En intensiv och kryddig whisky

Vid första anblicken känns doften söt och fruktig. Stoppa inte näsan långt ned i whiskyglaset utan håll den en bit ifrån och fånga de flyktiga dofterna. Denna unga whisky, knappt 6 år gammal, har också toner som jag lätt skulle ta för äldre whisky än så i en blindprovning. Kryddigheten kommer därefter. Denna lätta rök sitter som en slöja och binder ihop whiskyn på ett snyggt sätt.

I smaken finns rökigheten mycket tydligare än i doften. Ekfatens kryddiga karaktär återfinner man också i smaken. Får whiskyn stå i glaset en stund kan man tydligt hitta vanilj och päron i doften.

Jag provade även whiskyn med vatten. Med vatten tyckte jag att Special:02 blev lite spretigare, inte lika balanserad och svårare i eftersmaken. Den får en stickig eftersmak som inte gör sig väl.

Denna whisky, trots sin muskulösa alkoholstyrka, skulle jag föredra utan vatten. Då är detta en intensiv, skön och fruktig whisky med kryddig kropp iklädd ett par tunna linnebyxor av tjära. Eftersmaken domineras av smaken av en blyertspenna. En lite svettig prislapp men helt klart väl värd att prova.

Hos Mackmyra finns det potential i framtiden. Vänta 5 till 10 år och många ”förståsigpåare” kommer att få bita sig i svansen efter vad de tidigare har sagt om Mackmyran. Lycka till Mackmyra!

Relaterade inlägg

• Mackmyra – Rökigt slott eller elegant gruva? (0)
• All världens whisky (0)

Platsen:  bland whiskyflaskorna på Loch Fyne Whiskies i den skotska byn Inverary:
– Excuse me… Aren’t you Anders from In Flames?
Den uttråkade tonårskillen på semester i Skottland med sina föräldrar närmar sig och skiner upp när han får ett jakande svar.
– I just saw you guys in Glasgow! You’re bloody brilliant! What are you doing here?!?

Det är inte många som känner till att Anders Fridén, sångare i In Flames, också har ett brinnande whiskyintresse sedan många år.
– Det började runt 1997 någon gång, när jag var lärling på Studio Fredman i Göteborg. Fredrik Nordström, som ägde studion, och jag brukade gå till en bar efter jobbet och snacka, berättar Anders. Jag brukade dricka Clan Campbell tills bartendern rekommenderade en Glenmorangie. Djupet och längden i smaken gjorde ett enormt intryck på mig, och när jag sedan fick prova Glenmorangie 18 yo, och insåg tyngden i åren på fat var jag fast.

Efter den introduktionen till maltwhiskyns värld dröjde det inte länge innan Anders började samla flaskor själv, och idag är samlingen rätt omfattande med inriktning på 1973 (födelseåret) och udda tappningar. Av ’73:orna är Glen Flagler och Ladyburn-tappningarna två av stoltheterna. Ett par andra höjdpunkter i samlingen är en relativt ung (18 yo) Macallan destillerad just 1973, och en Glenugie (»Särskilt kul efter att ha provat en fantastisk 77:a på Akkurat häromdagen«).

Som de flesta som gett sig på att samla whisky, så har även Anders känt av att det inte är helt billigt att få fatt på de tappningar man vill ha, särskilt som originalbuteljeringar är det Anders traktar efter mest när han köper.

– Jag spenderar nog mer än jag borde på min whiskysamling, men samtidigt är det något jag får tillbaka oerhört mycket av… det  är  ju dyrt, men för mig är det värt det.
Även om det är orginalen Anders letar efter först och främst, har många tappningar från oberoende buteljerare också hamnat i hans samling. En Cadenheads-tappning från Glenfarclas, och även några Murray McDavids Mission-tappningar har imponerat.

– Annars tycker jag att det har blivit rätt ojämna tappningar från de oberoende buteljerarna på senare år, säger Anders. Det blir svårare att hänga med på allt som släpps, och det känns som en hel del skräp som inte skulle klarat sig för ett par år sedan buteljeras idag.Som turnerande musiker har Anders Fridén kunnat besöka whiskyaffärer världen över, men återkommer till framförallt skotska Royal Mile Whiskies och The Whisky Exchange för servicen och utbudet. Nuförtiden gås turnéschemat igenom noggrant, och synkas via Google för att hitta nya bra whiskyaffärer.

– Inför turnéerna på den här skivan (A Sense of Purpose, som släpptes den 2:a april 2008), så vill jag bland andra besöka Lenells i New York för bourbon och La Maison i Paris, som ska ha ett fantastiskt utbud, berättar Anders. Tydligen ska det finnas en bra affär i Tokyo också vid centralstationen som jag måste leta rätt på!

Man skulle kunna tänka sig att ett band som In Flames hunnit avverka de flesta whiskybarer världen över, men Anders konstaterar att det, resorna till trots, fortfarande är Akkurat i Stockholm som står högst upp på listan. Den hemtrevliga atmosfären, utbudet av whisky och musslorna är en svårslagen kombination, och kan egentligen bara matchas av Pot Still i Glasgow, menar han.

– Sen, om man pratar upplevelser är Duffies Bar på Islay ett kapitel för sig… Här provade jag Bunnahabhain 12 yo Port Finish som fortfarande är en stor whiskyupplevelse för mig!
När vi avslutningsvis diskuterar finishes, ett ämne som många whisky-afficionados har starka åsikter om, är Anders lite ambivalent.

