Ingen förändring i onödan

Isle of Islay är för whiskyn vad havet är för sjöfarten. Det går inte tänka sig hur whiskymarknaden hade sett ut om inte de åtta fyrbåkarna där ute i den avlägsna hebridiska övärlden mot alla odds hade övervunnit modernisering, industrialisering och kommersialisering. På Islay gör man som man alltid har gjort, och gör man fel, som man alltid har gjort, fortsätter man att göra samma fel, för det blir rätt ändå. En historia som ofta berättas är den om whiskyjournalisten som kom till Ardbeg och förundrades över att man bar tunga jästsäckar över halva destilleriet och frågade varför man inte förvarade dem närmare jäskaret. Det självklara svaret, ackompanjerat av en förvånad blick, blev »they have always been there«. På Islay ändrar man inte saker i onödan, och även om förändringsbenägenhet är en förutsättning för utveckling så är det paradoxalt nog avsaknaden av denna som har gjort Islay till whiskyvärldens Cape Canaveral.
Vilka som var de första Ileacherna vet man inte. Men på Museum of Islay i Port Charlotte finns lämningar som visar att ön varit bebodd i minst 10 000 år. Vi vet också att kristendomen satte sina spår på ön mycket tidigt, att romare, kelter, pikter, vikingar och skotska lorder härjat om herraväldet genom historien.
Namnet Islay lär enligt sägen härstamma från en skandinavisk prinsessa Eila och här och var möts vi än i dag av ekon av det fornnordiska språket. Islays historia är febrigt intressant, och måste berättas i större artiklar än denna.
När whiskyn kom till ön är något som vi bara kan ana oss till. Enligt seglivade irländska skrönor var St. Patrick inblandad, men det vore nog att tillskriva denne gamle hedersman allt för många förtjänster. Dock är det väl rimligt att anta att konsten att destillera letade sig från Irland till de närbelägna öarna (vid siktigt väder ser man ju faktiskt Islay från den gröna ön) vid tiden som kunskapen slog rot på Irland.

Islay – ett gammalt skatteparadis

Det som långt senare skulle få stor betydelse för Islay som whisky-ö var den dubiösa idéen att införa maltskatt i hela unionen. Med beslutet som trädde i kraft 1725 följde en mängd föreskrifter för hur tillverkningen av öl och whisky skulle gå till. Det blev lindrigt sagt ett herrans liv i Skottland och engelsmännens popularitet devalverades med flera tiopotenser från redan låga nivåer. Men på Islay och Jura styrde mäktiga lorder med stort inflytande i kungahuset, bland annat hade de skaffat sig rätten att ta ut skatt i sitt grevskap med påföljd att tillverkningen av öl och whisky förblev skattefri på öarna. Resultatet blev massinvandring av bryggare och destillatörer från fastlandet och Islays framtid som whisky-ö tog sin början. Någon tulltjänsteman med konungsliga befogenheter skulle inte börja sätta sina hårda stövelklackar på ön förrän det var 1800-tal. Lilla Islay blev ett skatteparadis och letar man i historieböckerna hittar man ett 25-tal destillerier som verkat på ön vid denna tid, dessutom fanns oräkneliga lönnbrännerier.
När Alfred Barnard besökte Islay på 1880-talet räknade han till tio lönnbrännerier bara i närheten av Ardbeg, Laphroaig och Lagvulin. Den verkliga storhetstiden inföll under 1800-talets senare hälft, då bodde 15 000 människor på ön och destillerinäringen blomstrade. Ardbeg var exempelvis ett eget samhälle med bostäder, fotbollslag och till och med en gaelisk kör. Men flera av den tidens välkända destillerier som Malt Mill Distillery, Ardinestiel och Lochindaal Distillery har sedan länge slocknat och glömts bort.

Till och med kranvattnet smakar whisky

Islays whisky är den mest distinkta och karaktäristiska av alla whiskysorter. I varje fall om vi talar om den traditionella uppfattningen av Islaywhisky. I dag håller det stiltypiska på att luckras upp och vart och vartannat Islaydestilleri laborerar med smaker som de gamla öborna knappast skulle kalla sina. Islays unika geologi, den blåsvarta, tjärhaltiga torven, havet, Atlantregnen och den jämna temperaturen skapar onekligen förträffliga förutsättningar för whiskytillverkning.
Det finns en romantisk bild av Islay om ett glödande kärleksförhållande mellan hav och torv som föder en whisky som är ett koncentrat av de fyra elementen, där torvelden, kornet, saltvattnet och jordmånen mer än någon annanstans förenas i en flaska. De mest passionerade Islayfreaksen hör måsskrik och känner smak av gamla skutor och rasande havsvågor så fort man nämner öns namn. Upplevelsen är förvisso personlig, men mer sansade bedömare som smakfysiologer och kemister tillskriver inte havet något inflytande på whiskyn, knappast heller de porlande bäckarna som fyller vattentäkterna på ön. Men faktum är att på Islay är till och med kranvattnet så torvigt att det smakar whisky, och de vita frottéhanddukarna som väntar på Bowmore hotell doftar sött av malt.

De mest berömda destillerierna …

Det är torven och röken som har givit Islaywhiskyn dess rykte som den skotskaste av alla skotska malter. Främst bärs detta rykte av The Kildalton Three, de tre destillerierna på Islays sydkust. Inom några få kilometer ligger Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig på ett rökigt, eller kanske snarare dimmigt, pärlband. Kildaltondestillerierna är förmodligen också de tre främsta. Det är knappast troligt att övriga destillerier på ön själva hade kunnat skaffa Islaywhiskyn samma ställning bland världens whiskyvänner. Det största destilleriet på Islay är Caol Ila, det ägs av Diageo och producerar en stor del av den rökiga malt som bolaget behöver till sina blandningar. Japanskägda Bowmore har satsat stort på taxfreemarknaden och dess whisky har fått erfara ett minskat intresse bland konnässörerna, dock håller detta numera på att vända. Bruichladdich är det mest innovativa destilleriet på ön. Ingen annan laborerar med så många olika typer av whisky av olika stilar och karaktär. Bunnahabhain i norr har egentligen aldrig gjort stiltypisk Islaywhisky, men i lagerhusen ligger en guldgruva med gamla vällagrade fat som i allt större takt köps upp av oberoende buteljerare.

… och ett nytt

Nystartade Kilchoman är ett litet gårdsdestilleri som nyligen kommit upp i laglig whiskyålder och som följs entusiastiskt av rökögda Islayvänner. Det kanske mest omhuldade destilleriet är ändå Port Ellen, saligen avsomnat, stängt och nedmonterat redan 1983. Whiskyn – som fortfarande dyker upp i förvånande strid ström på marknaden – är kultförklarad och betingar höga priser, men om den är bättre än annan Islaywhisky i samma ålder ska om sanningen ska fram vara osagt.
Inte någon annan region i hela whiskyvärlden kan man mäta sig med ryktbarheten som de nio Islaypannorna givit sin ö. På hela ön bor inte fler människor än vad som brukar gå på en betydelselös hockeymatch mellan Växjö Lakers och Björklöven, ön är inte större än en sydsvensk landsortskommun och det är lika komplicerat att ta sig dit som det är att förstå en elräkning, men de stolta Ileacherna gör som de alltid har gjort, de tar en dram och en pint, sjunger »westering home« och värmer sig vid de glödande torveldarna – och röken sprids i allt vidare ringar över världen. ■

Relaterade inlägg

• Legendernas Bowmore (0)
• All världens whisky (0)
• Thomas Dewar – Whiskyns dandy (0)
• Whisky med fatfinish (0)
• Whisky in flames (0)

Loch Lomond skulle inte få särskilt många utmärkelser på The Golden Globe i whiskyvärlden om maltkonnässörerna fick dela ut förtjänstordnar. Förmodligen skulle Loch Lomond bli en nollpoängare i vilken Eurovision Whisky Contest som helst. Ändå är Loch Lomond ett av de mest intressanta destillerierna att besöka, åtminstone för den som går igång på destilleriteknik. Loch Lomond liknar nämligen inget annat brännvinskokeri i hela världen.

