I årets upplaga, den nittonde i ordningen, kommer Allt om Whisky att delta i extra stor utsträckning med en riktigt bra och tjock tidning som kommer ut i handeln någon vecka innan mässan. Här kan du läsa om många nyheter och tips om vad som finns på mässan.

Förbered er på en upplevelse utöver det vanliga. Men kom ihåg: Ta med er kontanter eftersom det är så många som försöker ta ut pengar samtidigt. I mässsalen gäller bara kontanter, så ett tips är att vara snälla mot växelkassorna och ha många olika valörer med er.

Vill du komma i kontakt med oss innan mässan, maila på info@tastynews.se. Vi ses på Stockholm Beer & Whisky festival!

Läs mer på Stockholm Beer & Whisky festivals egen hemsida, stockholmbeer.se

Relaterade inlägg

• Snart dags för Stockholm Beer & Whisky Festival! (0)

Ingen förändring i onödan

Isle of Islay är för whiskyn vad havet är för sjöfarten. Det går inte tänka sig hur whiskymarknaden hade sett ut om inte de åtta fyrbåkarna där ute i den avlägsna hebridiska övärlden mot alla odds hade övervunnit modernisering, industrialisering och kommersialisering. På Islay gör man som man alltid har gjort, och gör man fel, som man alltid har gjort, fortsätter man att göra samma fel, för det blir rätt ändå. En historia som ofta berättas är den om whiskyjournalisten som kom till Ardbeg och förundrades över att man bar tunga jästsäckar över halva destilleriet och frågade varför man inte förvarade dem närmare jäskaret. Det självklara svaret, ackompanjerat av en förvånad blick, blev »they have always been there«. På Islay ändrar man inte saker i onödan, och även om förändringsbenägenhet är en förutsättning för utveckling så är det paradoxalt nog avsaknaden av denna som har gjort Islay till whiskyvärldens Cape Canaveral.
Vilka som var de första Ileacherna vet man inte. Men på Museum of Islay i Port Charlotte finns lämningar som visar att ön varit bebodd i minst 10 000 år. Vi vet också att kristendomen satte sina spår på ön mycket tidigt, att romare, kelter, pikter, vikingar och skotska lorder härjat om herraväldet genom historien.
Namnet Islay lär enligt sägen härstamma från en skandinavisk prinsessa Eila och här och var möts vi än i dag av ekon av det fornnordiska språket. Islays historia är febrigt intressant, och måste berättas i större artiklar än denna.
När whiskyn kom till ön är något som vi bara kan ana oss till. Enligt seglivade irländska skrönor var St. Patrick inblandad, men det vore nog att tillskriva denne gamle hedersman allt för många förtjänster. Dock är det väl rimligt att anta att konsten att destillera letade sig från Irland till de närbelägna öarna (vid siktigt väder ser man ju faktiskt Islay från den gröna ön) vid tiden som kunskapen slog rot på Irland.

Islay – ett gammalt skatteparadis

Det som långt senare skulle få stor betydelse för Islay som whisky-ö var den dubiösa idéen att införa maltskatt i hela unionen. Med beslutet som trädde i kraft 1725 följde en mängd föreskrifter för hur tillverkningen av öl och whisky skulle gå till. Det blev lindrigt sagt ett herrans liv i Skottland och engelsmännens popularitet devalverades med flera tiopotenser från redan låga nivåer. Men på Islay och Jura styrde mäktiga lorder med stort inflytande i kungahuset, bland annat hade de skaffat sig rätten att ta ut skatt i sitt grevskap med påföljd att tillverkningen av öl och whisky förblev skattefri på öarna. Resultatet blev massinvandring av bryggare och destillatörer från fastlandet och Islays framtid som whisky-ö tog sin början. Någon tulltjänsteman med konungsliga befogenheter skulle inte börja sätta sina hårda stövelklackar på ön förrän det var 1800-tal. Lilla Islay blev ett skatteparadis och letar man i historieböckerna hittar man ett 25-tal destillerier som verkat på ön vid denna tid, dessutom fanns oräkneliga lönnbrännerier.
När Alfred Barnard besökte Islay på 1880-talet räknade han till tio lönnbrännerier bara i närheten av Ardbeg, Laphroaig och Lagvulin. Den verkliga storhetstiden inföll under 1800-talets senare hälft, då bodde 15 000 människor på ön och destillerinäringen blomstrade. Ardbeg var exempelvis ett eget samhälle med bostäder, fotbollslag och till och med en gaelisk kör. Men flera av den tidens välkända destillerier som Malt Mill Distillery, Ardinestiel och Lochindaal Distillery har sedan länge slocknat och glömts bort.

Till och med kranvattnet smakar whisky

Islays whisky är den mest distinkta och karaktäristiska av alla whiskysorter. I varje fall om vi talar om den traditionella uppfattningen av Islaywhisky. I dag håller det stiltypiska på att luckras upp och vart och vartannat Islaydestilleri laborerar med smaker som de gamla öborna knappast skulle kalla sina. Islays unika geologi, den blåsvarta, tjärhaltiga torven, havet, Atlantregnen och den jämna temperaturen skapar onekligen förträffliga förutsättningar för whiskytillverkning.
Det finns en romantisk bild av Islay om ett glödande kärleksförhållande mellan hav och torv som föder en whisky som är ett koncentrat av de fyra elementen, där torvelden, kornet, saltvattnet och jordmånen mer än någon annanstans förenas i en flaska. De mest passionerade Islayfreaksen hör måsskrik och känner smak av gamla skutor och rasande havsvågor så fort man nämner öns namn. Upplevelsen är förvisso personlig, men mer sansade bedömare som smakfysiologer och kemister tillskriver inte havet något inflytande på whiskyn, knappast heller de porlande bäckarna som fyller vattentäkterna på ön. Men faktum är att på Islay är till och med kranvattnet så torvigt att det smakar whisky, och de vita frottéhanddukarna som väntar på Bowmore hotell doftar sött av malt.

De mest berömda destillerierna …

Det är torven och röken som har givit Islaywhiskyn dess rykte som den skotskaste av alla skotska malter. Främst bärs detta rykte av The Kildalton Three, de tre destillerierna på Islays sydkust. Inom några få kilometer ligger Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig på ett rökigt, eller kanske snarare dimmigt, pärlband. Kildaltondestillerierna är förmodligen också de tre främsta. Det är knappast troligt att övriga destillerier på ön själva hade kunnat skaffa Islaywhiskyn samma ställning bland världens whiskyvänner. Det största destilleriet på Islay är Caol Ila, det ägs av Diageo och producerar en stor del av den rökiga malt som bolaget behöver till sina blandningar. Japanskägda Bowmore har satsat stort på taxfreemarknaden och dess whisky har fått erfara ett minskat intresse bland konnässörerna, dock håller detta numera på att vända. Bruichladdich är det mest innovativa destilleriet på ön. Ingen annan laborerar med så många olika typer av whisky av olika stilar och karaktär. Bunnahabhain i norr har egentligen aldrig gjort stiltypisk Islaywhisky, men i lagerhusen ligger en guldgruva med gamla vällagrade fat som i allt större takt köps upp av oberoende buteljerare.