Han ser värdet av olika slutlagringar, och kan vara nyfiken på vad de gör med whiskyn.
– Men jag kan bli lite misstänksam mot dem, det känns som det antingen är dålig sprit som maskeras, eller en bra sprit som man riskerar att förstöra!
Av de whiskies som slutlagrats går portvinsfat igen bland favoriterna, liksom vissa sauternes-finishes. Men, i slutändan är det inte mycket som slår en helt igenom sherryfatslagrad whisky, om man frågar Anders Fridén.
När man hört Anders Fridén prata om whisky, blir svaret på tonårskillens fråga i Loch Fyne: »What are you doing here?!?« uppenbar: det är en ovanligt passionerad whiskyvän vi har att göra med.

Anders om …

Bästa lördagskvällswhisky
– Innan en spelning dricker jag aldrig rökig whisky, för röstens skull. Då får det bli en Glenfarclas, Springbank eller en sherrylagrad Macallan.

Bästa söndagseftermiddags-whisky
– Gärna något rökigt att sitta med ett tag. En 70-tals Ardbeg är aldrig fel… Jag har en helt perfekt balanserad 72:a som sitter perfekt på eftermiddagen.

Bästa whisky-minne
– När vi besökte just Ardbeg. Jackie korkade upp ett sherryfat från 1974, och serverade oss ett prov direkt i ett stort, skitigt dricksglas. Det bröt mot alla oskrivna whiskytabun och var helt magiskt. En fantastisk upplevelse!

In Flames

• Bildades i Göteborg 1993.
• Bandet har släppt nio album, och är stilbildande inom den hårdare metallrocken.
• De har sålt över två miljoner album, och turnerat jorden runt. Deras senaste album har alla toppat den svenska försäljningslistan.
• In Flames har tilldelats Regeringens Exportpris för sina utlandsframgångar.  »Tack vare In Flames har Sverige nu ett metalband i absolut världsklass«, sa dåvarande finansminister Thomas Östros.
• Bandet har bidragit med en låt till tv-spelet Guitar Hero III.
• Bandets konsert på Gröna Lund i somras slog publikrekord – man var tvungen att stänga tivolit för publiktrycket.
• In Flames befinner sig just nu på sin största turné hittills. Premiären i Glasgow hyllades i Expressen. Turnén avslutas i april 2009, efter att bandet hunnit med Europa, Storbritannien, USA, Asien, Australien, Japan och Sydamerika.

Foto: David Mortimer-Hawkins & Patric Ullaeus

Relaterade inlägg

• Speyside – whiskyvärldens Silicon Valley (1)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)
• Supertest: Juuls whiskysortiment (0)
• Legendernas Bowmore (0)
• Whisky med fatfinish (0)

Den som fått för sig att sydstatsbor har ett, för Hollywood-filmen typiskt, släpigt uttal får sina förutfattade meningar krossade efter att ha hört Kevin Smith prata. Snabbt, rappt och precist skjuter han ner mening efter mening och man kan inte ta miste på passionen för destillerandet i hans röst.

Med en bakgrund som biokemist och anställning på Colgate (»jag ville ju ha ett jobb för att imponera på min blivande fru!«) såg Kevin en dag annonsen där Old Fitzgerald Distillery sökte personal. Det var under en tidsperiod när whiskynäringen i allmänhet, och bourbonvärlden i synnerhet, gick igenom en mörk period. Han sökte, fick platsen, och blev destilleriets yngsta anställde, med råge.

– Det finns två sätt att komma in i destilleringsyrket: antingen går det i arv, eller så har man en jäkla tur, och i mitt fall gällde det senare, berättar han. Dessutom hade jag turen att få gå som lärling under många äldre medarbetare, så jag plockade upp mycket därifrån. Många har en föreställning om att det är ett romantiskt yrke… och det är det!

I bourbon-kretsar har Maker’s Mark länge besuttit ett väldigt gott anseende, mycket på grund av den grundliga kvalitetskontrollen och oviljan att göra saker på något annat sätt än det alltid gjorts: för hand. Det har inneburit en förhållandevis liten produktion (19 fat per omgång), vilket gör att man kan titulera sig ett »small-batch distillery«.

Grundaren av Maker’s Mark, Bill Samuels Sr, kom från en familj av destillerare. Han hade gett sig på ett par olika affärsidéer när destillerierna stängdes under förbudstiden. Depressionen i ekonomin slog hårt mot honom, och ett par olika verksamheter gick i konkurs. Han gick tillbaka till whiskytillverkning 1943, men inte till familjens destilleri, som liksom många andra nyöppnade konkurrenter ägnade sig åt att översvämma en törstig marknad med hastigt producerad, grov bourbon. Istället köpte han ett destilleri i Loretta och bestämde sig för att gå åt motsatt håll – att med fokus genomgående på kvalitet ta fram en mjuk, vällagrad bourbon som var len och god att dricka.

» Vi förvaltar en historia och tradition, och det handlar
bara om en sak: att bibehålla kontinuitet och kvalitet! «

Sin nya whisky ville Samuels först döpa efter familjenamnet, men hans fru, som var en idog samlare av engelskt tenn, föreslog att man skulle göra något liknande som tenn-kreatörerna gjorde – de exemplar de var särdeles nöjda med fick en »stamp of approval« som kallas just Maker’s Mark. Därmed var namnet ett faktum och satt i sten.

Under rituella förhållanden brände han familjens gamla recept på whisky och började om på ny kula.

En av de första förändringar han gjorde var att byta det vanligaste sädesslaget som kompletterar majsen, råg mot höstvete. Bill provade sig fram till rätt balans av sädesslag genom att baka bröd på de olika varianterna och smaka sig fram – på det viset slapp han vänta åratal på att se vad som smakar bäst.

– Vi har ett recept, och vi håller fast vid det stenhårt, säger Kevin. Sen Bill Samuels skrev ner det har vår huvuduppgift varit att vårda Maker’s Marks goda varumärke, och se till att whiskyn följer hans vision och recept.