»Loch Lomond är ett av de yngre destillerierna i Skottland. Det byggdes vid sydspetsen av den berömda sjön med samma namn. Året var 1965 och byggherrar var ett amerikanskt bolag…«

Som sagt, Loch Lomond är en udda fågel i whisky­faunan. Dess egenheter är många. Det är det enda destilleri som har samma namn som sin vattenkälla. Det är det enda destilleri som producerar både malt- och grainwhisky i samma anläggning. Det är det enda destilleri som renodlat sin försäljning till lågprismarknader och stormarknader. Den som har besökt några destillerier i Skottland och som plötsligt kommer in på Loch Lomond lär tro att man har bytt ut pannorna mot flygande tefat. Där ståtar nämligen fyra runda halslösa konstruktioner dockade med mystiska kolonner. På många håll i whiskylitteraturen brukar dessa kallas Lomondpannor, det är dock inte sant. Lomondpannan är en helt annan konstruktion som uppfanns 1955 av Alistair Cunningham och som användes vid Glenburgie och Miltonduff och som fortfarande stånkar på i modifierad form på Scapa. Med pannorna på Loch Lomond har de bara namnet gemensamt.

En kombination av potstill- och kolonndestillering

De fyra pannorna vid Loch Lomond är konstruerade i ett försök att kombinera traditionell pot-stilldestillering med kolonndestillering. Samma typ av pannor användes också vid det numera nedlagda systerdestilleriet Littlemill. Pannorna saknar svanhalsar och spriten tappas istället av i olika silbottnar i kolonnerna där avledning sker i skilda våningar. På så sätt kopieras olika längd och lutning på traditionella pannhalsar. Flera sorters whisky kan alltså kokas samtidigt vid Loch Lomond. Detta faktum har upprört branschen så till den grad att det tidvis har varit tal om att förbjuda Loch Lomond att använda termen »single malt« på sina flaskor. Per definition ska som bekant singelmalt destilleras i traditionella potstills, och det kan man knappast kalla pannorna på Loch Lomond. Utöver dessa fyra bastarder förfogar destilleriet även över två ordinära kittelpannor och sedan 1993 sitter också en Coffey-panna med en årlig kapacitet på 10 miljoner liter grainwhisky i anläggningen. Det gör Loch Lomond ensamt om möjligheten att tillverka en singel blend – alltså en blendwhisky där både malt och grain kommer från samma fabrik. Förutom på pannfronten så är Loch Lomond egensinniga även i andra delar av produktionen. Man laborerar med flera olika jäst- och malttyper, jästiderna varierar, fattyperna varierar och man tillverkar mängder med olika sorters whisky. Bara undantagsvis tillåts denna att nå särskilt anspråksfull ålder, den mesta tappas före sin femårsdag.

»I dag marknadsför Loch Lomond inte mindre än åtta singelmaltsorter och en rad olika blends. Ska sanningen fram så har egentligen ingen av dessa mött någon större entusiasm hos den maltkräsna publiken.«

Loch Lomond är ett av de yngre destillerierna i Skottland. Det byggdes vid sydspetsen av den berömda sjön med samma namn. Året var 1965 och byggherrar var ett amerikanskt bolag och amerikanen Duncan G Thomas som också ägde och bodde på Littlemill några mil söderut. Det var innovatören Thomas som låg bakom den sinnrika pannkonstruktionen vid både Loch Lomond och Littlemill. Några år senare köptes Duncan Thomas ut och 1984 trycktes destilleriet ner i malpåsen, eftersom tiderna försämrats för whiskyindustrin. Året därpå köptes Loch Lomond av ett handelsföretag, Glen Catrine Bonded Warehouse Ltd. som behövde tillgång till fler lagerhus – några planer på att tillverka whisky hade de inte. Efter köpet kom man dock på andra tankar. Man investerade i ny utrustning, fördubblade kapaciteten och drog i gång produktion av maltwhiskyn Inchmurrin, uppkallad efter den största ön i Loch Lomond. Omkring 1990 fick ägarbolaget möjlighet att börja sälja whisky till flera stormarknader och detaljhandelskedjor med mycket stora volymökningar som resultat. För att försäkra sig om tillgång till grainwhisky som den ökande produktionen krävde investerade man i en kolonnpanna. 1997 drabbades Loch Lomond av en förödande brand och ett tusental fat med cirka 300 000 liter whisky förstördes.

Åtta single malt i sortimentet

I dag marknadsför Loch Lomond inte mindre än åtta singelmaltsorter och en rad olika blends. Ska sanningen fram så har egentligen ingen av dessa mött någon större entusiasm hos den maltkräsna publiken. Det är väl egentligen bara några mycket sällsynta oberoende tappningar som låtit tala om sig. Främst av dem är en 34-årig Inchmurrin i Folke Anderssons PNA-serie som har fått rättmätig kultstatus. Men det finns förvisso en verklig konnässör som högaktar Loch Lomond och som trotsar vilka faror som helst för ett glas av denna den ädlaste av whiskysorter – en viss Kapten Haddock.

Loch Lomond och Tintin

För Tintins vapendragare, den vidunderlige sjöbjörnen Haddock, är whiskyn en ständig följeslagare och ett oslagbart smörjmedel till den saltaste och mest oborstade av världslitteraturens munviga trutar. Första gången Loch Lomond dyker upp i ett Tintin-äventyr är i den omtecknade versionen av Den svarta ön (1965), ett äventyr som till stor del utspelar sig på en ö utanför den skotska byn Kiltoch. I den första svartvita versionen av Den svarta ön från 1938 är det istället Johnnie Walker som Haddock dricker. När albumet skulle ges ut i Storbritannien ville förlaget att det skulle moderniseras. Hergé skickade sin medarbetare över kanalen för att göra skisser. Detta var precis samtidigt som Loch Lomond byggdes och det är väl rimligt att anta att starten var omskriven och att Loch Lomond just därför fick en hedersplats i Haddocks barskåp. Någon medveten produktplacering är det med all säkerhet inte. Även om det kan misstänkas i Tintin hos Gerillan där Loch Lomond verkligen hårdlanseras.  ■

Fakta Loch Lomond

• Uppfört: 1965
• Ägare: Loch Lomond Distillery Co (äger även Glen Scotia).
• Vatten: Borrad brunn för processvatten, Loch Lomond för kylvatten.
• Kapacitet: 4 miljoner liter pure alcohol malt, 10 miljoner liter pure alcohol grain.
• Malt: Optic.
• Maltkvarn: Fyrvalsas Porteus.
• Mashtun: Rostfri full lauter.
• Jäskar: Tio 25 000-liters rostfria.
• Jäst: Jäst och jästider varierar.
• Pannor: Två traditionella potstills 25 000 liter, fyra unika kopparpannor samt en kolonndestillationsanläggning.
• Fat: I huvudsak amerikanska fat.
• Läs mer på www.lochlomonddistillery.com

Relaterade inlägg

• Legendernas Bowmore (0)
• Islay – westering home (0)
• All världens whisky (0)

Speyside är ett realekonomiskt mysterium. Det finns egentligen ingen möjlighet att en så liten region i ett glesbygdsområde ska kunna vara själva hjärtpunkten i en global storindustri, men så är det. Flera av världens mest kända och mest ansedda drycker skapas av korn, torv och vatten från Speyside. I Speyside finns fler än hälften av alla Skottlands destillerier. Här finns inte bara de största i världen, som Roseisle, Glenfiddich och Glenlivet utan här har varje by ett eget destilleri, minst, ofta har de två eller till och med sju, som legendariska Dufftown.