… och ett nytt

Nystartade Kilchoman är ett litet gårdsdestilleri som nyligen kommit upp i laglig whiskyålder och som följs entusiastiskt av rökögda Islayvänner. Det kanske mest omhuldade destilleriet är ändå Port Ellen, saligen avsomnat, stängt och nedmonterat redan 1983. Whiskyn – som fortfarande dyker upp i förvånande strid ström på marknaden – är kultförklarad och betingar höga priser, men om den är bättre än annan Islaywhisky i samma ålder ska om sanningen ska fram vara osagt.
Inte någon annan region i hela whiskyvärlden kan man mäta sig med ryktbarheten som de nio Islaypannorna givit sin ö. På hela ön bor inte fler människor än vad som brukar gå på en betydelselös hockeymatch mellan Växjö Lakers och Björklöven, ön är inte större än en sydsvensk landsortskommun och det är lika komplicerat att ta sig dit som det är att förstå en elräkning, men de stolta Ileacherna gör som de alltid har gjort, de tar en dram och en pint, sjunger »westering home« och värmer sig vid de glödande torveldarna – och röken sprids i allt vidare ringar över världen. ■

Relaterade inlägg

• Legendernas Bowmore (0)
• All världens whisky (0)
• Thomas Dewar – Whiskyns dandy (0)
• Whisky med fatfinish (0)
• Whisky in flames (0)

På Systembolagets beställningssortiment finns från och med nu ett antal intressanta whiskies från Japan, däribland två vinnare av Whisky Magazines årliga tävling World Whiskies Award 2010.

På blended-sidan finner vi Hibiki 12 YO (varunummer 86190, 519 kr) som utsågs till världens bästa japanska blend i årets tävling.  Dessutom finns tre stycken single malt: Hakushu 12 YO (86464, 547 kr) och Hakushu 18 YO (86435, 789 kr) och prisbelönta Yamazaki Sherry Cask (86113, 799 kr).

Yamazaki Sherry Cask är en maltwhisky som fått mogna på fat av spansk ek som i sin tur fått sin karaktär av att ha lagrat oloroso-sherry i minst fem år. Färgen är djupt bärnstensfärgad och smaken har tydliga toner av syrlig frukt, en aning beska och en lång, karamellig eftersmak. Vill du ha den bör du skynda dig att beställa, det finns cirka 50 flaskor i beställningssortimetet.

Samtliga whiskies kommer från importören Philipson Söderberg.

Relaterade inlägg

• Japansk whisky: Yoichi – sanndrömmen (0)
• Karuizawa – vulkanisk japansk whisky (0)
• Hanyu–karatewhiskyn som tog revansch (0)
• All världens whisky (0)

Loch Lomond skulle inte få särskilt många utmärkelser på The Golden Globe i whiskyvärlden om maltkonnässörerna fick dela ut förtjänstordnar. Förmodligen skulle Loch Lomond bli en nollpoängare i vilken Eurovision Whisky Contest som helst. Ändå är Loch Lomond ett av de mest intressanta destillerierna att besöka, åtminstone för den som går igång på destilleriteknik. Loch Lomond liknar nämligen inget annat brännvinskokeri i hela världen.

»Loch Lomond är ett av de yngre destillerierna i Skottland. Det byggdes vid sydspetsen av den berömda sjön med samma namn. Året var 1965 och byggherrar var ett amerikanskt bolag…«

Som sagt, Loch Lomond är en udda fågel i whisky­faunan. Dess egenheter är många. Det är det enda destilleri som har samma namn som sin vattenkälla. Det är det enda destilleri som producerar både malt- och grainwhisky i samma anläggning. Det är det enda destilleri som renodlat sin försäljning till lågprismarknader och stormarknader. Den som har besökt några destillerier i Skottland och som plötsligt kommer in på Loch Lomond lär tro att man har bytt ut pannorna mot flygande tefat. Där ståtar nämligen fyra runda halslösa konstruktioner dockade med mystiska kolonner. På många håll i whiskylitteraturen brukar dessa kallas Lomondpannor, det är dock inte sant. Lomondpannan är en helt annan konstruktion som uppfanns 1955 av Alistair Cunningham och som användes vid Glenburgie och Miltonduff och som fortfarande stånkar på i modifierad form på Scapa. Med pannorna på Loch Lomond har de bara namnet gemensamt.

En kombination av potstill- och kolonndestillering

De fyra pannorna vid Loch Lomond är konstruerade i ett försök att kombinera traditionell pot-stilldestillering med kolonndestillering. Samma typ av pannor användes också vid det numera nedlagda systerdestilleriet Littlemill. Pannorna saknar svanhalsar och spriten tappas istället av i olika silbottnar i kolonnerna där avledning sker i skilda våningar. På så sätt kopieras olika längd och lutning på traditionella pannhalsar. Flera sorters whisky kan alltså kokas samtidigt vid Loch Lomond. Detta faktum har upprört branschen så till den grad att det tidvis har varit tal om att förbjuda Loch Lomond att använda termen »single malt« på sina flaskor. Per definition ska som bekant singelmalt destilleras i traditionella potstills, och det kan man knappast kalla pannorna på Loch Lomond. Utöver dessa fyra bastarder förfogar destilleriet även över två ordinära kittelpannor och sedan 1993 sitter också en Coffey-panna med en årlig kapacitet på 10 miljoner liter grainwhisky i anläggningen. Det gör Loch Lomond ensamt om möjligheten att tillverka en singel blend – alltså en blendwhisky där både malt och grain kommer från samma fabrik. Förutom på pannfronten så är Loch Lomond egensinniga även i andra delar av produktionen. Man laborerar med flera olika jäst- och malttyper, jästiderna varierar, fattyperna varierar och man tillverkar mängder med olika sorters whisky. Bara undantagsvis tillåts denna att nå särskilt anspråksfull ålder, den mesta tappas före sin femårsdag.