Utöver familjereceptet är det allmänt ansett att vattnets karaktär är avgörande – i Kentucky finns mycket kalksten och det ger vattnet en specifik hårdhet och prägling. I processen, som Maker’s Mark envist fortsätter att göra för hand, ingår också en egen jäst som ska ge mer smak, längre produktionstider, lägre temperaturer och en allmän kompromisslöshet i alla tillverkningsled. Inte minst kännetecknas det av den berömda röda lackförseglingen som sitter på varje flaska.

Ett tiotal människor sitter i buteljeringsledet och doppar flaskorna enskilt i lacket, vilket gör varje flaska unik. Det var Fru Samuels som kom på att man borde doppa varje flaska i lack, vilket för evigt försåg Maker’s Mark med en produktionstakt om maximalt 38 flaskor i minuten (att jämföra med hundratals för andra bottling plants).

Bourbon skall som bekant lagras i minst två år (till skillnad från den skotska minimitiden om tre år), men man har funnit att Maker’s Mark mår bäst av att ligga sex och ett halvt år. Vid destilleriet finns sex våningar höga lagerhus, där faten påbörjar sin viloperiod på översta våningen i tre år. Där är temperaturen ovanligt hög (ofta upp mot 48 grader), vilket öppnar porerna på faten och släpper in mycket whisky för att interagera med eken. De sista tre åren tillbringar faten på bottenvåningen som har en mer humant tempererad zon (runt 25–28 grader). Processen kallar de för att »rotera faten«, och här drar porerna ihop sig igen och whiskyn får hämta sig efter sin boxningsmatch mot faten.

Under åren har Maker’s Mark åkt lite berg och dalbana på popularitetsskalan. Om man tittar på en tidslinje ser man en tydlig trendändring runt 1980 – det var då en artikel publicerades  i Wall Street Journal, och plötsligt besannades Bill Samuels dröm om en bourbon som fick sina kunder via word-of-mouth. Ryktet om en whisky som slog de andra spolingarna på fingrarna spred sig snabbt, och sedan dess har man haft fullt sjå att få fram tillräckliga mängder i produktionen för att möta efterfrågan.

Hittills har det mest varit amerikanerna som kunnat få tag på Skaparens Sigill – volymerna har varit på tok för små för att kunna exportera, men man tog till en utbyggnad för att kunna tillverka mer whisky. Vid bygget rådde en enda regel: ändra ingenting! Resultatet är en spegelbild av det gamla destilleriet, och man kan nu tillverka tillräckliga volymer för att exportera – och Sverige är en av de första som får ta del av Maker’s Mark.

– Ni svenskar är otroligt inriktade på skotsk och irländsk whisky, säger Kevin Smith. Jag vill förmedla att det finns riktigt kvalitativ bourbon med stor bredd och variation också. De skotska reglerna för whiskytillverkning är rätt detaljerade, medan vi egentligen bara har ett par riktmärken vi måste följa. Det ger de olika destillerierna större möjligheter att plocka fram egna recept som ger egen prägel. Därför vill jag få européerna att inse att det finns en bredd på bourbon som är värd att upptäcka.

En annan detalj som Kevin pekar på är att bourbon är mycket bättre lämpad som grund för cocktails. Skotsk whisky funkar till viss del, men ska man ha klassiska cocktails så är det bourbon som gäller.

Med en whisky som är uppbyggd kring precision, småskalighet, och som byggt upp sitt rykte med tjurskallig ovilja att gå ifrån sitt recept undrar man hur en Master Distiller som Kevin ställer sig till trenden som man ser framförallt i Skottland med »finishing« och fatexperiment:
– Självklart gör vi experiment i destilleriet, svarar Kevin. Vi försöker hitta variationer och alternativa sätt att få fram bra bourbons, men de kommer aldrig att släppas under namnet Maker’s Mark. Vi förvaltar en historia och tradition, och det handlar bara om en sak: att bibehålla kontinuitet och kvalitet! Ni kan förvänta er exakt samma Maker’s Mark framöver, bara lite mer här i Sverige, avslutar Kevin Smith.

foto: David Mortimer-Hawkins

Relaterade inlägg

• Bourbon kontra Single Malt (0)
• Woodford Reserve – Fullblodshästar & skotska pannor (0)
• Wild Turkey – en 68 år gammal kalkon (0)
• Jack Daniel’s – surmäsk & torpedbränsle? (0)
• Förbudstiden: Salooner, psalmer och en norsk ättling (0)

Labrot & Graham Distillery heter egentligen sedan 2003 Woodford Reserve Distillery, men både Labrot (La-brå) och Graham står kvar på den distinkt formgivna flaskan. Det var James Graham och Leopold Labrot som 1878 köpte den 42 hektar stora egendomen mitt i hjärtat av Kentuckys hästdistrikt, i Woodford County i Kentucky, inte långt från en stad med namnet Versailles.

Från början hade destilleriet grundats av en Elijah (vanligt förnamn i trakterna, helt tydligt) Pepper men det gick under namnet Oscar Pepper Distillery. En av de då anställda hette Dr. James Crow, en kemist från Skottland som kom att få stort inflytande över amerikansk bourbon, och som ofta tillskrivs utvecklandet av sour mash-metoden. 1835 öppnade han ett eget destilleri i Frankfort.

Firman Labrot och Graham drev destilleriet ända fram till 1941 då den gick i konkurs och egendomen köptes av Brown-Forman (som ju senare skulle komma att också äga Jack Daniel’s) men de lade det genast i malpåse. Och där fick det ligga fram till 1972 då det återigen såldes. 1994 fick Brown-Forman för sig att starta upp ett destilleri som skulle göra genuin bourbon på riktigt gammaldags vis och de letade landet runt efter ett lämpligt ställe och hittade – jo, precis, Labrot & Graham som de alltså sålt tjugotvå år tidigare. De köpte det på nytt, investerade 7,5 miljoner dollar, renoverade och återupptog produktionen i vad som är Kentuckys minsta destilleri med endast ett tiotal anställda.