Bland IT-företag och pagoder

Att resa runt i Speyside för en whiskyintresserad är en utmaning, man ser en pagod bakom varje backkrön och ett nytt kärt namn på vägskylten bakom varje krök. Den som vill besöka och prova sig igenom alla Speysides destillerier behöver månader av tid och en lever av stål. I makroekonomiska termer är Speyside ett kluster – en geografiskt starkt begränsad koncentration av konkurrerande företag inom samma bransch som drar nytta av varandra, som glasbruken i Småland, eller IT-företagen i Silicon Valley.

Speyside sträcker sig 13 mil från Loch Ness i väster till Nordsjön i öster, eller om man vill vara mer noggrann: mellan floderna Nairn i väst och Deveron i öst. Genom Speyside flyter flera mäktiga floder, som Spey, Lossie och Livet. I de breda floddalarna, »glen« eller »strath«, har täta klungor med destillerier vuxit upp. Floderna rinner från Grampianbergen i söder och sydväst mot havet i norr. De föds på över tusen meters höjd, långt över trädgränsen. De letar sig över graniten, ner till bebodda trakter, genom torvhedarna där de fårar sin väg i de bördiga dalgångarna. Speyside är ett makalöst vackert sceneri. Inte någon annanstans är Skottland så praktfullt, dramatiskt och variationsrikt. Här finns snötäckta glaciärer och havsstränder på några mils avstånd. Här finns brusande laxälvar, vindlande kullar och ängar i vall. Här betar får på lilagröna ljunghedar, här finns mäktiga slott och hisnande historier och här bodde Shakespeares Macbeth.

» Att resa runt i Speyside för en whiskyintresserad är en utmaning, man ser en pagod bakom varje backkrön och ett nytt kärt namn på vägskylten bakom varje krök.«

Speyside som benämning på en whiskyregion är dock en sentida företeelse. I mitten av 1980-talet ökade intresset för maltwhisky. De stora whiskybolagens marknadsföringsavdelningar och reklambyråer började snegla på den franska vin- och konjaksindustrin. Utan vare sig lagkrav eller skatteregler delade man in Skottland i regioner i ett egentligen ganska omöjligt försök att hitta en smakmässig geografisk samhörighet mellan destillerier från samma områden. Dessa gränser har man sedan med imponerande skicklighet marknadsfört som absoluta sanningar och förmått en hel whiskyvärld att ta till sig. Speyside har i dag cirka 50 aktiva destillerier, det är betydligt lättare att hitta skillnader dem emellan än likheter. Whiskyproduktionen i Speyside är precis så diversifierad som den måste bli när så många företag tillverkar så många produkter som var för sig strävar efter unicitet.

Whisky från Speyside

Ska man ändå drista sig att säga något signifikativt om Speysidewhiskyn så är den i allmänhet fruktig, mild och smakrik. Den är ofta lättrökt, även om det finns gott om exempel på motsatsen. Det torvhaltiga vattnet sägs också bidra på sitt sätt. Ofta märker man en påtaglig sherrysötma. Flera Speysidedestillerier har, eller har haft, sherryfatslagring som ett viktigt inslag i sin produktion. Destillerier som Aberlour, Glenfarclas, Linkwood, Mortlach och framförallt Macallan har sherryfatslagrad whisky som sin husstil, även om denna numera allt som oftast byggs om till förmån för billigare profilering.

Förklaringen till att Speyside blivit whiskyvärldens epicentrum kan sökas på flera håll. En grundläggande förutsättning är tillgången på råvaror. I Speyside är naturen sällsynt rik. Det torvhaltiga vattnet i floder och underjordiska källor har alltid varit förnämligt för whiskyproduktion. Torv finns för mältning och korn kan odlas med gott resultat på de bördiga och högt belägna åkrarna. De glest bebodda, bitvis ensliga och svårtillgängliga trakterna var en gång i tiden utmärkta tillhåll för illegala whiskybrännare. Det var aldrig långt till kusten, det fanns gott om okända stigar och de stackars fogdar som jagade skattepengar hade inte lätt att ta sig fram sig över floder och berg när de letade efter smugglarnas gömställen. Snart sagt varje Speysidedestilleri brukar med illa dold stolthet framhålla sitt ursprung som gammalt smugglarnäste och på snart sagt varje gård i trakten fanns en gång en bothy, det vill säga ett litet skjul där man hade sin illegala panna.

Speyside med i 1800-talsboomen

Ännu ett skäl till att Speyside blev Speyside är den whiskyboom som uppstod i och med blendwhiskyn under senare delen av 1800-talet. Den första och den historiskt mest betydelsefulla blandwhiskyn var Usher’s Old Vatted Glenlivet. I den beryktade smugglardalen kring floden Livet hade flera destillerier etablerats och när whiskymarknaden expanderade blev Glenlivet whiskyvärldens »Appellation Grande Champagne«. Områdets status lockade destillatörer och flera destillerier grundades i trakten som en följd av detta. Tidigt uppstod också ett fruktbart samarbete. Blandningarnas recept krävde bidrag från olika källor och istället för att konkurrera ut varandra uppstod ett handelsklimat med byten och ömsesidiga affärer där den geografiska närheten var avgörande. Speysides största ort Elgin blev ett centrum för whiskyhandel och de namnkunniga whiskybaronerna gjorde upp affärer på järnvägshotellet i Craigellachie. Att järnvägen tidigt drogs genom Speyside underlättade också etableringen av destillerier. Ett destilleri föder flera, arbetstillfällen föder arbetstillfällen och där kunskapen om hantverket finns är det lämpligare att bygga nytt än i trakter dit arbetskraften måste importeras.

I dag är whiskynäringen Speysides överlägset viktigaste sektor, därefter kommer turismen. Många i Speyside arbetar på det ena eller andra sättet i whiskyindustrin, eller med att ta hand om de många whiskyturisterna. Och intresset tycks bara öka. De många destillerierna i Speyside mår gott, flera har ökat sin kapacitet och nya har tillkommit de senaste två åren. Speysidewhiskyn är ohotad världsetta. Den är det nav kring vilket hela whiskyindustrin snurrar och det livselixir som håller takten i våra pulserande whiskyhjärtan. ■

Relaterade inlägg

• Whisky in flames (0)
• Supertest: Juuls whiskysortiment (0)
• Whisky med fatfinish (0)
• Thomas Dewar – Whiskyns dandy (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)

De Tasmanska destillerierna

Lark Distillery 14 Davey Street Hobart (tel: +61 3 6231 9088) http://www.larkdistillery.com.au/

Tasmania Distillery 1/14 Lamb Place Cambridge (tel: +61 3 6248 5399) http://www.tasmaniadistillery.com/

The Nant Estate Nant Lane Bothwell (tel: +61 3 6259 5790) http://www.nantdistillery.com.au/

Hellyers Road Distillery 153 Old Surrey Road, Burnie (Tel: +61 3 6433 0439) http://www.hellyersroaddistillery.com.au/

Relaterade inlägg

• All världens whisky (0)
• Tyskt öl förpliktigar (0)
• Teerenpeli – singelmalt på finska (0)
• Pirater och spårvagnar hos Juuls (0)
• Krönika: »Summan av våra möten är livet« (0)

Det finns ortodoxa whiskydrickare vars värld slutar i Skottland, och i de allra mest trångbodda fallen, på Islays sydkust. En sådan fundamentalistisk inställning är lika korkad som en vinflaska. Whisky är egentligen en ganska okomplicerad produkt: korn, vatten och jäst, that’s it. Korn, vatten och jäst finns egentligen överallt utom möjligen i Sahara och på månen. Hantverket som omvandlar dessa ingredienser till whisky är inte heller särskilt avancerat. Det är inte konstigt att det i vågen av whiskyintresse som sköljer över världen börjat puttra kopparpannor i väldigt många länder.