»I dag marknadsför Loch Lomond inte mindre än åtta singelmaltsorter och en rad olika blends. Ska sanningen fram så har egentligen ingen av dessa mött någon större entusiasm hos den maltkräsna publiken.«

Loch Lomond är ett av de yngre destillerierna i Skottland. Det byggdes vid sydspetsen av den berömda sjön med samma namn. Året var 1965 och byggherrar var ett amerikanskt bolag och amerikanen Duncan G Thomas som också ägde och bodde på Littlemill några mil söderut. Det var innovatören Thomas som låg bakom den sinnrika pannkonstruktionen vid både Loch Lomond och Littlemill. Några år senare köptes Duncan Thomas ut och 1984 trycktes destilleriet ner i malpåsen, eftersom tiderna försämrats för whiskyindustrin. Året därpå köptes Loch Lomond av ett handelsföretag, Glen Catrine Bonded Warehouse Ltd. som behövde tillgång till fler lagerhus – några planer på att tillverka whisky hade de inte. Efter köpet kom man dock på andra tankar. Man investerade i ny utrustning, fördubblade kapaciteten och drog i gång produktion av maltwhiskyn Inchmurrin, uppkallad efter den största ön i Loch Lomond. Omkring 1990 fick ägarbolaget möjlighet att börja sälja whisky till flera stormarknader och detaljhandelskedjor med mycket stora volymökningar som resultat. För att försäkra sig om tillgång till grainwhisky som den ökande produktionen krävde investerade man i en kolonnpanna. 1997 drabbades Loch Lomond av en förödande brand och ett tusental fat med cirka 300 000 liter whisky förstördes.

Åtta single malt i sortimentet

I dag marknadsför Loch Lomond inte mindre än åtta singelmaltsorter och en rad olika blends. Ska sanningen fram så har egentligen ingen av dessa mött någon större entusiasm hos den maltkräsna publiken. Det är väl egentligen bara några mycket sällsynta oberoende tappningar som låtit tala om sig. Främst av dem är en 34-årig Inchmurrin i Folke Anderssons PNA-serie som har fått rättmätig kultstatus. Men det finns förvisso en verklig konnässör som högaktar Loch Lomond och som trotsar vilka faror som helst för ett glas av denna den ädlaste av whiskysorter – en viss Kapten Haddock.

Loch Lomond och Tintin

För Tintins vapendragare, den vidunderlige sjöbjörnen Haddock, är whiskyn en ständig följeslagare och ett oslagbart smörjmedel till den saltaste och mest oborstade av världslitteraturens munviga trutar. Första gången Loch Lomond dyker upp i ett Tintin-äventyr är i den omtecknade versionen av Den svarta ön (1965), ett äventyr som till stor del utspelar sig på en ö utanför den skotska byn Kiltoch. I den första svartvita versionen av Den svarta ön från 1938 är det istället Johnnie Walker som Haddock dricker. När albumet skulle ges ut i Storbritannien ville förlaget att det skulle moderniseras. Hergé skickade sin medarbetare över kanalen för att göra skisser. Detta var precis samtidigt som Loch Lomond byggdes och det är väl rimligt att anta att starten var omskriven och att Loch Lomond just därför fick en hedersplats i Haddocks barskåp. Någon medveten produktplacering är det med all säkerhet inte. Även om det kan misstänkas i Tintin hos Gerillan där Loch Lomond verkligen hårdlanseras.  ■

Fakta Loch Lomond

• Uppfört: 1965
• Ägare: Loch Lomond Distillery Co (äger även Glen Scotia).
• Vatten: Borrad brunn för processvatten, Loch Lomond för kylvatten.
• Kapacitet: 4 miljoner liter pure alcohol malt, 10 miljoner liter pure alcohol grain.
• Malt: Optic.
• Maltkvarn: Fyrvalsas Porteus.
• Mashtun: Rostfri full lauter.
• Jäskar: Tio 25 000-liters rostfria.
• Jäst: Jäst och jästider varierar.
• Pannor: Två traditionella potstills 25 000 liter, fyra unika kopparpannor samt en kolonndestillationsanläggning.
• Fat: I huvudsak amerikanska fat.
• Läs mer på www.lochlomonddistillery.com

Relaterade inlägg

• Legendernas Bowmore (0)
• Islay – westering home (0)
• All världens whisky (0)

Berättelsen om japansk whisky är ett drama värdigt en Shakespeare eller en Verdi, eller om man så vill en Kurosawa-film. Det är en historia om drömmar, hopp, besvikelser, affärer, släktfejder, kärlek och svek.
Det är berättelsen om Masataka Taketsuru.

Det går inte att tänka sig den japanska whiskyn utan Masataka Taketsuru. Han är lika betydelsefull för den japanska whiskyindustrin som Jesus är för kristendomen. Ändå nämns han inte i historieböckerna hos Suntory, det whiskyföretag han var med om att grunda 1923 och som idag är ett av världens största.

Från sake till whisky

För den som vill fördjupa sig i Masataka Taketsurus fascinerande livshistoria finns en hel del motsägelsefulla källor. I korthet kan man dock sammanfatta den så här: Masataka Taketsuru föddes i en familj som bryggt sake sedan tidigt 1700-tal. Han utbildade sig i kemi vid högskolan i Osaka, men rekryterades till familjens bryggeri för att göra öl. Där började en livsdröm växa fram. Han ville tillverka whisky i Japan. Drygt 20 år gammal reste han med stöd från sin bryggarfamilj till Skottland för att lära sig allt om whiskytillverkning och avsluta sina studier vid universitetet i Glasgow där han också träffade och förälskade sig i Rita Cowan. Det var en mesallians som inte accepterades av vare sig Ritas eller Taketsurus familjer. De båda valde kärleken och försköts av sina familjer. De gifte sig och flyttade till Campbeltown där Taketsuru arbetade på Hazelburn Distillery. Vetgirig knackade han sedan dörr för att få praktikplatser på destillerierna i Speyside. Till slut togs han emot på Longmorn.

Första japanska whiskydestilleriet

När det gifta paret återvände till Japan hade tiderna förändrats och planerna på att starta whiskytillverkning hade skrinlagts. Besviken sökte sig Taketsuru till en konkurrent, vinhandlaren Shinjiro Torii (senare Suntory) och fick av honom uppdraget att starta Japans första whiskydestilleri. Yamazaki stod klart 1924, på en plats som Taketsuru motsatte sig.

Nikkas 70 årsjubileumsbox innehåller två flaskor 12-årig single malt från Yoichi och Miyagikyo, samt en 12-årig single Coffey grain. Den fjärde flaskan är en blend av de övriga tre.

