 30 år i branschen, säger butiksinnehavaren Michael Madsen. Vår tanke var att göra en whisky för varje årstid. Sedan passade jag på att fylla femtio år 2007 och då tyckte vi att det var dags att fira igen så på min födelsedag den 14 maj tappade vi upp en Mortlach som var nästan på dagen lika gammal som jag. Det fick bli Ping 5.

Pingserien var dock inte den första egna serien. Det var istället »Juuls«, en serie som kom 2001 för att fira Juuls 75 år som butik med tappningar från Ardbeg, Talisker, Convalmore och inte minst en Springbank 1966.

Några kassar Springbank

– Vi hade med oss Springbank 1966 till den första whiskymässan i Kolding. Vi trodde aldrig att vi skulle kunna sälja en så dyr whisky. Den kostade 1 500 kronor. Men folk köpte hela kassar, de var som tokiga. Idag hade vi nog kunnat sätta både en och två nollor till på priset. Det har blivit en riktig samlarraritet, säger Michael och ställer fram den sista tomflaskan på bordet.

» Hit hör till exempel den legendariska
Ping 1. En Single Cask 1972 från Ardbeg som brukar nämnas som det allra bästa som någonsin har buteljerats av destilleriet.«

Spindlar och flygande pirater

Framgångarna med Juuls och Ping inspirerade Jakob och Michael till att fortsätta tappa egna fat. Nästa serie fick heta Flying. Idén till namnet kom från en kitchig vinetikett med vingar. Varje »flying« fick dessutom ett tillnamn som Spider, Dead Spirit och Pirate. Anledningen till den fantasirika nomenklaturen var att man ville ge varje whisky ett namn som på ett eller annat sätt anknyter till destilleriet den kom ifrån. Linkwood är känt för sin spindelväv i lagerhusen, på Millburn spökar det och Sjömannen på Bunnaflaskorna kallar »Juularna« för pirat. Flyingserien är kryddad med dansk humor, man vill att whisky ska vara »morsomt« och absolut inte högtidligt. Därför följer det med ett paket skorpor till Flying Shortbread, chokladguldpengar till Flying Pirate och så vidare. Trots att serien inte har mer än några få år på nacken så har den redan etablerat sig på samlarscenen. Ardbegtappningen Flying Turf betalas till långt över 20 000 kronor på auktionerna och flera av de andra buteljeringarna är mycket eftertraktade.

Tappning som på räls

Nyligen har Juuls lanserat ytterligare en serie med enkelfatstappningar. Den här gången är det Köpenhamns spårvagnsnät som varit inspiration, etiketterna återger med färg och grafik klassiska spårvagnslinjer i den danska huvudstaden. Linje 1 är Longmorn, 2 Ardmore, 3 Caol Ila, 4 Benrinnes och 5 nedlagda Glen Mohr. Den sista buteljerades redan 1997 så det är en tappning som fått vänta på sin publik.

– Vi kommer att fortsätta tappa fat i våra olika serier. Vi har många idéer, Ping kommer vi att reservera för speciella ändamål, men Flying och spårvagnar lär det komma fler, säger Jakob.

Det är med andra ord viktigt att hålla koll på www.juuls.dk framöver. Dessvärre är det inte möjligt att skicka whisky till Sverige från Danmark, men ett besök i Kongens by och Juuls »dybe kælder« är ju inte så dumt då och då, och den lille havfrue kan man som bekant se på vykort.

Relaterade inlägg

• Supertest: Juuls whiskysortiment (0)
• Steffo Thörnquist: »Doften av tjära var som godis« (0)
• Tyskt öl förpliktigar (0)
• Teerenpeli – singelmalt på finska (0)
• Tasmanien – whisky från ett paradis (0)

Det finns ortodoxa whiskydrickare vars värld slutar i Skottland, och i de allra mest trångbodda fallen, på Islays sydkust. En sådan fundamentalistisk inställning är lika korkad som en vinflaska. Whisky är egentligen en ganska okomplicerad produkt: korn, vatten och jäst, that’s it. Korn, vatten och jäst finns egentligen överallt utom möjligen i Sahara och på månen. Hantverket som omvandlar dessa ingredienser till whisky är inte heller särskilt avancerat. Det är inte konstigt att det i vågen av whiskyintresse som sköljer över världen börjat puttra kopparpannor i väldigt många länder.