Från Skottland och västerut

Whiskyns vagga stod på de brittiska öarna med Irland som födelseplats och Skottland som uppväxtort. Härifrån tog emigranter med sig recept och kokkonst när de seglade västerut. I den nya världen var det svårt att odla korn, men majs och råg gick betydligt bättre, och snart föddes bourbon och rye. Till Japan kom whiskyn på 1920-talet – lite beroende på vilken historieskrivning man ansluter sig till. Japanerna kopierade den skotska whiskyindustrin och det skotska sättet att tillverka whisky in i minsta buckla på pannorna. Under kolonialtiden spreds whiskytillverkning, eller i varje fall industriell sprittillverkning, vidare över det brittiska samväldet, till Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Indien med flera länder. På många håll grundades destillerifabriker som alltjämt är aktiva och har vuxit till mycket stora företag.  Det kan i detta sammanhang nämnas att det inte är Johnnie Walker eller någon av de skotska blandningarna som är världens mest säljande whisky, utan indiska Bagpiper, medan en annan indier, McDowell’s No 1, är det whiskymärke som vuxit mest de senaste åren. I länder som Pakistan, Thailand och Turkiet finns det mycket stora destilleribolag. Det ska dock sägas att den whisky som produceras i dessa anläggningar sällan eller aldrig har något gemensamt med det vi känner som whisky. Det skotska regelverket skulle i bästa fall klassificera den som sädessprit eller kanske mer troligt, i de flesta fall, som flygbränsle. Vällagrad singelmalt whisky är något helt annat.

Whisky världen över

De senaste årtiondet har det i kölvattnet av det växande whiskyintresset startats destillerier i en helt annan typ av länder. I stor utsträckning är dessa små mikrodestillerier och drivs av glada entusiaster som hellre agerar än frågar om man borde. Hur många av dessa destillerier som långsiktigt har potential att etablera sig i whiskyvärlden är svårt att veta. Det tycks bubbla av destilleriprojekt lite varstans som försvinner lika fort som man hör talas om dem. Glädjande nog är Sverige ett av de allra bästa exemplen på nya och lyckade etableringar. Mackmyra är kanske det mest framgångsrika av dessa entusiastprojekt och frågan är om destilleriet har någon global motsvarighet. Inte ens etablerade destillerier torde kunna jämföra sig med den skicklighet som Mackmyra byggt upp sitt företag och sitt varumärke. Mackmyras framgång har lockat fram bortemot ett tiotal andra mer eller mindre långt gångna destillerprojekt i Sverige, trots att regelverket kring alkoholtillverkning i vårt land torde vara en centralbyråkrats allra våtaste dröm.

Även i Danmark pågår whiskytillverkning på en rad platser. I Schweiz produceras whisky på ett tiotal orter, i Österrike finns en handfull destillerier, liksom i Tyskland. Söker man sig vidare ut i världen hittar man whiskytillverkning på de mest förvånande platser. Vad sägs till exempel om Capurro och Rosario i Urguay, Yuan Shan i Tawian, eller de spännande whiskyöarna Korsika och Tasmanien? I dag finns hela sex destillerier på Tasmanien. Den tasmanska whiskyn har på allvar börjat uppträda på världsscenen och förra året plockade Lark Distillery och Tasmania Distillery hem prestigefyllda utmärkelser i flera av världens största sprittävlingar.

Inga genvägar till god whisky

Ska sanningen fram, och det ska den ju för det mesta, så har dock mycket få av världsdestillerierna kunnat ta matchen med skottarna. Femhundra års erfarenhet och generationer av hantverksskicklighet hämtar man inte in utan vidare. Det lysande undantaget är den japanska whiskyn som numera är minst lika bra som den skotska, och i många fall till och med bättre. Till skillnad från Mackmyra, tyska Slyrs, finska Teerenpeli, eller vilket man vill av de många ambitiösa destillerprojekt som startats de senare åren, så har japansk whisky haft tid på sig. Hur gärna man än vill kan man inte forcera fram whisky. Det hjälper inte med små fat, fantasifulla smaksättningar med allsköns finishar, lagring i hög temperatur, eller på färsk ek eller vad än fantasin hittar på för att påskynda processen. Det tar tid att göra bra whisky och bra whisky måste få ta tid.  Många av de nya destillerierna kommer i framtiden att kunna leverera en whisky som är lika bra som den skotska eller japanska. Men ännu är vi inte där och det är orättvist att jämföra entusiasternas whisky med något annat än sig själv. När Mackmyra släpper sitt första 20-åriga sherryfat, eller när Michael Braunstein nere i Köge på sin ålders höst kan gå och provdofta sina 30-åriga fat och fundera på om han ska ta dem nu eller vänta ytterligare några år, då kommer det att bli tufft att sälja Glenfiddich.
Det finns ingenting som säger att man inte kan tillverka whisky i nya länder. Det kommer framtiden att visa oss. Ännu har många destillerier lång väg att gå och många kommer att tystna under resan, men för de som klarar det synnerligen svåra ekonomiska vågspelet och för de som överlever myndigheternas tacklingar och förståsigpåarnas kritiska granskningar väntar en riktigt bra dram vid vägens slut.  ■

Relaterade inlägg

• Teerenpeli – singelmalt på finska (0)
• Tasmanien – whisky från ett paradis (0)
• Legendernas Bowmore (0)
• Krönika: »Summan av våra möten är livet« (0)
• Islay – westering home (0)

Bowmore tillhör de äldsta destillerierna i Skottland (definitivt det äldsta på Islay) med sitt födelseår runt 1779. En mångsysslare vid namn David Simson hade insett fördelarna med att inte behöva betala maltskatt på Islay, resultatet av en miss i planeringen från skatteverkets sida.

Simson lade grunden till destilleriet och drev det under några år innan hans familj sålde alltihop till William och James Mutter 1837. Dessa herrar höjde blickarna och såg större möjligheter till export och handel än de tidigare ägarna, och det var under familjen Mutters vingar som Bowmore började ta fart internationellt.

Destilleriet bytte ägare ett par gånger till innan det 1963 köptes av Stanley P. Morrison Ltd. Nu började det satsas ordentligt på Bowmore. I ett första skede totalrenoverades destilleriet, och antalet pannor utökades till fyra stycken, för att kunna möta den allt större efterfrågan från såväl Storbritannien som utlandet.