Dessa gör cirka 105 fat i veckan som resulterar i 100 000 lådor whiskey om året. Buteljeringsanläggningen klarar av 30 flaskor i minuten, vilket inte är särskilt mycket. Men det är nu inte vilken bourbon som helst som flaskorna fylls med heller. Till att börja med rinner vattnet man använder sig över kalksten som inte bara ger kalcium utan också tar bort en del mineraler man vill bli av med.

» Woodford Reserve Bourbon har blivit allt populärare och anses vara landets snabbast växande bourbon. «

Man använder 72% majs, 18% råg och 10% mältat korn. Allt mals och kokar med vatten i sex timmar och pumpas sedan över till jäsfaten av trä där det redan finns lite av förra omgångens sats (The Sour Mash). Destilleringen görs tre gånger i tre kopparpannor som tillverkats i Skottland, och Woodford är ensamma om att ha sådana bland bourbondestillerierna i Kentucky.

Deras bourbon mognar i ekfat som kommer från Bluegrass Cooperage i Louisville, också i Kentucky. De har rostats i cirka 22 minuter innan de under 20 sekunder får brinna för att få fram den allra rätta brända tonen. Faten flyttas till lagerlokalerna på en 170 meter lång rälsbana och det är nu som den kristallklara spriten långsamt kommer att förvandlas till sin bärnstensnyans, en process som tar mellan sju och ett halvt och åtta år.

Varje flaska numreras med både batch- och flasknummer. Woodford Reserve Bourbon har blivit allt populärare och anses vara landets snabbast växande bourboun.

Fullblodshästarna då? Jo, sedan sju år tillbaka gör destilleriet »The Official Bourbon« till de stora hästtävlingarna Kentucky Derby och Breeder’s Cup, och runt om destilleriets numera kulturmärkta byggnaderna strövar fullbloden omkring och betar i de vidsträckta hagarna, ingärdade av de karakteristiska vita staketen.

Foto: Destilleriet

Relaterade inlägg

• Jack Daniel’s – surmäsk & torpedbränsle? (0)
• Wild Turkey – en 68 år gammal kalkon (0)
• Maker’s Marks nye mästare (0)
• Bourbon kontra Single Malt (0)
• Whisky med fatfinish (0)

De två historier som småningom kom att mötas har inget med varandra att göra under mycket lång tid. Så det är bäst att ta dem var för sig, och varför inte börja från början?

Fitts, Austin och Nichols

I New York 1855 satsar en man med namnet Friend P. Fitts stora delar av sin förmögenhet, som han kommit över under guldruschen i Kalifornien, på att grunda en firma inom matbranschen, framförallt med inriktning på grossistverksamhet, men också som detaljist. Firman får namnet Fitts & Austin, och vem denne Austin är förblir ett mysterium, men när Fitts går i pension 1879 ombildas företaget av fem tidigare delägare under ledning av en affärsman vid namn James E. Nichols från Center Harbour i New Hampshire.

Företaget döps om till Austin, Nichols & Co och blir med tiden en av världens största livsmedelgrossister som huserar i inte mindre än nio byggnader på Manhattan innan man flyttar hela verksamheten till en nybyggd, gigantiskt stor lagerbyggnad i hamnområdet i Brooklyn.

Fram till förbudstiden ingick sprit och vin bland produkterna, men den delen av verksamheten lades av förståeliga skäl ner. De återupptog dock alkoholsortimentet 1933 när den amerikanska torrläggningen upphörde. Man bestämde sig till och med för att satsa på just sprit och 1938 lade man ner sina andra verksamhetsområden och koncentrerade sig uteslutande på vin och sprit, däribland whiskey förstås.

De kontrakterade destillerier som levererade sprit som salufördes under märket Austin, Nichols & Co, däribland destilleriet Ripy Bros Distillery – och därmed hamnar vi i den »andra« historien.

Från Tyrone till Tyrone

På många ställen kan man läsa att bröderna John och James Ripy kom från Irland till USA runt 1830. Men i femte upplagan av boken »Kentucky: A History of the State«, som utkom 1887, finns ingen broder John. Där står endast att läsa om James Ripy, och att han först hamnade i Philadelphia men kom till Kentucky 1830, bosatte sig i Lawrenceburg och öppnade en livsmedelsaffär som dock alltmer utvecklade sig till en spritgrossiströrelse.

1869 etablerade han ett destilleri, men avled endast  fyra år senare. Destilleriet togs då över av sonen Thomas B. Ripy och gick under namnet T.B. Ripy Distillery.  Nu dyker en bror upp, men han heter James P. Ripy och efter en tid som militär, och därefter jordbrukare, var han också verksam som whiskeygrossist i Louisville innan han återvände till Lawrenceburg 1876.

När boken publicerades 1887 hade det från början tämligen blygsamma destilleriet under Thomas B:s ledning vuxit avsevärt, och bestod av två destillerier, både i Tyrone vid Kentucky River några mil utanför Lawrenceburg. Att stället hette så kom sig av att pappa James ursprungligen kommit från Tyrone på Irland. Destillerierna var Cliff Springs Distillery och The Anderson Sour Mash. Tillsammans omfattade de fyrtio hektar och producerade 120 fat sprit om dagen. Deras lager hade en kapacitet för 80 000 fat och de hade fyrtio anställda.