Från Skottland och västerut

Whiskyns vagga stod på de brittiska öarna med Irland som födelseplats och Skottland som uppväxtort. Härifrån tog emigranter med sig recept och kokkonst när de seglade västerut. I den nya världen var det svårt att odla korn, men majs och råg gick betydligt bättre, och snart föddes bourbon och rye. Till Japan kom whiskyn på 1920-talet – lite beroende på vilken historieskrivning man ansluter sig till. Japanerna kopierade den skotska whiskyindustrin och det skotska sättet att tillverka whisky in i minsta buckla på pannorna. Under kolonialtiden spreds whiskytillverkning, eller i varje fall industriell sprittillverkning, vidare över det brittiska samväldet, till Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Indien med flera länder. På många håll grundades destillerifabriker som alltjämt är aktiva och har vuxit till mycket stora företag.  Det kan i detta sammanhang nämnas att det inte är Johnnie Walker eller någon av de skotska blandningarna som är världens mest säljande whisky, utan indiska Bagpiper, medan en annan indier, McDowell’s No 1, är det whiskymärke som vuxit mest de senaste åren. I länder som Pakistan, Thailand och Turkiet finns det mycket stora destilleribolag. Det ska dock sägas att den whisky som produceras i dessa anläggningar sällan eller aldrig har något gemensamt med det vi känner som whisky. Det skotska regelverket skulle i bästa fall klassificera den som sädessprit eller kanske mer troligt, i de flesta fall, som flygbränsle. Vällagrad singelmalt whisky är något helt annat.

Whisky världen över

De senaste årtiondet har det i kölvattnet av det växande whiskyintresset startats destillerier i en helt annan typ av länder. I stor utsträckning är dessa små mikrodestillerier och drivs av glada entusiaster som hellre agerar än frågar om man borde. Hur många av dessa destillerier som långsiktigt har potential att etablera sig i whiskyvärlden är svårt att veta. Det tycks bubbla av destilleriprojekt lite varstans som försvinner lika fort som man hör talas om dem. Glädjande nog är Sverige ett av de allra bästa exemplen på nya och lyckade etableringar. Mackmyra är kanske det mest framgångsrika av dessa entusiastprojekt och frågan är om destilleriet har någon global motsvarighet. Inte ens etablerade destillerier torde kunna jämföra sig med den skicklighet som Mackmyra byggt upp sitt företag och sitt varumärke. Mackmyras framgång har lockat fram bortemot ett tiotal andra mer eller mindre långt gångna destillerprojekt i Sverige, trots att regelverket kring alkoholtillverkning i vårt land torde vara en centralbyråkrats allra våtaste dröm.

Även i Danmark pågår whiskytillverkning på en rad platser. I Schweiz produceras whisky på ett tiotal orter, i Österrike finns en handfull destillerier, liksom i Tyskland. Söker man sig vidare ut i världen hittar man whiskytillverkning på de mest förvånande platser. Vad sägs till exempel om Capurro och Rosario i Urguay, Yuan Shan i Tawian, eller de spännande whiskyöarna Korsika och Tasmanien? I dag finns hela sex destillerier på Tasmanien. Den tasmanska whiskyn har på allvar börjat uppträda på världsscenen och förra året plockade Lark Distillery och Tasmania Distillery hem prestigefyllda utmärkelser i flera av världens största sprittävlingar.