Taketsuru släppte aldrig drömmen om ett eget destilleri och förhållandet med Shinjiro Torii blev allt mer ansträngt. Taketsuru ville starta ett andra destilleri långt norrut där klimatet var mer skotskt, men Torii vägrade. Han ansåg att produktionsanläggningar måste ligga i närheten av de folkrika städerna i söder. I mars 1934 lämnade Taketsuru i vredesmod företaget för att förverkliga sina egna planer på den norra ön Hokkaido. Avhoppet var väl förberett och med hjälp av sin hustrus inkomster som engelsklärare och andra finansiärer kunde han samma år förverkliga sin dröm och inviga sitt efterlängtade destilleri. Den japanska hedern och affärskulturen hindrade honom dock från att omedelbart påbörja whiskytillverkning, istället var det cider och äppelprodukter som det nystartade bolaget »Dai Nihon Kaju Kabushiki Kaisha« skulle ägna sig åt. Det var dock ingen tvekan om den egentliga avsikten och den första whiskyn från destilleriet Yoichi lanserades 1940.

Krigsdramatik och svek

Krigsåren blev dramatiska och när verksamheten kom igång på allvar igen bytte bolaget namn till förkortningen Nikka. Affärerna utvecklades och i slutet av 1960-talet grundade Taketsuru ett andra destilleri: Miyagikyo.
Masataka Taketsuru gick ur tiden 1979 vid 85 års ålder. Idag ligger han begravd invid sin hustru Rita, som avled 1961, på sitt livsverk Yoichi.
Nikka blev det första japanska destilleribolag som köpte in sig i den skotska whiskyindustrin när Ben Nevis förvärvades 1989. Än i dag vibrerar den japanska whiskybranschen efter dyningarna från Taketsurus avhopp från Suntory. De båda företagen talar inte med varandra och samarbete är uteslutet. Matasara Taketsuru är struken ur Suntorys historia.
Yoichi är det nordligaste av de japanska whiskydestillerierna där det ligger utanför den lilla staden med samma namn några mil utanför vintersportorten Sapporo på samma breddgrad som Vladivostok. Taketsuru valde Hokkaido eftersom omgivningen påminde honom om Skottland. Yoichi ligger i en liten gryta omgiven av berg, temperaturen varierar dock betydligt mer än i Skottland vilket påverkar lagringen.

Japansk whisky enligt skotsk tradition

Redan från början ville Taketsuru göra skotsk whisky i Japan och därför har Yoichi mer än något annat destilleri anammat den genuina skotska traditionen. Malten, som är betydligt mer rökt än i övriga Japan, köps numera till allra största delen in från skotska mälterier. Destilleriets ambition att vårda de skotska rötterna märks också i att man som en av mycket få anläggningar i världen fortfarande direkteldar pannorna med öppna koleldar. I det avseendet är Yoichi mer skotskt än destillerierna i Skottland; och pannorna är konstruerade efter vad Taketsuro såg på Longmorn. Även om Yoichis husstil kan beskrivas som relativt kraftfull, lite torr, rökig och robust, så skiljer sig destilleriet från sina skotska förebilder genom att man tillverkar en lång rad whiskytyper. Att som i Skottland använda maltwhisky från flera destillerier i whiskyblandningarna är omöjligt i Japan. Därför måste destillerierna själva tillverka de smakvariationer de behöver, det gör Yoichi genom att använda olika panntyper och ett brett spektra av ekfat. Bland annat lagrar man på något så ovanligt som färsk amerikansk ek, vilket de flesta destillatörer inte skulle våga sig på. Yoichi har fokus på kvalitet snarare än kvantitet. Ett exempel på detta är att man har övergett de traditionella korkarna till förmån för skruvkorkar för att eliminera risken för korkdefekter.

Yoichi – best of the best

Yoichi är det japanska destilleri som imponerat mest på konnässörerna i väst. Som det första icke-skotska destilleriet tilldelades Yoichi hederstiteln »Best of the Best« i Whisky Magazines stora blindtest och priserna och utmärkelserna har sedan dess duggat tätt. 2008 utsågs till exempel Yoichi 1987/07 till »the best single malt in the world«.
I Systembolagets hyllor finns Yoichi 10 i standardsortimentet (nr 10413, 549 kr). Det är tveklöst en av världens bästa standardmalter, robust, med balanserad rökighet och en massa sköna frukttoner. Men där finns också det där inslaget av cederträ och grapefrukt som är den japanska whiskyns omisskännliga signum. ■

Relaterade inlägg

• Mer japansk whisky i beställningssortimentet (1)
• Test: Auchentoshan – choklad och bananer (0)
• Speyside – whiskyvärldens Silicon Valley (1)
• Karuizawa – vulkanisk japansk whisky (0)
• Hanyu–karatewhiskyn som tog revansch (0)

Vi satte Allt om Whiskys David Mortimer-Hawkins med In Flames sångare, tillike whiskyentusiast, Anders Fridén på Glenfiddich Warehouse, där de fick gå igenom deras Auchentoshan-tappningar. Det provades, diskuterades och pratades kring ett destilleri som överlevt en direkt bombning under andra världskriget, förbudstider och 1980-talets nedgång.

Först ut provades 12yo – Auchentoshans »standardmalt«, som är trippeldestillerad och buteljeras på en blandning av ex. bourbon och ex. sherryfat.

Anders: Det här är klassisk Auchentoshan: apelsinskal, smör och toffee.

David: Jag tänker spontant på choklad när jag provar Auchentoshan. Chokladfest. Med höstmogen frukt. Sedan dyker citrusen in och möter upp lite malt och mer choklad.

Anders: Ja, men det är mer nötig choklad… Schweizernöt och lite skållad mandel. Och så de klassiska skumbananerna. Chokladdoppade skumbananer som är där och bråkar! Sedan finns det lite nylagd asfalt – du vet, lite svampig nylagd asfalt…

David: Ja, det har du rätt i. Inte det första man associerar till, men det är rätt tydligt nu när du säger det… Jag hittar rätt mycket jordiga toner och mogna äpplen med vatten i glaset.

Anders: Då kontrar jag med blöta löv. Björklöv för att vara precis. Relativt kort eftersmak som har definitivt mer sherry än bourbonfatkaraktär.

David: OK, men vad ger du för poäng?

Anders: Nej, jag orkar inte hålla på med poäng. Det är en god whisky, som tyvärr fått något slags oförtjänt dåligt rykte. Det här är en riktigt njutbar, god 12-åring.

David: Hear, hear. Vi går vidare…

Till Three Wood: som namnet antyder är det tre typer av fat som lagrat denna whisky: bourbonfat i 10 år, olorosofat i ett år efter det och till sist Pedro Ximenes i ett halvår. Även denna är trippeldestillerad.

