Allt om Whisky » Krönika

Krönika: »Summan av våra möten är livet«

Steffo Thörnquist — Sun, 09 Aug 2009 09:42:42 +0000

Steffo Thörnquist fiosoferar över hur viktiga möten är i livet och det här med att dryckesupplevelsen så ofta kan vara kopplad till den geografiska platsen.

En vikarie i kemi. En meteorolog i TV.

Det var svårt att på rak arm komma på fler som hette Kurt, jo, han bonnläppen som körde köttbilen från Kisa hette också Kurt, liksom målvakts-Kalles farsa.

Det är över tre årtionden sen och någon hade lämnat »Breakfast of Champions« på det kafébord i Nice jag hade tågluffat mig till. Kanske hade ägaren helt enkelt glömt boken, kanske ville ägaren att den skulle gå i arv, vem vet, men jag hade just inget annat för mig och eftersom Kurt redan då var ett kul namn så började jag läsa.

Jag mötte alltså Kurt Vonnegut av en slump.

Efter ett par rader var jag förtjust, efter ett par sidor var jag såld, jag slukade boken från pärm till pärm och dagen därpå gick jag till bokhandeln och köpte »Slakthus 5«, »Slapstick« och alla andra Kurt jag kunde finna.

»En klunk Paddy kan te sig tämligen underbar efter en birdie på ett lagom blåsigt Ballybunion, men tar man en klunk ur exakt samma plunta i vardagsrummet hemma i Sverige undrar man vad det var som var så gott med den mjäkiga soppan.«

Historien påminner om första gången jag mötte maltwhisky. Jag var i tonåren då också och hade druckit en del Johnnie Walker och Famous Grouse, någon gång till och med Chivas Regal, men jag hade inte en aning om att det kan vara en världs skillnad mellan en whisky och en whisky, exempelvis visste jag inte att det finns whisky som doftar som en nytjärad träbåt. Jag taxfreevalde Laphroaig för att namnet föreföll mystiskt, första klunken var fantastisk och efter andra klunken var mitt liv en smula förändrat.

Så är det med möten, de förändrar livet en smula.

Det häftiga med möten är att man aldrig vet om de kommer att bli bra eller inte. Men aldrig, aldrig, aldrig är dåliga möten så dåliga att man ska sky dem. Den som inte bejakar möten, den som inte är nyfiken och öppen, den tvingas leva sitt liv i en strut.

Kanske finns inget viktigare råd att ge sig själv: att bejaka möten. Plötsligt springer man på en tanke, en känsla, ett skratt, en blick, en smak, en formulering.

Summan av våra möten är livet.

Den som inte bejakar möten riskerar att leva ett onödigt fattigt liv, att äta mindre spännande mat, att läsa mindre givande böcker, att diskutera mer sällan, att höra färre fenomenala gitarrsolon, att klappa färre hundar, att få ett fattigare språk.

Jag myntade en gång följande uttryck om värdet av ett rikt språk:

»Kan man inte uttrycka det man menar tvingas man mena det man kan uttrycka«.

Det är en sanning som är kopplat till möten.

För mig innebär det exempelvis att jag på resor alltid söker lokala drycker. Naturligtvis de självklara; whisky på Islay, cognac i Charente, tequila i Guadalajara, rom på Matinique, bourboun i Tenessee, potatisbrännvin i Trondheim, men också »rävgiftet«, de udda flaskorna med de obegripliga etiketterna om de grumliga vätskorna.

Det är klokt att bejaka möten, klokt att bygga ut smakpaletten, klokt att bejaka det lokala.

Men det är också klokt att inse att somliga upplevelser kräver somliga betingelser.

En klunk Paddy kan te sig tämligen underbar efter en birdie på ett lagom blåsigt Ballybunion, men tar man en klunk ur exakt samma plunta i vardagsrummet hemma i Sverige undrar man vad det var som var så gott med den mjäkiga soppan.

Ett glas Carlos Primero till en illa rullad men lokal cigarr på ett café i en spansk hamnstad är svårslaget, hemma i vardagsrummet smakar brandyn sötsliskigt och cigarren dynga. Retsina är möjligen drickbart i Grekland, men absolut ingen annanstans, en Jack Daniel’s i Lynchburg är en smaksensation, överallt annars är den enbart en produkt av skicklig marknadsföring.

En sexa O.P. Anderson smakar inget vidare på Maldiverna heller.

Dock kan jag inte komma på i vilken miljö en korrekt vattnad Glenlivet Nadurra skulle smaka apa.

I ingen!

Namn: Steffo Törnquist

Född: Linköping 1956

Yrke: Journalist, programledare, föredragshållare, författare. Grundade tillsammans med Folke Andersson Cognacakademin och Snapsakademin.

Citat: »Livet är för kort för att slarvas bort.«

Böcker: Sprit (1998), Njut (2003),
Lust (2005),
Passion (2009).

Relaterade inlägg

Jim Murray – Exotisk whisky

Jim Murray — Fri, 05 Jun 2009 09:36:13 +0000

Whiskybibelns fader och vår medarbetare Jim Murray funderar kring whisky från lite annorlunda länder än de vi kanske i första hand tänker på.