Inga genvägar till god whisky

Ska sanningen fram, och det ska den ju för det mesta, så har dock mycket få av världsdestillerierna kunnat ta matchen med skottarna. Femhundra års erfarenhet och generationer av hantverksskicklighet hämtar man inte in utan vidare. Det lysande undantaget är den japanska whiskyn som numera är minst lika bra som den skotska, och i många fall till och med bättre. Till skillnad från Mackmyra, tyska Slyrs, finska Teerenpeli, eller vilket man vill av de många ambitiösa destillerprojekt som startats de senare åren, så har japansk whisky haft tid på sig. Hur gärna man än vill kan man inte forcera fram whisky. Det hjälper inte med små fat, fantasifulla smaksättningar med allsköns finishar, lagring i hög temperatur, eller på färsk ek eller vad än fantasin hittar på för att påskynda processen. Det tar tid att göra bra whisky och bra whisky måste få ta tid.  Många av de nya destillerierna kommer i framtiden att kunna leverera en whisky som är lika bra som den skotska eller japanska. Men ännu är vi inte där och det är orättvist att jämföra entusiasternas whisky med något annat än sig själv. När Mackmyra släpper sitt första 20-åriga sherryfat, eller när Michael Braunstein nere i Köge på sin ålders höst kan gå och provdofta sina 30-åriga fat och fundera på om han ska ta dem nu eller vänta ytterligare några år, då kommer det att bli tufft att sälja Glenfiddich.
Det finns ingenting som säger att man inte kan tillverka whisky i nya länder. Det kommer framtiden att visa oss. Ännu har många destillerier lång väg att gå och många kommer att tystna under resan, men för de som klarar det synnerligen svåra ekonomiska vågspelet och för de som överlever myndigheternas tacklingar och förståsigpåarnas kritiska granskningar väntar en riktigt bra dram vid vägens slut.  ■

Relaterade inlägg

• Teerenpeli – singelmalt på finska (0)
• Tasmanien – whisky från ett paradis (0)
• Legendernas Bowmore (0)
• Krönika: »Summan av våra möten är livet« (0)
• Islay – westering home (0)

Duncan Taylors rötter går tillbaka till förbudstiden i USA. När denna sorgliga epok i dryckeshistorien gick mot sitt slut startade den osedvanligt driftige köpmannen Abe Rosenberg och hans två bröder en rad olika verksamheter. Det var allt från Fontainebleau Hotel i Miami till sockerrörsplantager och rom-produktion på Jungfruöarna. Man såg också till att skaffa sig licenser för att sälja dryckesvaror under företagsnamnet Star Liquor, som snart skulle bli en betydande aktör på den amerikanska dryckesmarknaden. Dessutom drog man igång ett litet whiskyföretag i Glasgow, Duncan Taylor Co, som började mäkla fat mellan whiskydestillerier och blendingindustrier.

Efter andra världskriget blev Rosenberg partner med industrimagnaten Charlie Guttman, som bland annat ägde den stora koncernen Paddington Industries. Det var Paddington som importerade den numera världsberömda blenden J&B till USA. J&B:s ryktbarhet vilar i mycket hög grad på Rosenbergs affärsduglighet och engagemang. Under de kommande 30 åren lyckades han öka försäljningen från 225 000 liter årligen till 31,5 miljoner liter (vilket gör J&B till en av världens tre största blendwhiskysorter).

Abe Rosenberg var en passionerad whiskyvän, som en av de första såg han potentialen i maltwhisky och redan i början av 60-talet började han köpa fat med nydestillerad maltwhisky. Särskilt intresserad var han att handla med whisky från Islay eftersom han lär ha varit mycket förtjust i det som producerades på den rökhöljda ön. Med tiden kom Rosenberg att bygga ett imponerande lager med fat av singlemalt och singlegrain från både aktiva och sedan länge bortgångna destillerier.

Mot slutet av sitt liv slog han av på takten i inköpen, men när han gick ur tiden, 1994, 85 år gammal, hade han nära 4 000 fat mellan 21 och 40 år i sina lager. Faten tillhörde Abe Rosenberg privat. Duncan Taylor var bara ett bolag som handlade med whiskyn. Efter Rosenbergs död kom Duncan Taylor att ledas av en stiftelse som grundats av Rosenberg och hans fru, men företagets aktiviteter lades i malpåse. I början av 2000-talet kontaktade stiftelsen Euan Shand för att få hjälp att sälja bolaget.

Euan Shand hade ett förflutet inom whiskyindustrin och hade bland annat jobbat som tunnbindare på Glendronach och på Ardmore. Shand såg kvaliteten i lagerhusen och potentialen i bolaget och beslöt att köpa det själv. Tillsammans med en affärsbekant förvärvade han Duncan Taylor och övertog affärerna. Det var en mycket dyr affär som finansierades med bankhjälp, privata finansiärer och inte minst genom att man sålde tillbaka en hel del fat till destillerierna. Euan Shand kom att utveckla en omfattande verksamhet och bara ett år senare fick det nygamla företaget två guldmedaljer när Skottlands främsta entreprenörsföretag inom mat- och dryckesbranschen skulle utses.

