Från utsidan ser det ut som en hotellrestaurang i mängden. Broken Dreams är en del av hotellet Gustav Vasa, ett stenkast från tågstationen i Borlänge. Men den som kliver in och börjar titta sig omkring märker snabbt att något är annorlunda. Ölkylarna står utspridda runt om i lokalen, fyllda till brädden. Bakom varje glasdörr väntar nya lager av rariteter: Lambic från Belgien, amerikanska stouts, försvunna bryggerier och obskyra etiketter som bara den verkligt inbitna nickar igenkännande åt.
Det är här Broken Dreams har byggt sitt namn. Och mitt i allt står Fredrik »Frippe« Bergsten, restaurangchef och en del av den drivande kraft som förvandlat en klassisk krog till en destination.
– När jag klev in 2004 fanns inte ölsatsningen alls. Guinness, Kilkenny och lite lager – det var där nivån låg. Men intresset har alltid funnits hos mig. Jag är kock i grunden, och har alltid varit fascinerad av öl. Sen började vi smyga i gång det hela, jag och min kollega – som också heter Fredrik. Han kom in med Belgien, jag med brittisk ale, och tillsammans började vi bygga något.
Våren 2010 tar Frippe över som restaurangchef, och med det accelererar allt. Det är då Broken Dreams börjar bli vad Broken Dreams är i dag.
Belgarna, britterna och Brill – grunden läggs
De första åren liknar en pionjärperiod. Frippe och kollegan plockar öl på resor, bläddrar i leverantörers då tunna craft beer-portföljer och börjar forma listor som inte liknar något annat i Dalarna.
– När Brill kom in i Sverige runt 2009–2010 var det en game changer. De hade redan från början ett sortiment som höjde ribban. Det var Brill som öppnade dörren till 3 Fonteinen och den världen. Det var då vi kände att det här kan faktiskt bli något.
Sakta skapas Broken Dreams första kärnpublik: 30–40 personer som dyker upp kväll efter kväll, provar, diskuterar, argumenterar, och bygger kulturen tillsammans med baren. Många av dem är kvar än i dag, femton år senare.
En destination i stället för en lokal bar
Att entusiasterna skulle hitta dit var väntat. Att de skulle börja resa dit – från Stockholm Piteå, ja till och med Danmark – var det ingen som hade planerat. Gästerna har också bidragit till utbudet genom åren.
– Vi hade affärsresenärer som började kurera åt oss. En kille plockade med sig Pliny the Elder från San Francisco eller fyllde väskan med AleSmith från San Diego. Det var helt magiskt när man packade upp dom väskorna.
Några av de flaskor som burits hem den vägen finns fortfarande kvar i lagret: tidiga AleSmith, Trillium-stouts, The Alchemist, men också öl från bryggerier som inte finns längre – obskyra danska destillerier, gamla Beersel-flaskor, tidiga släpp som bara syns på nördfoton i sociala medier numera.
– Mycket är det ingen annan som har. Vissa flaskor hittar vi själva när vi går igenom hyllorna. Va? Har vi den här kvar? Det är charmen.
Och för gästen blir ölkylarna en karta över den resan. Välkända bryggerier blandas med udda etiketter, hemtama stilar står bredvid flaskor som kräver både mod och nyfikenhet. Ju längre man botaniserar runt i lokalen, desto tydligare blir det: det här är inte ett standardiserat hotellutbud, utan ett pågående samlarprojekt i full skala.
Lambicens hjärtslag
Trots stout-hype, naipas och amerikanska »white whales« finns det ett segment som Broken Dreams alltid återvänder till.
– Lambic. Alltid Lambic. Belgien är hjärtat. Cantillon, 3 Fonteinen, alla små Pajottenland-bryggerierna. Det är där magin finns.
Här finns flaskor från 50- och 60-talet. Gamla geuze från producenter som inte längre existerar, flaskor som bara finns i enstaka exemplar i landet. Det är inte trofétänkandet som driver Frippe, utan nyfikenheten. Att få se vad tiden gör med öl, att hitta balansen mellan det som vinner på lagring och det som passerat bäst före för länge sedan – och låta gästen vara med i det ögonblicket.
Egen import – men bara för de som hittar hit
I dag importerar Broken Dreams själva, men under radarn. Genom en tredjepart som normalt arbetar med vin tar Frippe in öl han hittar på sina egna vägar. Evil Twin är ett av namnen i portföljen. Allt går direkt till baren – ingen butik, ingen vidareförsäljning.
Jag ska inte behöva åka till Stockholm eller Göteborg för att dricka bra bärs eller höra banden jag vill höra
– Vill man dricka det, då får man komma hit. Det är bara Broken Dreams som får de grejerna. Det är lite fränt.
Parallellt samarbetar de nära med svenska bryggerier. Oppigårds är ständigt på kran – inte minst eftersom VD:n råkar vara Frippes barndomskompis – och Apex, Närke och andra vänner dyker upp löpande på tavlan. När specialbrygder och provbatcher släpps är Borlänge ofta en av de första adresserna.
Musiken, humorn och standupen
Ölen har gjort Broken Dreams till en magnet. Men det är kulturen runt omkring som gjort stället komplett. Förutom konserter med punk, metal, hardcore och annan hård musik har de också byggt upp en standup-scen där några av Sveriges etablerade komiker klivit upp på den lilla scenen framför hotellgäster, stammisar och långväga ölnördar.
– Vi kör mycket smala genrer när det gäller musik, och stand up med namn som folk känner igen. Det hänger ihop. Man vill locka en publik som är nyfiken, som uppskattar att det inte är samma utbud som överallt annars.
Scenen är liten, 300 personer max, men ambitionen är större än så. Fokus ligger på att skapa upplevelser som inte går att kopiera – varken i storstadens klubbar eller på en vanlig hotellbar.
Kampen mot centraliseringen
Det finns ett tydligt stråk av envishet bakom allt Frippe berättar. En vilja att bevisa att Borlänge inte behöver stå tillbaka för storstäderna.
– Jag ska inte behöva åka till Stockholm eller Göteborg för att dricka bra bärs eller höra banden jag vill höra. Funkar det där, då ska det fan kunna funka här, i mindre skala. Det är det jag håller på med – att ta ut kulturen från centrum.
Det lätt att tro att Broken Dreams bara är ännu en restaurang i anslutning till ett hotell. Men den som öppnar dörren, följer kylarna, läser etiketterna och vågar fråga efter det där som »kanske finns kvar någonstans« upptäcker snabbt något annat: ett av Sveriges mest egenartade ölställen, där samlandet, nyfikenheten och trotset mot centraliseringen får plats vid samma bord.
Foto: Henric Madsen