1893 vann ett av deras märken mot 400 andra medtävlande whiskies, och utvaldes att representera Kentucky vid världsutställningen i Chicago. Thomas B. Ripy köper och säljer destillerier på löpande band och när han avlider har hans söner just tagit över ytterligare ett destilleri i Lawenceburg. Sedan kommer då förbudstiden och med den givetvis mycket kärva tider. Nästan hela anläggningen i Tyrone rivs, men allt byggts upp igen 1937 och döps då till Ripy Bros. Distillery.

Kalkonwhiskey

Vilda kalkoner (Meleagris gallopavo) var en gång i tiden rikligt förekommande i norra Amerika, och till en del  också i norra Mexico. De jagades och ingick i indianernas kost sådär en tusen år före Kristus. De använde också deras fjädrar förstås – en vild kalkon har cirka 3 500 sådana. De europeiska nybyggarna blev fascinerade av den stora fågeln som till skillnad mot de senare uppfödda kalkonerna verkligen flyger och när de väl fick smaka dess kött blev de förstås än mer förtjusta.

Vildkalkonen blev maträtten framför andra när det skulle firas Thanks Giving och snart var den ett måste på julborden. När usa skulle välja nationaldjur stod striden mellan den vilda kalkonen och örnen. Benjamin Franklin höll benhårt på att det borde bli kalkonen, men så blev det ju inte, som bekant. Runt tidigt 1900-tal var den utrotningshotad sedan man jagat den alltför ivrigt. Men beståndet betryggades och jakt på vildkalkon tilläts återigen.

Och just en sådan jakt begav sig direktören Thomas McCarthy vid Austin, Nichols & Co ut på 1940. Många anger att jaktlaget begav sig till South Carolina, men mer illvilliga skribenter hävdar att det handlade om det i jaktsammanhang inte riktigt lika romantiskt skimrande Long Island strax utanför New York.

Med sig tog McCarthy givetvis några flaskor av den whiskey de sålde. Whiskeyn gick hem och jaktkamraterna bad honom fixa fram mer av hans »wild turkey whiskey«.

När Austin, Nichols & Co lanserade sin bourbon »Wild Turkey« gjordes den inte av något speciellt destilleri, inte ens enligt något specifikt recept. Men efterhand upptäckte man att det var speciellt bourbon från Ripy Bros. Distillery som smakade allra bäst. 1971 hade Austin, Nichols & Co avslutat kontrakten med alla de andra, och använde sig endast av Ripy och samma år köpte de upp hela firman. I  priset ingick Master Distiller Jimmy Russell som arbetat på Ripy sedan 1954.

Han är fortfarande kvar, otroligt nog, idag med sonen Eddie vid sin sida. Numera har firman tagit bort kommatecknet och heter alltså Austin Nichols, vilket också ibland leder till förvirring eftersom en del tycks tro att det handlar om en man med efternamnet Nichols.

Wild Turkey

Wild Turkey 8 Years Bourbon (nr B70934) 369 :-
Wild Turkey Straight Rye Whiskey (nr B70937) 369 :-
Wild Turkey Rare Breed (nr B80290) 425 kr:-
Den senare en blandning av 6-, 8- och 12-årig Wild Turkey och betitlad »barrel proof«, det vill säga blandningen är tappad på flaska utan tillsatser, vilket kan betyda att alkoholhalten varierar något, men ligger normalt vid 55 %.

Foto: Pernod Ricard

Relaterade inlägg

• Woodford Reserve – Fullblodshästar & skotska pannor (0)
• Maker’s Marks nye mästare (0)
• Jack Daniel’s – surmäsk & torpedbränsle? (0)
• Bourbon kontra Single Malt (0)
• Whisky med fatfinish (0)

Beroende på vilka källor man vänder sig till varierar den dock på en hel del punkter. Det börjar faktiskt med hans födelseår. En del säger 1846 och påpekar då ofta at hans mor dog 1847 och därför kan inte födelseåret vara 1850 som många andra hävdar. Men på andra ställen kan man läsa att hans mor i själva verket dog tio år senare, 1857, och att Jasper då var sju år.

Enligt vissa hade fadern Calaway Daniel tio barn, medan andra påstår att det var 12 – många var det i alla fall och ju tidigare de kunde försörja sig själva, desto bättre. Den tioårige Jasper hamnade genom faderns försorg som lärling i en lanthandel som ägdes av traktens pastor Dan Call. Den unge Jasper fick pröva på en mängd olika arbetsuppgifter, bland annat fick han lära sig att sköta det lilla whiskydestilleri som pastorn drev vid Louise River i närheten.

Som de flesta i Tennessee använde Dan Call sig av sour mash-metoden och ett filtreringssystem som kallades »Lincoln County Process« där man använde träkol från lönn. Många smådestillerier övergav dock den besvärliga och tidskrävande filtreringen för att tjäna snabbare pengar. Men pastor Call ihärdade och resultatet blev att hans whiskey var mycket omtyckt i hela regionen.

Under ett bönemöte där en kvinnlig predikant utgöt sig om alkoholens djävulska härjningar blev pastor Calls fru – liksom hela församlingen – övertygad om att whiskey nog inte var så värst gudaktigt. Prästen ställdes inför ett ultimatum: antingen övergav han whiskeyn eller så fick han avgå.

Han valde det första alternativet och överlät hela destilleriet till sin unge assistent. Och ung var denne verkligen, för det här inträffade 1863 och då var Jasper blott tretton år. Trots det hade han redan kommit fram till att vattnet de använde var alltför järnrikt och han började se sig om i trakten efter en ny, bättre vattenkälla.

Tre år senare, 1866, hittade så Jasper det ideala stället. Platsen låg i en dalgång med gott om lönn och ek i närheten av den lilla staden Lynchburg i Tennessee och där fanns en vattenkälla med kallt, järnfritt vatten med hög kalkhalt som höll en konstant temperatur på tretton grader.