När Euan Shands bolag köpte Duncan Taylor 2001 blev bolaget ägare till ett av världens största lager av gammal sällsynt whisky. Fortfarande är Rosenbergs enorma samling och hans fallenhet för att välja fat det som kännetecknar Duncan Taylor. Att säga att hans ande svävar över bolaget är närmast en underdrift. I dag har Duncan Taylor flyttat all verksamhet från Glasgow och New York till Huntly uppe i nordöstra Skottland, i närheten av Speyside, där man också har sin buteljeringsanläggning och butik. Någon mäkleriverksamhet av fat sysslar man inte längre med.

Duncan Taylor ger ut en rad serier. Mest berömd är Rarest of the Rare som består av fatstarka single cask-utgåvor i ansenlig ålder från nedlagda destillerier. Mycket omtalad är också Duncan Taylor Collection som är cask strength-whiskies (malt och grain) mellan 17 och 42 år. Denna serie gick tidigare under namnet Peerless, men på grund av varumärkesproblem i USA har detta namn tagits bort från flaskorna. NC2, som står för Non Chillfiltered, Non Coloured och No Finishes är en relativt ny serie. Den innehåller främst single cask-buteljeringar i övre tonåren från hela Skottland.

Whisky Galore är också en stor serie med åtskilliga buteljeringar upp till 21 år i både cask strength och nervattnade versioner. Battlehill innehåller yngre whisky och The Lonach Collection enbart gamla skönheter. Lonach blandas av fat som med åren tappat sin alkoholstyrka till nivåer under 40 procent och av fat från samma destilleri men med högre alkoholstyrka. På så sätt klättrar alkoholhalten över den magiska 40-procentgränsen och får därmed laglig rätt att säljas under benämningen whisky.

I utbudet finns även mindre serier som The Big Smoke med Islaywhiskies och en lång rad blendwhiskysorter av mycket erkänd kvalitet. De kanske mest berömda är Rarest of the Rare 33 YO och Duncan Taylor 38 YO, bättre blends finns knappast att få tag på, men de kostar å andra sidan därefter.

Duncan Taylor buteljerar omkring 200 utgåvor årligen och så sent som förra året gjorde företaget rent hus i The Whisky Magazines »Independent bottler of the year« där man sopade hem mängder av medaljer och vann sammanlagt nästan hälften av de mest eftertraktade utmärkelserna.

Duncan Taylor är ett av de företag som de senare åren fått känna snålare vindar blåsa från destillerierna. De är inte längre lika benägna att sälja whisky. På sikt hotar detta verksamheten för många av de specialiserade buteljerarna. Duncan Taylor har därför tagit rygg på Signatory (Edradour) och Gordon & MacPhail (Benromach) och börjat planera för att starta ett eget destilleri med kapacitet att producera 750 000 liter alkohol årligen.

Förutom maltwhisky från det ännu odöpta destilleriet i Huntly, som beräknas nå marknaden omkring 2020, tänker man sig att producera grainwhisky, vodka och gin. I anslutning till destilleriet ska det också byggas besökscenter, kontor, lagerhus och en ny buteljeringsanläggning.

Den som har vägarna förbi Huntly – det har många, eftersom Huntly ligger vid porten till Speyside – kan varmt rekommenderas ett besök i Duncan Taylors egen butik på Storgatan (Main Street). Där finns alla deras buteljeringar att köpa och dessutom en hel del unika tappningar som försvunnit från marknaden
Duncan Taylor företräds i Sverige av Whisky4U, hela sortimentet är tillgängligt via beställning på Systembolaget.

Läs mer på www.whisky4u.se och på Duncan Taylors egen hemsida www.dtcscotch.com.

Foto: Duncan Taylor

Relaterade inlägg

• Test: 5 från Taylor (0)

På Sir Thomas Robert Dewars visitkort skulle man kunna trycka nästan hur många titlar som helst: Mångmiljonär, konstsamlare, politiker, lord, upptäcktsresande, författare, hästuppfödare, horse racer, politiker, storviltsjägare, komiker, gambler, destilleridirektör, och så vidare. Frågan är om inte »Sheriff of the City of London«, som han blev utnämnd till i början av 1900-talet är den mest anslående. Själv såg han det inte så. På ett av sina många visitkort skrev han istället: »I have given up lending money for some time. But I don’t mind having a drink. Make it a Dewar’s!«.