De nya ägarna visade sig också vara sanna visionärer (eller marknadsföringsgenier, beroende på hur man ser det), de insåg nämligen värdet av att öppna destilleriet för besökare. Det här var på 1960-talet, långt innan whiskyboomen vi ser idag och ett par decennier från det snudd på självklara att ett destilleri ska ha ett besökscentrum.

Succén dröjde inte länge, och snart var ett besök i staden Bowmore inte komplett utan en visit till destilleriet. Det visionära anslaget höll i sig när man lät bygga om ett gammalt lager till kommunalt badhus och i god klimatvärnande anda lät uppvärmningen skötas av överskottsvärmen från destilleringen. Japanska Suntory köpte sedermera in sig i Morrison Bowmore innan de tog över företaget helt 1994.

Liten rökighet för en Islay

Whiskyn som kokas nere i bukten vid Loch Indaal är inte lika rökig som grannarna (nåja, det är en någorlunda liten ö) Ardbeg och Laphroaig eldar fram. Medan deras malt har en fenolhalt på runt 40–50 ppm ligger Bowmore på runt hälften (cirka 20–25 ppm), vilket gör att den, åtminstone vad rökigheten anbelangar, har närmare släktskap med till exempel Talisker och Springbank än sina Islaybröder.

Vid ett besök på destilleriet i hamnen slås man av att – även här i likhet med Springbank – Bowmore är ett av få destillerier som fortfarande mältar sitt korn själva. De tre golv som finns på plats står för ungefär 35% av det mältade korn man behöver, resten tas från Port Ellen Maltings. På destilleriet finns också sex stora jäskar i trä.

Under en våg av renoveringsiver bytte man ut de gamla jäskaren mot rostfria stål-varianter, men kom fram till att det inte blev lika bra resultat. Då ersatte man dem helt sonika med träkar enligt den gamla modellen.

Allt vatten som går åt i produktionen, såväl till mältning, mäskning, destillering och kylning tas från floden Laggan, som är den största på Islay och levererar ett torvigt vatten. Bowmore har en egen 14 km lång förgrening som dikats ur och leder fram till destilleriet. Legenden (jodå, det finns gott om sådana på Islay) säger att det var en skräddare som ritade färdvägen och inspirerades av vattendroppar som rann längs en vaxad tråd.

Det vatten som kanske mest spelar in i Bowmores tillkomst är dock, om man ska tro en legend (och vid det här laget vet ni att man ska tro på Islay-legender), havsvattnet som slår in över Warehouse 1, byggd rakt ner mot Loch Indaal. Härifrån sägs Bowmore få sitt marina anslag, och de klassiska Islay-tonerna i whiskyn sägs ha havet att tacka för sältan, tången och tjärigheten (även om det finns andra Islay-malter där dessa drag är mer påtagliga).

Tonvikten på single malt

Bowmore var också tidigt ute med att profilera sin whisky som en single-malt snarare än leverans av stora mängder till blendindustrin. Whiskyn finns i och för sig representerad i blends som Rob Roy, Islay Legend och Black Bottle men det är som single-malt Bowmore är mest känd. En av anledningarna att det förhåller sig så är att man tidigt marknadsförde ett större antal årgångar och tappningar än andra destillerier.

Morrison Bowmore insåg vikten av att ha en bred produktlinje och lanserade även sina tappningar med namn förutom årgångarna. Den tappning som närmast kan betraktas som en »standard-Bowmore« heter passande nog Legend, och består av cirka 70% whisky som mognat i ex- bourbonfat, och 30% i refill-sherryfat. Surf, Enigma och Mariner var tidigare allmänt tillgängliga men utan åldersbenämning. Numera finns de bara i tax-freesortimentet och har fått åldern utskriven i vissa fall.

Under 2006 gjorde man en total översyn av linjen och kuperade kortleken rejält. Ny formgivning på flaskorna och ett mindre antal buteljeringar i standard-sortimentet blev en tydlig markering mot att man inte ger sig in i lågpriskriget.

För oss svenskar med Systembolaget som enda affär kan det måhända te sig märkligt, men i till exempel Storbritannien där det råder strid på kniven om hyllplats i de livsviktiga stormarknaderna, har många tidigare starka varumärken varit tvungna att närmast devalvera sig för att överhuvudtaget komma in i butikerna.

Parfym och rara droppar

Under slutet av 1990-talet och runt millennieskiftet var Bowmore också ett av de första destillerier att drabbas av den nya kraft internet innebar. Plötsligt dök det upp inlägg på forum och bbs:er där vissa maltfans började klaga på bismaker av parfym (som därtill specifierades på ett allt annat än smickrande vis). Morrison-Bowmore slog tillbaka mot ryktena med bestämdhet, och det gick så långt att man i ett tidigt skede hotade med rättsliga åtgärder. Dock gick det aldrig så långt.

Bland skribenterna gick diskussionerna högljutt och åsikterna isär om det verkligen fanns någon sådan bismak, men debatten ebbade ut då nya tappningar kom där man bestämt kunde avfärda misstanken om någon parfymton.

Oavsett diskussioner som dessa har inriktningen på single malts också inneburit att Bowmore alltid värderats oerhört högt på samlarmarknaden. Många är historierna om olika flaskor som sålts för hisnande summor på auktioner världen över. Så pass stor är Bowmores ryktbarhet att man i Kanada fick inbrott i en spritbutik i Edmonton. Inget stals förutom en flaska Bowmore 40 yo – en av totalt 294 buteljerade, värderad till 8 000 usd.

Tjuvarna hade uppenbarligen ett visst hum om vad de stal, då de inte försökte sälja flaskan vidare – istället hörde de av sig till butiken och erbjöd sig att återlämna whiskyn mot en lösensumma om 2500 usd! Historien förtäljer dock inte om affären återköpte sin Bowmore… 2004 köpte dock destilleriet närmare 200 flaskor från den privata samlaren Hans Sommer i ett led att få bra överblick över utgångna och svåråtkomliga gamla buteljeringar de inte redan hade i sin ägo.

Bowmore black & white

Mest mytomspunnen av alla Bowmore-utgåvor och definitivt aspirant på titeln »dyraste nya orginalbuteljering« är dock Black Bowmore. Första gången den såg dagens ljus var 1993 och kostade runt 100 pund. Den senaste tappningen av den sherrylagrade flaskan buteljerad 1964 släpptes i höstas och du får spendera 25 000 kronor på systembolaget om du vill ha en flaska. Samtidigt lanserades även en bourbonfatslagrad tappning från samma årgång, kallad White Bowmore och den tingar ett par tusen därtill.

Om det är djävulen som även håller i prissättningen, nu när han inte kan gömma sig i Bowmores kyrka, låter vi vara osagt, men helt säkert håller han nog med skotske författaren Iain Banks: »If you can’t find a Bowmore to fall in love with, you may have to consider very seriously the possibility that you’re wasting your money drinking whisky at all.«

Länkar: Bowmore

Text: David Mortimer-Hawkins Foto: Bowmore

Relaterade inlägg

• Islay – westering home (0)
• All världens whisky (0)
• Whisky in flames (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)
• Steffo Thörnquist: »Doften av tjära var som godis« (0)

Mitt i den belgiska provinsen Namur ligger den lilla staden Dinant alldeles intill floden Meuse, eller Maas som tyskar och nederländare kallar den. Eftersom staden vuxit utmed flodens krökar kallas den »Meuse’ dotter« och de spektakulära klippformationerna har blivit dess kännetecken i lika hög grad som katedralen Notre Dame och citadellet från 1820. Det sistnämnda tronar hundra meter upp längs bergsväggen och det finns tre sätt att ta sig dit: antingen med bil, en tur i den brant gående linbanan eller den ur berget uthuggna trappan med sina 420 steg. Väl där kan man besöka armémuseet, äta middag på restaurangen eller bara häpna över den magnifika utsikten över floden. Men det finns annat av stort intresse också nere i staden, mitt emot Abbey Notre-Dame de Leffe ligger Leffe Museum helt ägnat åt klosterölet ifråga. Adressen är Rue du Moulin 18 och där kan man provsmaka, lära sig en hel del om klosterlivet och fördjupa sig i ölets historia.