Vid sexton årsålder etablerade han sin firma, och eftersom han insåg att regeringen skulle komma att beskatta whiskeydestillering registrerade han den noggrant efter både konstens och lagens alla regler. Han fick registreringsbevis nummer 1.

Trots svårigheter gick det riktigt bra för tonåringen som bortsett från att göra en omtyckt whiskey också visade sig vara en synnerligen begåvad PR-man, men mer om det senare.

1887 brukar anges som året då Jack lanserade sin »Old No. 7 Brand« för första gången i sin karakteristiska flaska. Den hade en kringresande flaskförsäljare visat en prototyp av två år tidigare, och Jack insåg genast att den hade flera fördelar. För det första var den annorlunda genom sin fyrkantiga form, som förutom att dra ögonen till sig också var utmärkt för transporter eftersom den inte skulle rulla runt och därmed kunna gå sönder som de vanliga flaskorna. Möjligen tänkte han sig också att den skulle föra tankarna till uttrycket »square-shooter« i betydelsen hederlig och juste person.

Så kommer vi till den där sjuan då – ingen vet med säkerhet varför han valde just den siffran, men många har spekulerat och många har sina teorier. Allt från att det var antalet kvinnor han uppvaktat till att det i själva verket var för att reta skatteverket som från början taxerade hans företag som nummer sju på en skala de använde sig av. När myndigheterna senare stämde av alla sina uppgifter byttes hans sjua ut till nr 16, vilket irriterade honom och därför satte han »old no. 7«.  En annan variant av just denna version är att destilleriet registrerades som nummer sju i Tennessees fjärde distrikt, men att när distrikten senare slogs ihop blev det nummer sexton.

Ytterligare en version är att han träffat en framgångsrik judisk (enligt Michael Jackson) köpman som byggt upp en kedja med sju butiker.

Samtliga förklaringar låter mer eller mindre befängda, och eftersom Jack aldrig förklarade namnvalet för någon så förblir det en gåta.

Vid 21 års ålder började den 1,56 m långe Jack Daniel bära de plagg som kom att bli hans signum och uniform:  bredbrättad plantageägarhatt och en knälång, helknäppt svart rock.

Jack var den förste i Tennessee som använde sig av luftballonger i sin marknadsföring, något som företaget än idag hedrar genom att sponsra luftballongsfestivaler och tävlingar, där man ofta deltar med egna ballonger.

1892 tyckte Jack Daniel att det var på tiden att också staden Lynchburg fick en egen orkester, något som många städer runt om i landet redan hade. Uppskattningsvis fanns det omkring 15 000 stadsorkestrar i USA på den tiden. Daniel stod för fiolerna, så att säga, och köpte instrument genom postorderfirman Sears & Roebuck.

När instrumenten väl kom med posten samlade Jack ihop 13 medlemmar, flera av dem var hans egna anställda, som tillsammans döptes till The Jack Daniel’s Original Silver Cornet Band, givetvis med »7:ans« gröna etikett återgiven på bastrumman. Vare sig instrumenten eller spelkunnigheten var av särskilt hög kvalitet – men entusiasmen var det inget fel på när de spelade marscher av Sousa i paviljongen framför rådhuset. I drygt tjugo år fortsatte de och blev med tiden en av stadens dragplåster.

1970 återuppstod bandet, åtta år senare skaffade de sig exakta kopior av originalinstrumenten för att kunna återskapa det autentiska soundet från begynnelsen. Bandet finns fortfarande faktiskt och spelar runt om i Amerika.

Men tillbaka till dåtiden: 1903 var spänningen stor och förväntningarna höga inför den stundande världsutställningen i St. Louis. Vid den här tiden hade Jack, i brist på egna barn, anställt den unge kusinen Lem Motlow som han  lärde upp. Tillsammans med några andra lyckades Lem övertala Jack att ställa upp i utställningen och delta i tävlingen. Det var första gången Jack Daniel’s No 7 mötte övriga världen, och den gjorde det med besked: den fick utställningens guldmedalj och kallades den bästa whiskeyn i världen. Det betydde förstås enormt mycket för affärerna, och när Jacks whiskey året därpå fick en guldmedalj till, den gången i Liege i Belgien, var succén ett faktum.

I takt med den strömmade förstås pengar in, och sådana förvarade man i ett kassaskåp på kontoret. En tidig morgon när Jack var ensam där och inte kunde komma ihåg kombination sparkade han i ilskan till skåpet – vilket fick förödande konsekvenser som ledde till blodförgiftning och slutligen amputation, som dock bara saktade ner förloppet. 1911 dog han.

Lem Motlow tog över och visade sig vara klippt och skuren för uppgiften. Det första han gjorde var att lansera en något längre lagrad whiskey, han behöll originalflaskan men försåg den med en svart etikett. Under förbudstiden blev han dock tvungen att stänga destilleriet. Då satsade han istället på – åsnor. Han köpte och sålde åsnor och gjorde också det med stor framgång.

» När USA gick med i andra världskriget gjorde Jack Daniel’s sin insats genom att leverera råsprit som användes som bränsle i torpeder.«

Alldeles innan torrläggningen av landet genomfördes hade Lem sålt ett stort lager whiskey till en affärsman. När köparen kom för att hämta det visade det sig att alla faten var tömda – underifrån. Det visade sig också att den som organiserat kuppen hette Al Capone…  Den ökände gangstern, och många med honom, hade en speciell förkärlek för Tennessee Whiskey, så pass faktiskt att han till och med bosatte sig i Knoxville och gjorde därifrån affärer med illegala whiskeydestillerare runt om i regionen.

När förbudseran upphörde övergav Lem dock åsorna och återvände till whiskeyn. När USA gick med i andra världskriget gjorde Jack Daniel’s sin insats genom att leverera råsprit som användes som bränsle i torpeder.