Thomas Dewar är utan tvekan den mest karismatiske av alla personligheter i whiskyhistorien. Det finns en vid ryktesflora om honom och han tillskrivs både yttranden och händelser som kanske inte alltid har med sanningen att göra. Men som han skriver själv i sin reseskildring »Ramble round the Globe« där han berättar om en tvåårig jorden-runt-resa: »If everybody spoke always the truth, this world would be a better world; but quiet«. Mången historia lär dock vara sann.

Han var en av de första som köpte en bil i Europa (den tredje i Storbritannien), han var en av de första som lyste upp London med en gigantisk reklamskylt för Dewar’s Whisky. Den orsakade trafikkaos när hela centrala staden stannade för att beskåda det lysande underverket. Hans firma var också den första som buteljerade whisky i glasflaskor med eget namn på etiketten.

Precis som alla bra historier börjar historien om Dewar’s med en fattig familj vars yngste son vandrade iväg från den lilla hembyn ut i världen för att söka lyckan. Han kom till Perth där han fick jobb som lärling i sin farbrors vin- och sprithandel på High Street. Året var 1828. John Dewar visade sig vara en driftig och duktig hjälpreda. Snart fick han ansvar för delar av inköpen och när farbrodern dog nio år senare fick han ta över butiken.

Han experimenterade med whiskyblandningar och började tappa whisky i glasflaskor med det egna företagsnamnet Dewar’s på etiketten. Affärerna gick bra och butiken fick snart rykte om att ha ett förstklassigt sortiment. När John Dewar gick ur tiden 1880, tog hans båda söner John Alexander och Thomas Robert över verksamheten.

De båda bröderna var synnerligen olika. Medan John Alexander var inåtvänd, tillbakadragen, allvarlig och grubblande var lillebror Thomas motsatsen. Han var en showman och risktagare. Han såg möjligheter där andra såg problem. Han var en affärsman av rang. Han insåg att man måste vigda sina vyer bortom High Street i Perth för att lyckas. Ett sådant sinnelag går naturligtvis inte att hålla kvar bakom en kassaapparat i en småstad på den skotska landsbygden. Så Thomas begav sig av för att öppna en filial i London medan John blev kvar för att sköta bod och bokföring hemma i Perth.

» I have given up lending money for some time. But I don’t mind having a drink. Make it a Dewar’s! «

1885 kom Thomas Dewar till London. Med sin enorma charm, sin svada, sitt kultiverade sätt och sin sociala förmåga sålde han in sin whisky på de finaste restaurangerna och innekrogarna i staden. Han var ett PR-geni utöver det vanliga, under stridsropet »if you don’t advertise you fossilize« anlitade han konstnärer och tecknare till att göra fantastiska reklamkampanjer. Han drog sig inte för att ta till drastiska medel i marknadsföringen.

Som till exempel när han hade fått en undanskymd plats för sin monter på en bryggerimässa i Birmingham. Då hyrde han in en högländare som exekverade en hel konsert på säckpipa och såg till att det flockades horder med besökare runt montern. Att Thomas Dewar själv ansåg att den som uppfunnit säckpipan fått idén när han trampade på en katt är en annan historia. Som marknadsföring av skotsk whisky var det briljant. Konserten kom att följas av flera och högländaren fick den plats han alltjämt har på Dewar’s etiketter. Thomas Dewar fick snart rykte om sig att vara mycket kunnig. Med sitt vinnande sätt blev han en medelpunkt i världsstadens aristokratiska sällskapsliv.

Han blev ett namn i de fina familjerna där han var en välsedd gäst som humoristisk underhållare och middagstalare. Han påbörjade en politisk karriär som så småningom skulle leda hela vägen till parlamentet. Snart hade han blivit Whisky-Tom med hela London. Han visade sig också ha en sällsynt fallenhet för att formulera aforismer och slagkraftiga tankespråk. Dessa små maximer kom att publiceras i tidningar över hela världen och de fick ett eget namn, Dewarism. I sin mångfald överträffar de det mesta i genren.