Vill man gå riktigt till botten med den (och det vill man ju) lär man förflytta sig till 1100-talets oroliga tid. Mitt uppe i alla de talrika krigen och blodiga slagen grundades då också ovanligt många kloster – om inte annat som en sorts motvikt kanske. Till dem förlades tyngdpunkten i kyrkans religiositet och i över ett halvt århundrade satt munkar på påvestolen och klosterledare som Bernhard av Clairvaux var sin tids okrönta kungar. Redan på 1000-talet hade två klosterordnar uppstått som kom att bli viktiga: Cistercienser och premonstratenser. Den nyss nämnde Bernhard grundade inte mindre än 65 kloster där det dagliga livet reglerades efter cisterciensernas riktlinjer.

Den förste Norbert

En av Clairvaux-Bernhards goda vänner hette Norbert av Xanten och 1120 grundade han en egen orden, som i mångt och mycket följde cisterciensorden men hade en del egna idéer. Bland annat inrättades »dubbelkloster«, det vill säga där både munkar och nunnor levde. Tanken var dock lite före sin tid, och inrättningen utföll inte så väl och avskaffades tämligen snabbt. (Det skulle glatt Norbert om han fått veta att idén återupplivades på 1300-talet – av ingen mindre än Heliga Birgitta i Vadstena).
När Norbert 1126 blev ärkebiskop av Magdeburg godkände också påven Honorius II den nya orden som döptes efter platsen där det allra första klostret uppfördes: Prémontré i norra Frankrike. Därifrån skickades de vitklädda munkarna ut i alla möjliga riktningar för att söka lämpliga platser att uppföra kloster.
Ett trettiotal år senare hittade några av dem i Belgien den natursköna Leffedalen som inramades av floderna Meuse och Leffe (icke att förväxla med floden Lesse några tiotals kilometer bort). Två kyrkor hade uppförts på platsen hundra år tidigare. År 1152 donerade greven av Namur, tidigare greve av Luxembourg, Henri IV den blinde båda kyrkorna till premonstratenserna.
1200 upphöjdes de till abbotstift och hade då redan expanderat genom både donationer och förvärv, bland annat hade de en kvarn, ett bageri och en humleodling. I samma veva upptäckte de en synnerligen mineralrik vattenkälla på ägorna.

Ända sedan början hade de bryggt öl för egen konsumtion, precis som man gjorde i de flesta kloster. Öl var inte bara garanterat riskfritt att dricka (i motsats till vanligt vatten) utan var dessutom näringsrikt, man kallade det till och med »flytande bröd«.
Humlen och den nyfunna källan fick dem att bestämma sig för att gå in för öl med högre ambitionsnivå. De köpte bryggeriet Saint Mérdart på andra sidan floden Meuse och satte igång. Ölet de gjorde blev mäkta populärt i omgivningarna och förbiresande tog det med sig och ryktet färdades långväga.
Klostret växte snabbt och blev en maktfaktor i hela Namur men så 1460 drabbades det av en svårartad översvämning och sex år senare härjades det av Charles den modiges trupper när de ockuperade staden Dinant och massakrerade i stort sett hela befolkningen. Inte för inte var Charles kanske mest känd som »Charles den förfärlige«. Förutom allt annat elände gick också klostrets alla köpehandlingar och kontrakt upp i rök, något som fick många snikna markägare i området att hävda ägarskap av klostrets marker. Följden blev en hel räcka av dyrbara rättegångar som i förlängningen gjorde att ordern blev tvungna att avyttra delar av sina ägor. Bland annat bryggeriet som togs över av några borgare som dock bryggde under abbotens överinseende.
Klosterordern fortsatte kontinuerligt att investera i bryggeriet under de följande åren och ölet Leffe blev alltmer populärt.

Den andre Norbert

Ett testamente från 1654, som trots alla kommande bränder och katastrofer faktiskt än idag finns bevarat i klostrets arkiv, gäller bryggmästaren Norbert Martin. Han bodde då med sin familj inne på klosterområdet och hyrde bryggeriet. Bra hade han det också, vid sin död efterlämnade han förutom en mängd andra ägodelar, tre hus och 1 500 floriner till sin änka.
Klostret fortsatte blomstra och i mitten av 1700-talet påbörjades en rejäl utbyggnad av bryggeriet. Man investerade i en ny kvarnsten och sprillans ny utrustning, man målade till och med om bryggmästarens hus. Och i den stilen fortsatte det ända tills franska revolutionen nådde staden Dinant. Den 15 Fructidor år IV (första september 1796) stängdes helt sonika klosterorden och egendomen tillföll republiken som genast sålde byggnaderna på auktion. Två tidigare munkar lyckades få köpa bryggeriet och humleodlingen, men redan ett tiotal år senare upphörde ölbryggandet helt. Varför är en aning oklart. Klostret fungerade sedan under en period som glasfabrik, pappersfabrik och slutligen tygfabrik. Först 1903 hamnade klostret återigen i premonstratensernas ägo, fast något öl bryggde de inte under de följande turbulenta åren som innehöll ett flertal förödande bränder, för att nu inte tala om två världskrig. Trots stora finansiella problem uthärdade munkarna.

Och så Albert

År 1952 kontaktade dåvarande abboten det välkända och sedan länge etablerade bryggeriet Lootvoet i Overijse borta i Vlaams-Brabant utanför Bryssel. Abboten lade fram ett förslag om att låta bryggeriet återuppta produktionen av ölet Leffe på licens. Dåvarande bryggmästaren Albert Lootvoet nappade genast på idén och skrev ett kontrakt, som lär ha varit det första i sitt slag, som stipulerade att en bestämd royalty av inkomsterna skulle gå till klostret. Kontraktet gäller än idag, även om ägaren sedan 1977 heter InBev (dåvarande Interbrew) och Leffe numera bryggs på Stella Artois-bryggeriet i Leuven, som dock får regelbundna påhälsningar av klostrets abbot som ser till så att Leffe håller stilen – som det gjort sedan 1240. ■

Leffe från fat och flaska

En korrekt lagrad och serverad Leffe ger en lika stark upplevelse varje gång. Servera den alltid i det speciella kalkformade Leffeglaset, som är utprovat för att bevara ölets arom och skapa en perfekt skumkrona. Optimal serveringstemperatur är 5-8°C.
Kontrollera att glaset är rent och har rätt temperatur. Ett varmt eller smutsigt glas påverkar skumkrona, smak och hela upplevelsen negativt.
Håll alltid glaset i foten för att inte värma glaset eller lämna fingeravtryck.