David: Här råder det ingen tvekan om sherrytryck. Mycket sherrytoner, med nötigheten och chokladen som ligger kvar i botten.

Anders: Jepp, mycket sherry. Även en tydlig sötma och den där typiska mörka chokladen.

David: Sedan gillar jag att vaniljen smyger upp bakifrån och knackar på dörren. Man känner bourbonfatens inverkan snyggt tycker jag.

Anders: Jo, det finns och även lite mer apelsinskal och mörk sirap.

David: Jag gillar den här, det känns som Auchentoshan mår bra både med sherry och bourboninfluenserna. En perfekt mjuk ingång på låglandswhisky för sherryfreaksen.

Efter trippelträ är det dags för lite äldre tongångar: den 21-åriga tappningen hälls upp och tittas på. Här börjar David och Anders diskutera:

Anders (inom två sekunder från första doften): Fikon. Färska Fikon.

David: Fikon?! Nu är jag inte med dig.

Anders: Men? Det är ju hur tydligt som helst. Jag måste ut och köpa fikon till dig!

David: Dadlar, typ torkade dadlar kan jag gå med på, men fikon… eh… nej.

Anders: Sen kommer gammal banan in. Märk väl: vi talar inte om rutten banan, utan mer om… bananessens!

David: Ja, bananen är tydlig. Sen dyker det in exotisk frukt som papaya tycker jag.

Anders: Ja, precis! Papaya är där. Inte mango, utan just papaya. Och kiwiskal.

David: Drar man åt det hållet i referenserna finns det drag av oblekt papper, men angenäma drag. Jag känner igen de här dragen ifrån en av mina favoritwhiskies: Glenugie…

David: Jo, men det är ju lite den där piggelin-möter-exotisk fruktkompottgrejen som Ugien har…

Anders: Då är den här mer metallisk: som koppar, men med mer nougat!

David: I rest my case. Men hur lyder omdömet?

Anders: Det här är ett bra avslut på en måltid. Blev inte maten bra kan man ta in den här och glömma maten!

David: Jag tycker den här är riktigt god. Min favorit bland Auchentoshans. Karaktärsfull.

Som avrundning på provningen dyker en vintage 1962 – 41 år gammal tappning in, buteljerad 2003 vid 40,2% – så den är tappad i sista sekund medan man fortfarande får kalla den whisky.

Anders: Ojojoj, karamelliserad socker tänker jag på spontant. En känsla av unken jordkällare – och det menar jag bara positivt!

David: För att vara över 40 år gammal är den vid ovanligt god vigör. Spänstigt blommig och med parfymtoner. Men jag kan inte låta bli att tänka att den här skulle mått ännu bättre av att hyvla bort tio år eller så på lagringen.

Anders: Det här påminner mig om Hunnebostrand. Farmors stuga med hav och tång. Det är en stor, mastig avec, det här.

David: I England fanns det en möbelpolish mina föräldrar använde… den doften finns här också.

Anders: När den blir så här stor blir det mer än en whisky. Det blir mörk sirap… som en kopp te med för mycket honung. Det blir snudd på vin-tanninkraftigt. Men, jag blir förvånad över att eftersmaken ändå är så pass kort.

David: Jag upplever det mer som en lång känsla, en värme som dröjer sig kvar mer än en smak. Men jag gillar den här otroligt mycket. Chokladtung med frukt och fattoner som går igen. En bra avslutning!

Anders: Jag gillar också den här, men om jag var tvungen att välja en skulle det nog bli 21-åringen i alla fall.

David: Jag lägger nog min röst på 21-åringen också… mest för Glenugie-draget.

Anders: Börja inte nu! ■

Relaterade inlägg

• Whisky in flames (0)
• Test: Whisky med Romfinish – exotiska frukter & brända popcorn (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)
• Test: Påskens sex bästa öl (0)
• Test: Påskens godaste öl! (3)

Speyside är ett realekonomiskt mysterium. Det finns egentligen ingen möjlighet att en så liten region i ett glesbygdsområde ska kunna vara själva hjärtpunkten i en global storindustri, men så är det. Flera av världens mest kända och mest ansedda drycker skapas av korn, torv och vatten från Speyside. I Speyside finns fler än hälften av alla Skottlands destillerier. Här finns inte bara de största i världen, som Roseisle, Glenfiddich och Glenlivet utan här har varje by ett eget destilleri, minst, ofta har de två eller till och med sju, som legendariska Dufftown.

Bland IT-företag och pagoder

Att resa runt i Speyside för en whiskyintresserad är en utmaning, man ser en pagod bakom varje backkrön och ett nytt kärt namn på vägskylten bakom varje krök. Den som vill besöka och prova sig igenom alla Speysides destillerier behöver månader av tid och en lever av stål. I makroekonomiska termer är Speyside ett kluster – en geografiskt starkt begränsad koncentration av konkurrerande företag inom samma bransch som drar nytta av varandra, som glasbruken i Småland, eller IT-företagen i Silicon Valley.

Speyside sträcker sig 13 mil från Loch Ness i väster till Nordsjön i öster, eller om man vill vara mer noggrann: mellan floderna Nairn i väst och Deveron i öst. Genom Speyside flyter flera mäktiga floder, som Spey, Lossie och Livet. I de breda floddalarna, »glen« eller »strath«, har täta klungor med destillerier vuxit upp. Floderna rinner från Grampianbergen i söder och sydväst mot havet i norr. De föds på över tusen meters höjd, långt över trädgränsen. De letar sig över graniten, ner till bebodda trakter, genom torvhedarna där de fårar sin väg i de bördiga dalgångarna. Speyside är ett makalöst vackert sceneri. Inte någon annanstans är Skottland så praktfullt, dramatiskt och variationsrikt. Här finns snötäckta glaciärer och havsstränder på några mils avstånd. Här finns brusande laxälvar, vindlande kullar och ängar i vall. Här betar får på lilagröna ljunghedar, här finns mäktiga slott och hisnande historier och här bodde Shakespeares Macbeth.