» När han återkom hade han spenderat 14 000 pund, etablerat affärer med 33 agenter i 26 länder och öppnat en filial i New York. «

Thomas Dewar blev snart vän med många inflytelserika personer som till exempel blivande Edward VII och te- och kryddkungen Thomas Lipton, som han gjorde resor tillsammans med. Senare skulle han få besöka både kungar och presidenter. Vår egen tenniskung Gustav V kom till exempel att förära honom en utnämning till hovleverantör.

I takt med att affärerna växte ökade också Thomas Dewars ambitioner att hitta nya marknader. Han levde under parollen att affärer måste sökas upp, de kommer inte av sig själv. 1892 gav han sig iväg på en två år lång whiskyresa över världens alla kontinenter. När han återkom hade han spenderat 14 000 pund, etablerat affärer med 33 agenter i 26 länder och öppnat en filial i New York. Det dröjde inte länge förrän Dewar’s White Label var den bäst säljande whiskyn i USA.

Samma år som han kom hem från sin jorden-runt-resa publicerade han sina reseminnen i den biografiska romanen »A Ramble Round the Globe«. Det är en sällsam läsning för en whiskyintresserad som berättar om när whiskymarknaden i de flesta länder var jungfrulig mark, om hur det var att resa före flyg och moderna kommunikationer. Om hur koloniala värderingar präglade en generation av brittiska affärsmän medan de byggde en världsmarknad för sina produkter. Om framstegsanda och optimism i en tid när ingen kunde tro att världskrigen snart skulle kasta sin svarta skugga över tron på människan, affärerna och mänskligheten. Och om hur det var att resa genom ett torrlagt Kanada under förbudstiden: »Jag reste igenom en förbudsstat och försökte få en whisky av konduktören på tåget, men utan framgång.« »Can’t do it, Sir, vi är i en förbudsstat«. Hur som helst, han gav mig ett råd att försöka i en butik vid nästa stopp, och det gjorde jag: »Säljer ni whisky?« »Mår ni dåligt, Sir, eller har ni ett recept?« »Nej.« »Då kan jag inte sälja till er, men jag kan rekommendera en av våra mediciner mot kolera. Prova en flaska av den.« Jag följde hans råd och han gav mig en flaska. Det stod »Cholera Mixture« på etiketten och finstilt därunder: »Ta ett fullt vinglas varannan timme mot kolera«. På flaskans baksida fanns dock en helt annan etikett från en mig närstående skotsk whiskyfirma vars namn min ödmjukhet förbjuder mig att nämna”.

Medan Tommy Dewar gjorde sin klassresa och byggde sin whiskys varumärke i allt vidare cirklar skötte brodern John affärerna hemma i Perth. Det gick bättre och bättre och snart blev det möjligt att investera på allvar. För att försäkra sig om tillgång på malt beslutade bröderna att bygga ett destilleri i utkanten av Aberfeldy utmed den idylliska floden Tay, inte långt från faderns hemby Dull.

Aberfeldy Distillery invigdes 1898. De kommande åren skulle inte mindre än sju destillerier införlivas i bolaget: Lochnagar, Glen Ord, Old Pulteny, Aultmore, Parkmore och Benrinnes. De båda bröderna byggde också buteljeringsfabriker i Manchester och London. Både John och Thomas Dewar adlades för sina insatser. De gick ur tiden barnlösa med ett års mellanrum 1929 och 1930. En namne, inte släkting, Peter Dewar övertog verksamheten under några år innan ett av grundarens barnbarn John Arthur åter knöt samman familjeföretaget.

Idag ägs John Dewar and Sons av Bacardi, whiskyn är nummer ett i USA och den sjätte mest säljande i världen. Den som är intresserad av att lära sig mer om bröderna Dewars fascinerande livsöde kan mycket varmt rekommenderas ett besök på Dewar’s World of Whisky och Aberfeldy Distillery. Dewar’s World of Whisky är ett interaktivt modernt besökscenter som berättar historien om whiskyn. Det är utan tvekan värt ett besök, inte bara för whiskyn utan för att det ligger så bedövande vackert mitt i centrala Skottland.

Foto: Dewar’s

Relaterade inlägg

• Islay – westering home (0)
• Whisky med fatfinish (0)
• Whisky in flames (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)
• Test: 5 från Taylor (0)