Från fat

• Vinkla glaset 45° och öppna kranen med ett bestämt ryck. Var noga med att inte låta kranen vidröra glas eller öl.
• Räta successivt upp glaset för att bygga en fyllig skumkrona som frigör smaker och aromer.
• Stäng kranen resolut och ställ ner glaset.
• Medan skumkronan stiger, använd en skumkniv med eggen i 45° vinkel mot glasets kant för att skära bort det storbubbliga skum som svämmar över glaskanten. De stora bubblorna spricker lätt och påskyndar upplösningen av skumkronan.
• Skumkronan ska ha en tjocklek motsvarande två fingrars bredd. Den fungerar som ett skyddande lock och motverkar att ölen blir avslagen.
• Torka rent botten och sidor på glaset.
• Sätt ett droppskydd på glaset och servera på ett Leffeunderlägg.
• Avsluta med att vrida glasets logotyp mot gästen för att understryka vad du serverat.

Från flaska

• Vinkla glaset 45° och häll sakta upp ölen utan att vidröra skummet eller glaset med flaskan.
• Räta successivt upp glaset och öka avståndet till flaskan för att skapa en fyllig skumkrona som frigör smaker och aromer. Lämna ungefär en femtedel av ölen i flaskan.
• Skumkronan ska ha en tjocklek motsvarande två fingrars bredd. Den fungerar som ett skyddande lock och motverkar att ölen blir avslagen.
• Sätt ett droppskydd på glaset och ställ fram flaska och glas på varsitt Leffeunderlägg.
• Avsluta med att vrida både glasets och flaskans logotyp mot gästen för att understryka vad du serverat. ■

Leffe i Sverige

Leffe Blonde
Nr: 1659
Pris: 16:80 kr
»Väldoftande maltig arom med söta eftertoner av nejlika och banan.Torr och kraftigt fyllig med komplex balans av frukt, citrus och honung. Lätt kryddig eftersmak. Ljust gyllenblond med snövit skumkrona.«

Leffe Brune
Nr: 1336
Pris: 16:80 kr
»Rik och fruktig arom karaktäriserad av kryddnejlika, farin och kola. Söt maltig smak med inslag av vanilj, kaffe och mörk choklad. Innehåller 50 % mer beska än Leffe Blonde. Mörkt brun- och rubinfärgad med kompakt skumkrona. Robust men len smak. Avnjuts bäst till mäktiga maträtter, stuvningar, vilt och lagrade ostar.«

Foto: Library of Congress, Abbaye Notre-Dame de Leffe & InBev

Relaterade inlägg

• Öl: Hoegaarden, wit igen (0)
• Öl: Brysselpyssel (0)
• Whisky in flames (0)
• Tyskt öl förpliktigar (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)

Platsen:  bland whiskyflaskorna på Loch Fyne Whiskies i den skotska byn Inverary:
– Excuse me… Aren’t you Anders from In Flames?
Den uttråkade tonårskillen på semester i Skottland med sina föräldrar närmar sig och skiner upp när han får ett jakande svar.
– I just saw you guys in Glasgow! You’re bloody brilliant! What are you doing here?!?

Det är inte många som känner till att Anders Fridén, sångare i In Flames, också har ett brinnande whiskyintresse sedan många år.
– Det började runt 1997 någon gång, när jag var lärling på Studio Fredman i Göteborg. Fredrik Nordström, som ägde studion, och jag brukade gå till en bar efter jobbet och snacka, berättar Anders. Jag brukade dricka Clan Campbell tills bartendern rekommenderade en Glenmorangie. Djupet och längden i smaken gjorde ett enormt intryck på mig, och när jag sedan fick prova Glenmorangie 18 yo, och insåg tyngden i åren på fat var jag fast.

Efter den introduktionen till maltwhiskyns värld dröjde det inte länge innan Anders började samla flaskor själv, och idag är samlingen rätt omfattande med inriktning på 1973 (födelseåret) och udda tappningar. Av ’73:orna är Glen Flagler och Ladyburn-tappningarna två av stoltheterna. Ett par andra höjdpunkter i samlingen är en relativt ung (18 yo) Macallan destillerad just 1973, och en Glenugie (»Särskilt kul efter att ha provat en fantastisk 77:a på Akkurat häromdagen«).

Som de flesta som gett sig på att samla whisky, så har även Anders känt av att det inte är helt billigt att få fatt på de tappningar man vill ha, särskilt som originalbuteljeringar är det Anders traktar efter mest när han köper.

– Jag spenderar nog mer än jag borde på min whiskysamling, men samtidigt är det något jag får tillbaka oerhört mycket av… det  är  ju dyrt, men för mig är det värt det.
Även om det är orginalen Anders letar efter först och främst, har många tappningar från oberoende buteljerare också hamnat i hans samling. En Cadenheads-tappning från Glenfarclas, och även några Murray McDavids Mission-tappningar har imponerat.

– Annars tycker jag att det har blivit rätt ojämna tappningar från de oberoende buteljerarna på senare år, säger Anders. Det blir svårare att hänga med på allt som släpps, och det känns som en hel del skräp som inte skulle klarat sig för ett par år sedan buteljeras idag.Som turnerande musiker har Anders Fridén kunnat besöka whiskyaffärer världen över, men återkommer till framförallt skotska Royal Mile Whiskies och The Whisky Exchange för servicen och utbudet. Nuförtiden gås turnéschemat igenom noggrant, och synkas via Google för att hitta nya bra whiskyaffärer.

– Inför turnéerna på den här skivan (A Sense of Purpose, som släpptes den 2:a april 2008), så vill jag bland andra besöka Lenells i New York för bourbon och La Maison i Paris, som ska ha ett fantastiskt utbud, berättar Anders. Tydligen ska det finnas en bra affär i Tokyo också vid centralstationen som jag måste leta rätt på!

Man skulle kunna tänka sig att ett band som In Flames hunnit avverka de flesta whiskybarer världen över, men Anders konstaterar att det, resorna till trots, fortfarande är Akkurat i Stockholm som står högst upp på listan. Den hemtrevliga atmosfären, utbudet av whisky och musslorna är en svårslagen kombination, och kan egentligen bara matchas av Pot Still i Glasgow, menar han.

– Sen, om man pratar upplevelser är Duffies Bar på Islay ett kapitel för sig… Här provade jag Bunnahabhain 12 yo Port Finish som fortfarande är en stor whiskyupplevelse för mig!
När vi avslutningsvis diskuterar finishes, ett ämne som många whisky-afficionados har starka åsikter om, är Anders lite ambivalent.

Han ser värdet av olika slutlagringar, och kan vara nyfiken på vad de gör med whiskyn.
– Men jag kan bli lite misstänksam mot dem, det känns som det antingen är dålig sprit som maskeras, eller en bra sprit som man riskerar att förstöra!
Av de whiskies som slutlagrats går portvinsfat igen bland favoriterna, liksom vissa sauternes-finishes. Men, i slutändan är det inte mycket som slår en helt igenom sherryfatslagrad whisky, om man frågar Anders Fridén.
När man hört Anders Fridén prata om whisky, blir svaret på tonårskillens fråga i Loch Fyne: »What are you doing here?!?« uppenbar: det är en ovanligt passionerad whiskyvän vi har att göra med.

Anders om …

Bästa lördagskvällswhisky
– Innan en spelning dricker jag aldrig rökig whisky, för röstens skull. Då får det bli en Glenfarclas, Springbank eller en sherrylagrad Macallan.

Bästa söndagseftermiddags-whisky
– Gärna något rökigt att sitta med ett tag. En 70-tals Ardbeg är aldrig fel… Jag har en helt perfekt balanserad 72:a som sitter perfekt på eftermiddagen.

Bästa whisky-minne
– När vi besökte just Ardbeg. Jackie korkade upp ett sherryfat från 1974, och serverade oss ett prov direkt i ett stort, skitigt dricksglas. Det bröt mot alla oskrivna whiskytabun och var helt magiskt. En fantastisk upplevelse!