1944 är ett viktigt år, för även om Jack Daniel’s länge kallats för »Tennessee Whiskey«, så hade den alltid officiellt hos finansdepartementet betitlats som bourbon. Men under andra världskrigets sista år så fick  Lem sin vilja igenom, regeringen utfärdade en skrivelse i vilken det stod: »Your charcoal mellowing process produces characteristics unknown to bourbons, ryes and other whiskeys and thus Jack Daniel’s is officially designated as a Tennessee Whiskey.«

Den »Charcoal mellowing process« som nämns inledningsvis är en förfinad variant på »The Licoln County Process« som pastorn Dan Call använde sig av. Direkt efter destillationen får whiskeyn droppa genom en tjock bädd av finmalen kol av lönnved. Processen tar tio dagar och under denna tid absorberar whiskeyn essenser från träkolet samtidigt som densamma renar spriten och ger whiskeyn dess karaktäristiska smak.

Och den har Jack Daniel’s än idag. Sedan företaget såldes till koncernen Brown Forman i Louisville 1957 har det fortsatt att göra sin traditionella whiskey med växande framgång, bland annat genom en marknadsföring som själve Jack skulle uppskattat. Man fokuserade på småstaden Lynchburg med sina 361 invånare (idag är de i själva verket avsevärt många fler än så, men eftersom etiketten registrerades som varumärke på 1960-talet då invånarantalet stämde, får det stå kvar) genom en serie svart-vita fotografier av fabriksarbetare och innevånare.

Bilderna framhävde småskalighet, tradition, tålmod och kvalitet, och som gjorde det med en sorts dokumentär känsla. Fast utan att antyda det märkliga faktum att invånarna inte får köpa Jack Daniel’s eftersom det i Moore County råder spritförbud.

Det dröjde faktiskt 130 år innan Jack Daniel’s lanserade någon ny produkt, 1989 kom ”Gentleman Jack” och den skiljer sig genom att den filtreras ytterligare en gång efter lagring på ekfat. Sedan dess har en Jack Daniel’s Single Barrel och serien Country Cocktails tillkommit. Den senare började 2004 med Downhome Punsch och Lynchberg Lemonade och sedan har Watermelon Spike, Black Jack Cola och Wildberry Jack lanserats.

Jack Daniel’s i Sverige

Jack Daniel’s No 7 (nr 585) 299:-

Jack Daniel’s Single Barrel (nr B70221) 439:-

Foto: Jack Daniel´s

Relaterade inlägg

• Woodford Reserve – Fullblodshästar & skotska pannor (0)
• Wild Turkey – en 68 år gammal kalkon (0)
• Maker’s Marks nye mästare (0)
• Krönika: »Summan av våra möten är livet« (0)
• Bourbon kontra Single Malt (0)

En sak är klar: när det gäller skotsk whisky vimlar det av Grantar. Först och främst kanske man tänker på William Grant med sitt Glenfiddich, och hans son Charles med Glendronach, men sedan har vi John Grant med Glenfarclas, vi har kapten William Grant som, så att säga, gifte in sig i The Glenlivet Destillery och så bröderna John och James Grant med deras Glen Grant – och då har vi hamnat i den lilla byn Rothes i Speyside där det numera utefter storgatan (det finns just inte så många fler) gömmer sig inte mindre än fem destillerier bakom fasaderna.

När bröderna Grant kom dit runt 1840 var Rothes och omkringliggande bygd helt jordbruksdominerat ända sedan mitten av 1700-talet då earlen James Ogilvy gjorde stora insatser för att förbättra och utveckla jordbruket. Den lilla byn fanns då redan sedan länge, men Ogilvy ritade upp en ny sträckning och gatusystemet han anlade är i stort sett detsamma än idag.

Lite drygt trettio år efter bröderna Grants ankomst dök så ytterligare en Grant upp: den här gången återigen med förnamnet William, men det var alltså inte frågan om den William som senare skulle bygga Glenfiddich, nej det handlade om bankmannen William Grant som tillsammans med sin kollega Robert Dick, advokaten John Cruickshank och mjölnaren och destillatören  James Stuart 1875 bildade ett bolag som gavs namnet James Stuart & Company. Avsikten var i första hand att finansiera en expandering av Stuarts destilleri Elchies, som senare skulle byta namn och bli The Macallan Distillery.

Tyvärr var deras timing inte så värst bra, för en svår ekonomisk kris ledde till att City of Glasgow Bank gick i konkurs, vilket i sin tur ledde till att Caledonian Bank såg över sina förehavanden och ströp många av sina projekt, bland annat Stuart & Companysatsningen, där de varit huvudfinansiärer.

James Stuart & Co avvecklades och Stuart fortsatte driva Elchies och sin kvarn. Fast de andra gav sig inte i första taget. Cruickshank, Dick och Grant bildade istället William Grant & Co och lyckades till slut låna ihop tillräckligt med pengar för att starta ett destilleri de gav namnet Glen Rothes efter byn. Det invigdes i maj 1879 och skrevs snart som Glenrothes i ett ord.

Verksamheten gick dock inte särskilt bra och de drogs med ständiga ekonomiska problem. Lite bättre blev det 1884 när de (och en hel drös andra destillerier) enligt ett domstolsbeslut fick rätt att använda »Glenlivet« tillsammans med sitt namn, förutsatt att man använde ett bindestreck. Och faktum är att Glenlivet hade en så positiv klang att det gick allt bättre för Glenrothes-Glenlivet. I alla fall under några månader, för redan året därpå såg man sig tvungna att gå samman med Islay Distillery Company Ltd som ägde Bunnahabhain Distillery. Till följd av sammanslagningen uppstod The Highland Distilleries Company Ltd.