» Att resa runt i Speyside för en whiskyintresserad är en utmaning, man ser en pagod bakom varje backkrön och ett nytt kärt namn på vägskylten bakom varje krök.«

Speyside som benämning på en whiskyregion är dock en sentida företeelse. I mitten av 1980-talet ökade intresset för maltwhisky. De stora whiskybolagens marknadsföringsavdelningar och reklambyråer började snegla på den franska vin- och konjaksindustrin. Utan vare sig lagkrav eller skatteregler delade man in Skottland i regioner i ett egentligen ganska omöjligt försök att hitta en smakmässig geografisk samhörighet mellan destillerier från samma områden. Dessa gränser har man sedan med imponerande skicklighet marknadsfört som absoluta sanningar och förmått en hel whiskyvärld att ta till sig. Speyside har i dag cirka 50 aktiva destillerier, det är betydligt lättare att hitta skillnader dem emellan än likheter. Whiskyproduktionen i Speyside är precis så diversifierad som den måste bli när så många företag tillverkar så många produkter som var för sig strävar efter unicitet.

Whisky från Speyside

Ska man ändå drista sig att säga något signifikativt om Speysidewhiskyn så är den i allmänhet fruktig, mild och smakrik. Den är ofta lättrökt, även om det finns gott om exempel på motsatsen. Det torvhaltiga vattnet sägs också bidra på sitt sätt. Ofta märker man en påtaglig sherrysötma. Flera Speysidedestillerier har, eller har haft, sherryfatslagring som ett viktigt inslag i sin produktion. Destillerier som Aberlour, Glenfarclas, Linkwood, Mortlach och framförallt Macallan har sherryfatslagrad whisky som sin husstil, även om denna numera allt som oftast byggs om till förmån för billigare profilering.

Förklaringen till att Speyside blivit whiskyvärldens epicentrum kan sökas på flera håll. En grundläggande förutsättning är tillgången på råvaror. I Speyside är naturen sällsynt rik. Det torvhaltiga vattnet i floder och underjordiska källor har alltid varit förnämligt för whiskyproduktion. Torv finns för mältning och korn kan odlas med gott resultat på de bördiga och högt belägna åkrarna. De glest bebodda, bitvis ensliga och svårtillgängliga trakterna var en gång i tiden utmärkta tillhåll för illegala whiskybrännare. Det var aldrig långt till kusten, det fanns gott om okända stigar och de stackars fogdar som jagade skattepengar hade inte lätt att ta sig fram sig över floder och berg när de letade efter smugglarnas gömställen. Snart sagt varje Speysidedestilleri brukar med illa dold stolthet framhålla sitt ursprung som gammalt smugglarnäste och på snart sagt varje gård i trakten fanns en gång en bothy, det vill säga ett litet skjul där man hade sin illegala panna.

Speyside med i 1800-talsboomen

Ännu ett skäl till att Speyside blev Speyside är den whiskyboom som uppstod i och med blendwhiskyn under senare delen av 1800-talet. Den första och den historiskt mest betydelsefulla blandwhiskyn var Usher’s Old Vatted Glenlivet. I den beryktade smugglardalen kring floden Livet hade flera destillerier etablerats och när whiskymarknaden expanderade blev Glenlivet whiskyvärldens »Appellation Grande Champagne«. Områdets status lockade destillatörer och flera destillerier grundades i trakten som en följd av detta. Tidigt uppstod också ett fruktbart samarbete. Blandningarnas recept krävde bidrag från olika källor och istället för att konkurrera ut varandra uppstod ett handelsklimat med byten och ömsesidiga affärer där den geografiska närheten var avgörande. Speysides största ort Elgin blev ett centrum för whiskyhandel och de namnkunniga whiskybaronerna gjorde upp affärer på järnvägshotellet i Craigellachie. Att järnvägen tidigt drogs genom Speyside underlättade också etableringen av destillerier. Ett destilleri föder flera, arbetstillfällen föder arbetstillfällen och där kunskapen om hantverket finns är det lämpligare att bygga nytt än i trakter dit arbetskraften måste importeras.

I dag är whiskynäringen Speysides överlägset viktigaste sektor, därefter kommer turismen. Många i Speyside arbetar på det ena eller andra sättet i whiskyindustrin, eller med att ta hand om de många whiskyturisterna. Och intresset tycks bara öka. De många destillerierna i Speyside mår gott, flera har ökat sin kapacitet och nya har tillkommit de senaste två åren. Speysidewhiskyn är ohotad världsetta. Den är det nav kring vilket hela whiskyindustrin snurrar och det livselixir som håller takten i våra pulserande whiskyhjärtan. ■

Relaterade inlägg

• Whisky in flames (0)
• Supertest: Juuls whiskysortiment (0)
• Whisky med fatfinish (0)
• Thomas Dewar – Whiskyns dandy (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)

Hanyu grundades som ett sake-bryggeri och shochu-destilleri i mellersta Japan, bland risfälten i en liten jordbruksstad med samma namn, mitt under brinnande världskrig 1941. Det grundades av familjen Akuto, en legendarisk sakebryggarfamilj som förfinat konsten att framställa den japanska nationaldrycken ända sedan tidigt 1600-tal. Tillstånd att destillera fick Hanyu först 1946. Från detta år och fram till 1980 tillverkade Hanyu en enklare grainwhisky i en kolonnpanna, som också användes till att göra andra spritsorter.

»Det var svårt att sälja bättre single-malt på en marknad som ville ha billig blend och år 2000 gav man helt enkelt upp.«

1980 påbörjade Hanyu seriösa försök att göra en tyngre whisky i skotsk stil. För ändamålet skaffade man två ångvärmda enkelpannor. Man var ytterligt noggrann. För att få ett optimalt vatten till processen hämtades det med tankbil från källor i den närbelägna staden Chichibu. Den första single-malten från Hanyu lanserades 1990 under varumärket Chichibu Whisky. Men det var svårt att sälja bättre single-malt på en marknad som ville ha billig blend och år 2000 gav man helt enkelt upp försöken att göra whisky och Hanyu gick i konkurs.

Räddade 400 fat whisky

Därmed kunde historien om Hanyu ha tagit slut om det inte vore för Ichiro Akuto som vid tiden för Hanyus kollaps jobbade som vd på familjeföretaget. Dessförinnan hade han varit Brand Ambassador på Suntory. Ur konkursboet lyckades han, med hjälp av ett sakebryggeri från norra Japan, rädda vad som fanns i lagerhusen och en del av utrustningen. De nya ägarna hade för avsikt att helt enkelt riva lagren och förstöra de 400 faten med »värdelös« och osäljbar whisky.

Ichiro Akuta startade ett nytt företag, Venture Whisky. Han lyckades köpa loss de gamla pannorna och få rättigheterna till whiskyn i lagerhusen.