Jag tycker många av de nya whiskyproducerande länderna är mycket intressanta. I min senaste bibel utnämndes en finsk whisky till European Mainland Whisky of The Year Award – som ju Sveriges Mackmyra plockade hem året innan. Många anser Sverige och Finland som ovanliga, rent av exotiska, whiskyland, vilket de ju också är på så vis att de inte har någon whiskytradition bakåt i tiden.

Dags för het whisky

En annan intressant utveckling är att man börjat göra whisky också i ovanligt tropiskt heta länder, och då kan man ju verkligen tala om »exotisk whisky«. I och för sig kan det bli väldigt hett i till exempel Kentucky med sin höga luftfuktighet, men det är ändå ingenting mot södra Brasilien för att inte tala om Indien där det kan bli olidligt hett. Och därifrån kommer ju Amrut som helt tveklöst är en whisky i världsklass, och det finns 40–50 skotska destillerier som skulle ge vad som helst för att kunna göra sådan komplex och smakrik whisky som Amrut. Och det bevisar ju att det här med klimatet kontra whiskyns kvalitet inte har något med saken att göra.
En skillnad mellan »tropisk whisky« och den från den europeiska kontinenten är att man i Europa tenderar att använda tyska destilleringspannor. Visst kan det bli bra kvalitet med dem också, men oftast är whisky gjord med traditionella pot stills avsevärt bättre. Orsaken till att många använder de tyska, mindre pannorna är helt enkelt en kostnadsfråga.

Allt fler destillerier

I de tropiska länderna häller de förstås ofta vatten i whiskyn, vilket ju är förståeligt – de behöver vätska eftersom de svettas mycket mer än vi häruppe. Men i alla de här tropiska länderna finns en växande skara whiskyentusiaster som gärna provar whisky utan vatten och gör det med glädje trots klimatet. Jag tror medelklassen världen över har vuxit avsevärt de senaste 10–12 åren, och därmed finns det numera rum för en helt ny whiskykultur. Det spelar ingen roll om man åker till Indien eller Taiwan – de whiskyintresserade finns där och de vill lära sig och uppleva whiskyn på djupet.
1997 skrev jag »Jim Murray’s Complete Book of Whisky« för vilken jag besökte vartenda producerande whiskydestilleri i världen – idag är boken helt inaktuell för sedan dess har nya destillerier vuxit som svampar ur jorden över hela jordklotet. Jag försöker hinna med att besöka dem, men ska erkänna att jag inte har riktigt samma energi som då.

»En annan intressant utveckling är att man börjat göra whisky också i ovanligt tropiskt heta länder, och då kan man ju verkligen tala om ›exotisk whisky‹.«

Men jag var nyligen i Taiwan och besökte ett destilleri som har 2–3 år på nacken och som verkligen är värt att hålla ögonen på. Det är inget litet ställe utan storskaligt och kommersiellt, inriktat på i första hand den kinesiska marknaden. Men vilken whisky!
Själv tänker jag också noggrant följa utvecklingen av de amerikanska mikrodestillerier som kommit igång. Nu är ju Amerika inte något ovanligt land i whiskysammanhang, men till exempel Colorado kvalificerar sig i sammanhanget eftersom det är en stat som aldrig tidigare haft något destilleri. Det har de nu: Stranahan’s Destillery. Och de imponerar stort (se årets upplaga av min bibel) och jag är övertygad om att deras whisky kommer att bli mycket eftertraktad framöver.
Det finns mycket att botanisera i under rubriken »exotisk whisky« och, som sagt, destillerierna blir bara fler och fler – till min stora glädje. ■

Relaterade inlägg

Årets bästa whisky 2008!

Jim Murray — Wed, 18 Feb 2009 15:15:52 +0000

I årets version av sin »Whisky Bible« har Jim Murray återigen nästan förstummats av en Ardbeg, precis som förra året då han utsåg deras 10 YO till 2008 World Whisky of The Year.

Ardbeg Uigedail (10407, 599 kr) är en blandning av en specialtappning från 1993 som sedan i sin tur blandats med avsevärt äldre whisky lagrad på sherryfat. Den är buteljerad år 2003 i Cask Strength (54,2 %) och är givetvis inte kylfiltrerad. Namnet har den fått efter Ardbegs vattenkälla och det lär uttalas «oog-a-dal«. Murray kallar den tappning han avser kort och gott »perfect«. Att översätta Murrays smaknoteringar är inte bara näst intill omöjligt, det vore också rent av hädiskt, därför citerar vi dem på engelska:

»Ardbeg Uigeadail (Distillery Bottling) (97,5) Nose, 25, quite simple: perfect. The smoke is dry, something akin to the ash from a cold peat fire; there are hints, though no more, of fruit, possibly sherry. There are hints, though no more, of slightly overdone roasted potato. There are hints, though no more, of coffee-stained old Demerara rum. There are hints, though no more, of sweet grist falling from the mill. There are hints of perfection: that is stated loud and clear… Taste, 24,5, from the utter silky brilliance of the delivery to the multi-layered middle this simply oozes complexity, and on a level only a handful of distilleries in the world can even dream of reaching; a molecule or two of over enthusiastic oak takes this away from a full mark, but I am being harsh; the fruit and barley are in an embrace that only the purest of lovers would know… Finish, 23,5, some serious caramel from the cask, and a fruity follow through, perhaps robs the whisky of some of its more intricate notes, but again I am being ultra picky. An unusual oiliness for Ardbeg, though only slight, helps further the finale and encourages some mocha to develop. Balance, 24,5, massive yet tiny. Loud yet whispering. Seemingly ordinary from the bottle, yet unforgettable. Is is snowing outside my hotel room in Calgary, yet the sun, in my soul at least, is shining. I came across this bottling while lecturing the Liquor Board of British Columbia in Vancouver on May 6th 2008, so one assumes it is a Canadian market bottling. It was one of the great moments in my whisky life on a par with tasting for the first time the Old Malt Cask 1975 at a tasting in Denmark. There is no masking genius. The only Scotch to come close to this one is another from Ardbeg – Corryvreckan. That has more oomph and lays the beauty and complexity on thick… it could easily have been top dog. But this particular Uigeadail (for I have tasted another bottling this year, without pen or computer to hand and therefore unofficially, which was a couple of points down) offers something far more restrained and cerebrel. Believe me: this bottling will be going for thousands at auction in the very near future, I wager. 52,3 %

Relaterade inlägg

Steffo Thörnquist: »Doften av tjära var som godis«

Steffo Thörnquist — Tue, 17 Feb 2009 07:41:37 +0000

Vår nye medarbetare Steffo Törnquist torde väl knappast behöva någon närmare presentation, men vill ni stifta närmare bekantskap med honom så leta fram ert exemplar av Allt om Whisky nr 3 från år 2005.
Här funderar Steffo över det här med vår förkärlek för rökig whisky.

Det är möjligt att grunden för min kärlek till rökig whisky las redan i sexårsåldern.
Familjen Wahlbeck bodde i huset intill vårt på Storgatan i Linköping, de sparkade tillbaka fotbollen över häcken, vi avstod från att palla just deras äpplen. Vår relation var alltså speciell och när pappa på söndagarna tog mig och syrran på cykelturer brukade vi därför passera Wahlbecks Repslageri och lukta på repen.
Doften av tjärade rep var som doften av godis.
Fel, doften av tjära var långt bättre än godis.
I doften av tjära fanns också trygghet, lust, äventyr…

Jag tänker ibland att det är just detta som är förklaringen till att vi svenskar älskar rökig whisky mer än nästan alla andra på vårt jordklot. Många av oss får något pilskt i blicken när vi hör namn som Ardbeg, Caol Ila, Lagavulin, Laphroaig, Talisker, Bowmore… i andra länder föredrar de ofta med märklig envishet mjäkigare saker. Men Sverige har långa kuststräckor, vi har tusentals insjöar, vi har i hela vår historia varit ett sjönära folk, vi har haft båtar, vi har stuvat saker på båtar, vi har hissat segel, vi har förtöjt, vi har levt med tjära, vi har levt med doften av tjära.
Kanske har tjäran letat sig ända in i trivselgenen.

Kanske har vi därför fått våra smaklökar annorlunda kalibrerade än andra? Kanske är det inte bara jag som i doften av tjära finner dimensioner av trygghet, lust, äventyr…

Naturligtvis finns det många skäl varför rökig whisky vunnit fäste i oss svenskar. Vi är exempelvis hyggligt snabba på att snappa upp trender, såsom trenden med maltwhisky, och vi blir gärna vid uppsnappandet en smula fanatiska, en smula extrema, en smula nördiga, vi bildar klubbar, vi grottar ner oss, vi blir ambassadörer.

Ett annat skäl är säkert också att vi genom århundraden rökt våra råvaror för att hålla dem ätbara länge. Rökning är en av våra vanligaste konserveringsmetoder, vi rökte vårt fläsk, vi rökte vår strömming. Utan eld heller ingen rök, och vad elden står för i ett kallt land som vårt är inget mindre än livet självt.

Att rökigheten är så harmonisk i whisky finns förresten en kemisk förklaring till. Atomerna i whiskyn och rökigheten är nämligen exakt desamma, bara antalet skiljer. Det är lite fler kolatomer i rökigheten, närmare bestämt fyra fler per molekyl.

Den kemiska beteckningen för det vi kallar alkohol, alltså etanol, är C2H5OH.
Den kemiska beteckningen för det vi kallar rökighet, alltså fenol, eller karbolsyra, är C6H5OH.
Fyra fler kol, that’s all, i övrigt samma.

Men kemiargumentet är naturligtvis giltigt för hela klotet, för hela mänskligheten, så i det skiljer vi svenskar oss inte.
Men vi skiljer oss i förhållandet till tjäran och den rökta korven.
Nånstans däri ligger förklaringen.