In Flames

• Bildades i Göteborg 1993.
• Bandet har släppt nio album, och är stilbildande inom den hårdare metallrocken.
• De har sålt över två miljoner album, och turnerat jorden runt. Deras senaste album har alla toppat den svenska försäljningslistan.
• In Flames har tilldelats Regeringens Exportpris för sina utlandsframgångar.  »Tack vare In Flames har Sverige nu ett metalband i absolut världsklass«, sa dåvarande finansminister Thomas Östros.
• Bandet har bidragit med en låt till tv-spelet Guitar Hero III.
• Bandets konsert på Gröna Lund i somras slog publikrekord – man var tvungen att stänga tivolit för publiktrycket.
• In Flames befinner sig just nu på sin största turné hittills. Premiären i Glasgow hyllades i Expressen. Turnén avslutas i april 2009, efter att bandet hunnit med Europa, Storbritannien, USA, Asien, Australien, Japan och Sydamerika.

Foto: David Mortimer-Hawkins & Patric Ullaeus

Relaterade inlägg

• Speyside – whiskyvärldens Silicon Valley (1)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)
• Supertest: Juuls whiskysortiment (0)
• Legendernas Bowmore (0)
• Whisky med fatfinish (0)

Brabantregionen i Belgien har en rik jordmån som är idealisk för spannmålsodling, det visste munkarna i trakten redan på 1400-talet och det var då de började brygga veteöl, som de förädlade med örter och kryddor. Just de brabantiska veteölen blev kända för sin blandning av koriander och apelsinskal från Curaçao, vilket också är vad som skiljer de belgiska veteölen från de tyska.

Framförallt var det i staden Louvain (eller Leuven som de flamländsktalande innevånarna föredrar) öster om Bryssel och den lilla byn Hoegaarden som kom att dominera det som kallades Witbier eller helt enkelt bara »Wit« (uttalat som ett mellanting av de engelska orden »wit« och »wet«). Under 1700 och 1800-talet gjordes enorma mängder av det då alltmer populära ölet. Och det var »biere blanche de Louvain« som var störst, möjligen för att staden var större (den hade under 1300-talet till och med varit huvudstad i hertigdömet Brabant) och därmed hade bättre distributionsmöjligheter. Över 30 000 ton lär ha skeppats årligen till Bryssel, där man under många år sålde på fat vid en marknad som hölls på ett torg med det passande namnet »La de Louvain«.

Den så kallade »lagerrevolutionen« i början av 1900-talet förändrade dock allt och efter Andra världskriget höll det vita belgiska ölet på att försvinna helt. Bland invånarna i lilla Hoegaarden fanns mjölkbudet Pierre Celis, som saknade sitt älskade Wit så mycket att han med hjälp av vänner och banklån i mitten av 1960-talet skaffade utrustning från en nerlagd anläggning och startade ett bryggeri han kallade De Kluis (klostret) och ölen som gjordes där fick byns namn.

Idag bryggs Hoegaarden inte längre i byn utan i koncernen InBevs bryggeri i Jupille-sur Meuse, men fortfarande med samma recept som togs fram av Pierre Celis – som för övrigt fyller 84 år i mars.

Foto: InBev

Relaterade inlägg

• Belgisk öl: Tacka två Norbert och en Albert för Leffe (0)
• Whisky in flames (0)
• Tyskt öl förpliktigar (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)
• Test: Sommaröl 2009 (0)

Öl, EU, Nato och en kissande kerub – några av Bryssels kännetecken. Här ytterligare ett litet axplock av skiftande karaktär:

Choklad

Fin, hantverksmässigt gjord choklad är för många nästan synonymt med Belgien, trots att chokladen kom senare till landet än övriga Europa. Idag kryllar det av butiker och chokladproducenter i Bryssel och det finns ett chokladmuseum värt ett besök: Museum van Cacao en Chocolade som sedan tre år tillbaka är inhyst i ett vackert hus alldeles intill Grand Place med adressen  Rue de la Tête d’Or, 9/11. Bortsett från alla chokladbutiker runt om i staden, kan ett besök hos någon producent vara av intresse, Chocolatier DUVAL till exempel. Adressen är 19 Rue des chardons där man också arrangerar entimmesvisningar – dock endast för grupper, och man måste boka tid i förväg.
Bland butikerna kan rekommenderas någon av producenten Neuhaus sju, exempelvis den på Boulevard de Waterloo.

Pommes Belge

Flamländska pommes frites är något alldeles exceptionellt, och faktum är att de till och med har ett pommes frites-museum. Det ligger i ett av stadens äldsta och välbevarade hus med namnet Saaihalle, som byggdes 1399, och har adressen Vlamingstraat 33. Där kan man lära sig allt om potatisens väg från Peru till pommes frites. Den belgiska varianten dubbelfriteras – och det ryktas att man använder hästfett i frityroljan för att få fram den alldeles speciella smaken. Serveras förstås i pappersstrut och med en rejäl portion majonnäs. Håll utkik efter de ambulerande kioskerna (frietkots), som Antoine’s på Place Jourdan, till exempel. Om ni nu inte hellre vill avnjuta Moules et Frites förstås.

Utefisk

I hörnet Place St Catherine på Oude Graanmarkt finns en oansenlig rostfri ståldisk där det serveras färsk fisk och skaldjur som anrättas medan man väntar. Till de frästa pilgrimsmusslorna sitter ett glas vitt vin perfekt. Dyrt är det inte heller.

Serier

I den ständigt unge, äventyrslystne journalistens Tintins (som fyllde 80 år den 10 januari) hemland får man förstås inte missa seriemuseet på  Zandstraat/Rue des Sables, 20. Inte bara serierna är av intresse, huset anses vara ett av de finaste exemplen på Art Nouveau, designat av arkitekten Victor Horta 1906. Galerie Brüsel på Boulvard Anspach 100 är ett annat måste för serieentusiaster med massor av samlarobjekt och affischer.

Ett självklart val är förstås Royal Windsor Hotel Grand Place på Rue Duquesnoy 5-7. 266 extremt finkänsligt inredda rum, plus 17 sviter. Man har dessutom låtit sex inhemska modedesigners inreda varsitt rum. Resultatet är fascinerande och rummen sinsemellan så olika att man behöver en vecka på sig för att uppleva dem.

Var det inte sex? Jo, men sista natten behöver man avnjuta i en svit för att smälta intrycken.

Något mer återhållen modernism finns i nyrenoverade Hotel Amigos 173 rum på Rue de l’Amigo, bara ett stenkast från Grand Place. Missa inte restaurang Bocconi som koncentrerar sig på italienska klanger anförda av kökschef Vincenzo Regine.

Ett alldeles utmärkt trestjärnigt hotell döljer sig bakom fasaden på Rue Auguste Orts, också den i närheten av Grand Place. Hotel Orts har 13 rum och en svit och en restaurang. Den spektakulära glas- och gjutjärnsbaldakinen över ingången är ett utsökt expempel på jugendarkitektur och perfekt att avnjuta en Lambic under i ett stilla sommarregn.

Läs också:
Tacka två Norbert och en Albert för Leffe
Hoegaarden: Wit igen

Foto: Brussels International, Leading Hotels of The World & Morgue File

Relaterade inlägg

• Belgisk öl: Tacka två Norbert och en Albert för Leffe (0)
• Whisky in flames (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)
• Test: Belgiska öl (0)
• Steffo Thörnquist: »Doften av tjära var som godis« (0)