Whiskyn som fanns i Hanyus lager började säljas som Ichiro’s Malt 2005. Flera av faten var av förbluffande kvalitet och när den mötte Europas whiskyvänner häpnade många konnässörer. Hanyuwhiskyn har nu kommit i en lång rad tappningar, många har utsatts för ett aktivt fatarbete med »re-racking« och blandning. En uppmärksammad serie är »kortleken«. Avsikten är att släppa 52 single-malter och två jokrar där varje malt är uppkallad efter ett spelkort. Ju högre valör desto mer exklusiv whisky. Ichiro Akuto har också lyckats lansera en sensation, som den första har han presenterat en vatting av samtliga aktiva japanska whiskydestillerier samt Hanyu. Denna buteljering går under namnet Ginkgo och har fått lysande recensioner. I Japan är det nämligen vattentäta skott mellan destilleribolagen och till skillnad från i Skottland byter man inte fat med varandra.

New Born lovar gott

Ichiro Akuto har lagt ner sin själ i att återskapa whiskyn från sin hemstad Chichibu, försäljningsframgångarna med Hanyu har inspirerat honom att bygga ett helt nytt destilleri, som nu har släppt sina första utgåvor, en New Born-tappning som lovar mycket gott inför framtiden. Det är ingen tvekan om att den gamla dryckessläkten med brännvinsbrännaranor från 1626 kommer att låta höra tala om sig under många år ännu. Såväl Chichibu som Hanyu går att köpa i välsorterade whiskybutiker och i begränsade volymer på Systembolaget.

Relaterade inlägg

• Tasmanien – whisky från ett paradis (0)
• Mer japansk whisky i beställningssortimentet (1)
• Karuizawa – vulkanisk japansk whisky (0)
• Japansk whisky: Yoichi – sanndrömmen (0)
• Bourbon kontra Single Malt (0)

FLYING TURF ARDBEG 1974

Buteljerad 2006, 52,2%

»En tuff rökare med stor finess!«

Johan

DOFT: Torv, torv och återigen torv. Bakom all torv hittar jag någon form av citrusfrukt, rök, trä och vanilj.

SMAK: Söt, torvig, lite papp samt någon parfymnyans. Även rök och läder på sluttampen.

POÄNG: 89

Markel

DOFT: Inpyrd rök och bränt trä samsas med friskare toner av tallkåda, koncentrerad päronjuice och citrus.

Smak: Träkol, salmiak, sötaktig rök, lite jord och tjärpastill. Lång och torr eftersmak med tjära och lakrits i fokus.

POÄNG: 91

FLYING SPIDER LINKWOOD 1990

Buteljerad 2006, 46%

»En riktigt sommarfräsch whisky.«

Johan

DOFT: Citrus, malt, sherry och en hel del mörk choklad kan urskiljas. Med tiden kommer körsbär fram tydligt.

Smak: Smaken domineras av sherrytoner och fat. Där bakom gömmer sig något eldigt som skulle kunna vara vitpeppar eller chilifrukt.

POÄNG: 84

Markel

DOFT: Frisk fläkt av äpple, päron och citrusfrukt.

Smak: Björnbär och plommon är det första som dyker upp i denna tydliga sherrykaraktär, så småningom tillkommer en flyktig känsla av mandelmassa. Eftersmaken är ganska lång och väldigt frisk och trevlig.

POÄNG: 87

FLYING DEAD SPIRIT MILLBURN 1981

Buteljerad 2006, 46%

»Påminner om ett mousserande vin i karaktären. Plockar några poäng på doften.«

Johan

DOFT: Apelsinskal, sötma, vanilj, tropisk frukt.

Smak: Oljig med inslag av tropisk frukt och vanilj. Balanserad smak med en fatig eftersmak som lockar till nästa sipp.

POÄNG: 87

Markel

DOFT: Sötma (som i smörkola) och rivna apelsinskal dominerar. Tyvärr finns det en antydan av något lite unket och metalliskt med i bilden.

Smak: Chockerande syrlig, det första jag kommer att tänka på är överjäst äppeljuice. Överlag är frukter det som dominerar, men jag kan inte riktigt urskilja vilka.

POÄNG: 74

FLYING VIKINGS MORTLACH 1990

Buteljerad 2006, 55,7%

»Tung och murrig sherry med mycket sötma.«

Johan

DOFT: Massor av sherry, kola och farinsocker. Även sötlakrits träder fram.

Smak: En värmande sherrybomb med tillhörande sultanrussin, choklad och svavel.

POÄNG: 88

Markel

DOFT: Tung sherrykaraktär med mycket trä, salmiak och vissa svaveltoner.

Smak: Gummi och lakrits i kombination med en riktigt koncentrerad fruktsötma (nästan som ett Tokajervin!). Ännu mer torkad frukt dyker upp i eftersmaken.

POÄNG: 89

FLYING PIRATE BUNNAHABHAIN 1979

Buteljerad 2008, 46,3%

»Söt, nästan för söt, vilket tar ner helhetsintrycket något för min del.«

Johan

DOFT: Mängder av söt tropisk frukt, en hel del vingummi samt kola och malt.

Smak: Mjuk, balanserad och söt. De fantastiska frukttonerna lyfter whiskyn till nya höjder. Även kola- och fattoner  infinner sig.

POÄNG: 91

Markel

DOFT: Syrlig frukt, nyslaget hö och bananskal.

Smak: Torkad frukt och mjölksocker. En väldigt tydlig sötma som dröjer kvar även i eftersmaken där den också får sällskap av syrligare toner.

POÄNG: 85

FLYING SHORTBREAD ABERLOUR 1993

Buteljerad 2008, 59,4%

»Bra balans mellan sötma och kryddighet.«

Johan

DOFT: Malt, päron, citrus och vanilj. Svagt parfymig i bakkant. Tydliga bourbon-toner.

Smak: Sötma, brödig, geléhallon och aningen spritig. Även kola- och fattoner infinner sig.

POÄNG: 86

Markel

DOFT: Mycket behaglig doft med tydliga toner av bröstsocker och citronsmör.

Smak: Fyllig karaktär med en blandning av frukt och örter/kryddor. Övergår i en lång härlig eftersmak med karamelliserat socker i fokus.

POÄNG: 86

SPORVOGN 1 LONGMORN 1976

Buteljerad 2006, 46%

»Denna lämnar mig med en känsla av elegans men en viss önskan efter något mer.«

Johan

DOFT: Söt frukt och vanilj. En del apelsin och även mint träder fram tillsammans med subtila fattoner.

Smak: Krämig söt sherry, mörk choklad och en stänk sälta.

POÄNG: 90

Markel

DOFT: Smörkola, vanilj och en aning grapefrukt.

Smak: Mycket pepprig till en början. Efter hand dyker dock fler nyanser upp i form av frukter och kakao. Eftersmaken är lång och behaglig.