Fusionen, och en svängning på marknaden, ledde till att man vågade satsa på en utbyggnad. Man började bygga en andra kölna och hade för avsikt att installera två pannor till utöver de två befintliga. Men innan arbetet var klart drabbades destilleriet av en första eldsvåda, som dessvärre skulle följas av flera. Den första orsakade stora skador men redan året därpå startade man och fördubblade då sin produktion.

Bara fem år senare inträffade nästa olycka – en explosion startade en våldsam brand som återigen orsakade omfattande skador.

1922 kom så nästa katastrof, deras lagerhus nummer ett drabbades av en våldsam brand. En efter en exploderade ekfaten och sammanlagt 900 000 liter whisky vräkte sig ut i ån Burn of Rothes som rinner genom byn. Byborna var inte sena att gå man ur huse med alla hinkar och kärl de kom över för att hämta hem vattenutspädd whisky. På kvällen kunde fiskare hur enkelt som helst håva in mängder med berusade öringar.

» Deras lagerhus nummer ett drabbades av en våldsam brand. En efter en exploderade ekfaten och sammanlagt 900 000 liter whisky vräkte sig ut i ån Burn of Rothes som rinner genom byn.«

Glenrothes hämtade sig dock återigen, och många skotska whiskyblandare började upptäcka de stora kvaliteter deras whisky har. Mycket tack vare deras handelsagenter Robertson & Baxter i Glasgow blev de 1936 självaste basmalten i Londonfirman Berry Bros & Rudd revolutionerande blend Cutty Sark. Deras whisky användes allt oftare som »top dresser« och blev alltmer efterfrågad inom hela den expanderande blendbranschen. Den återfinns också som en viktig ingrediens i The Famouse Grouse.

1962 var det så dags igen. Ytterligare en eldsvåda orsakade skador, men ledde också till att man utökade till sex kittelpannor året därpå. 1980 blev de åtta och 1989 tillkom ytterligare två så att det sammanlagt finns tio stycken.

Alla tio värms med värmeelement (steam kettles) och har smala kokbollar på halsarna. De åtta pannor som tillkommit har genomgående gjorts för att vara så identiska med de två första som möjligt.

Maltspriten läggs i ekfat vid Glenrothes egen »filling store« där man för ovanlighetens skull inte hittar nåra använda bourbonfat utan största delen utgörs av första och andra svängens sherry butts och dito hogheads.

Nuvarande ägarna The Edrington Group har förutom ett skotskt tunnbinderi, också en egen bodega i Jereztrakten i Spanien som har kontrakt med ett lokalt tunnbinderi.

» Av de 5,6 miljoner liter som varje år produceras är det endast omkring två procent som buteljeras, medan resten fortfarande går till blendbolag.«

Under många år var det endast genom oberoende buteljerare som det gick att få tag på Glenrothes single malt, men 1987 initierade Christopher Berry Green vid Berry Bros & Rudd Ltd en lansering direkt från destilleriet, i form av en 12-åring och en 15-åring. Men ingen av dem gick märkligt nog särskilt bra, vilket fick Green att fundera och sedan 1994 tappas single malten Glenrothes efter destilleringsår och inte efter det vanliga standardiserade åldersbegreppet. Med tanke på att Berry Bros & Rudd i första hand är vinhandlare är idén och konceptet både förståeligt och intressant. Ett fåtal, väldigt omsorgsfullt utvalda fat från samma destillationsår blandas och lanseras under namnet The Glenrothes Vintage Malt.

Ronnie Cox vid Glenrothes har sagt: »Vi försöker inte hålla jämnhet och stadga som större delen av den skotska whiskyindustrin. Vi tar den bästa whiskyn från ett års destillering och väljer ut en ’personlighet’ som är tillräckligt djärv och distinkt. Den minsta buteljeringen vi gjort var från 25 fat. Tanken är  att var och en ska vara olika«.

1995 började man också göra Select Reserve som är en blend av olika ospecificerade årgångar, och vare sig de eller ålder anges på etiketten.

Glenrothes kommer i omisskänneliga flaskor, vars formgivning baserar sig på de provflaskor som är mycket vanliga i blandningslaboratorierna i Skottland. Till och med etiketterna ser ut att vara just lite slarvigt nedtecknade provanmärkningar med namnteckningar och datum vid »Checked« och »Approved«.

I oktober i år på Tax Free World Associations (TFWA) årliga mässa i Cannes lanserades The Glenrothes Robur Reserve i literflaskor som kommer att marknadsföras uteslutande hos Tax Free-detaljister världen över. Namnet har den fått för att den mognat i större andel Quercus Robur-fat än andra Glenrothes.

Av de 5,6 miljoner liter som varje år produceras är det endast omkring två procent som buteljeras, medan resten fortfarande går till blendbolag, en hel del till John Dewar och Chivas Brothers, men i första hand givetvis The Edrington Groups egen blendtillverkning i form av Cutty Sark och The Famous Grouse.

Sedan 1999 ägs Glenrothes av företaget »The 1887 Group« som i sin tur till 70 procent ägs av The Edrington Group, som från början hette Robertson & Baxter, vinhandlarna som ända sedan starten varit Glenrothes försäljningskanal. 1961 omstrukturerade de tre systrarna Robertson (Elspeth, Agnes och Ethel) den ärvda företagsgruppen och döpte den till Edrington, som var en egendom intill deras hem.

Resterande 30 procent av 1887-gruppen tillhör William Grant & Sons Ltd, det vill säga den där andre gamle Grant med William som förnamn, som till slut får (i alla fall postumt) stifta bekantskap med sin namne.

Foto: Glenrothes Distillery

Relaterade inlägg

• Whisky med fatfinish (0)
• Test: Whisky med Romfinish – exotiska frukter & brända popcorn (0)
• Glen Grant – skotten som blivit italienare (0)