POÄNG: 85

SPORVOGN 2 ARDMORE 1991

Buteljerad 2006, 46%

»Doften lovar mer än vad smaken kan hålla, mina förväntningar krusas längs vägen.«

Johan

DOFT: Torv, marsipan och citrus. Ett svagt vaniljigt rökstråk smyger sig på.

Smak: Citrus, torvrök och malt. En whisky med lite »Old Highland«-karaktär.

POÄNG: 83

Markel

DOFT: Bränt socker och kolapudding samsas med en mild rökantydan.

Smak: Mer rök än i doften, men framförallt väldigt mycket fatkaraktär som följer med i eftersmaken också.

POÄNG: 80

SPORVOGN 3 CAOL ILA 1992

Buteljerad 2008, 46%

»Inga överraskningar. Innehåller allt man förväntar sig av en bra Caol Ila.«

Johan

DOFT: Torvrök, fatsötma, saltlakrits, mint och kåda.

Smak: Rök, torv och sälta. Även här infinner sig saltlakrits och mint, nu än mer tydligt. Klassisk Caol Ila!

POÄNG: 86

Markel

DOFT: Tydlig rök i symbios med fruktkola, päron och mentol.

Smak: Kåda, tallbarr, kol och citrusfrukter.

POÄNG: 87

SPORVOGN 4 BENRINNES 1980

Buteljerad 1998, 43%

»Härlig balans mellan frukt och rök. Tyvärr lämnar den inga bestående intryck då den är alldeles för tunn.«

Johan

DOFT: Blandad frukt, vanilj och fat. Viss rök tränger sig på efter hand.

Smak: Oljig karaktär med malt, demerarasocker och en del fat. En bra balans med lite för tunn för att ta riktig höjd.

POÄNG: 85

Markel

DOFT: Tydlig honungsmelon och torkad aprikos tillsammans med milda röktoner.

Smak: Domineras även den av honungsmelon och torkad frukt. Tyvärr något tunn och menlös, eftersmaken är fadd, på gränsen till obefintlig.

POÄNG: 79

SPORVOGN 5 GLEN MHOR 1976

Buteljerad 1997, 43%

»Precis som flera av de övriga i Sporvogn-serien är denna för tunn i karaktären.«

Johan

DOFT: Fatig karaktär med sherry, gröna äpplen, torv och citrusfrukt.

Smak: Mild och oljig med frukt, choklad och sherry.

POÄNG: 88

Markel

DOFT: Domineras av frukttoner, främst äpplen och russin.

Smak: Även här fruktsötma, men jag tycker mig ana vissa nyanser av kaffe och choklad i bakgrunden. Tunn och något vattnig eftersmak som sänker helhetsintrycket något.

POÄNG: 84

PING 2 HIGHLAND PARK 1977

Buteljerad 2005, 52,3%

»Rivig, klassisk HP. Känns exklusiv och lyxig i munnen.«

Johan

DOFT: Sherry, torv och rök initialt. Även grönsaker, svaga soya-toner samt en hel del fat.

Smak: Sherrysötma, fat och choklad. En riktigt bra dram som har allt en Highland Park ska ha.

POÄNG: 90

Markel

DOFT: Klassisk sherrykaraktär med kaffe, arrak, russin/katrinplommon och tobak.

Smak: Väldigt intensiv och trevlig. Tydliga toner av mörk choklad, kaffebeska och pepparmint. Eftersmaken är kort men väldigt koncentrerad.

POÄNG: 88

PING 3 MACALLAN 1972

Buteljerad 2005, 57%

»Rund och fyllig sherrybomb, en av startfältets bästa!«

Johan

DOFT: En rejäl sherrybomb med fruktkompott, polkagris och kanel som följeslagare.

Smak: Sherry och fat. Klassisk Macallan-rök tränger sig på tillsammans med en liten bit mörk choklad.

POÄNG: 93

Markel

DOFT: Torkad frukt, cederträ/cigarrlåda och tydlig toffee i en himmelsk blandning.

Smak: Massor av kola, mentol och kryddor men även en hint av gummi och en svag antydan av tvål. Eftersmaken domineras av gummitoner, men är ändå förvånansvärt fräsch. Eventuellt anar jag lite mint också.

POÄNG: 90

PING 4 LEDAIG 1973

Buteljerad 2005, 53%

»Stor och behaglig munkänsla. Härliga kryddtoner.«

Johan

DOFT: En trevlig mix av sötma, sälta och rök. Svaga sherrytoner ligger i bakkant.

Smak: Tropiska frukter, sötma, svaga sherry-toner och torv.

POÄNG: 91

Markel

DOFT: Honung, mynta och örter. Någonstans ligger en antydan till rök och lurpassar.

Smak: Örter och kryddor samsas med lakrits och nyponsoppa och följs av en söt men ganska flyktig eftersmak.

POÄNG: 84

PING 5 MORTLACH 1957

Buteljerad 2007, 41,7%

»Otroligt frisk och fräsch efter 50 år på fat. Mångfasetterad och spännande.«

Johan

DOFT: Örter, fat, russin och lite apelsin.

Smak: Mild och fruktig där aprikos och banan kan urskiljas. Ganska maltig och söt.

POÄNG: 87

Markel

DOFT: Marsipan, apelsin och vanilj kompletteras av friska grästoner.

Smak: Citrongräs, sötlakrits och syrlighet som påminner om vinbär och krusbär. Anis dyker upp mot slutet av eftersmaken som för övrigt har en fräsch och syrlig karaktär.

POÄNG: 88

Relaterade inlägg

• Pirater och spårvagnar hos Juuls (0)
• Whisky in flames (0)
• Test: Whisky med portfinish – tobak och vanilj (0)
• Test: 5 från Taylor (0)
• Steffo Thörnquist: »Doften av tjära var som godis« (0)

De Tasmanska destillerierna

Lark Distillery 14 Davey Street Hobart (tel: +61 3 6231 9088) http://www.larkdistillery.com.au/

Tasmania Distillery 1/14 Lamb Place Cambridge (tel: +61 3 6248 5399) http://www.tasmaniadistillery.com/

The Nant Estate Nant Lane Bothwell (tel: +61 3 6259 5790) http://www.nantdistillery.com.au/

Hellyers Road Distillery 153 Old Surrey Road, Burnie (Tel: +61 3 6433 0439) http://www.hellyersroaddistillery.com.au/

Relaterade inlägg

• All världens whisky (0)
• Tyskt öl förpliktigar (0)
• Teerenpeli – singelmalt på finska (0)
• Pirater och spårvagnar hos Juuls (0)
• Krönika: »Summan av våra möten är livet« (0)