Att köpa ett eget whiskyfat låter kanske som den enkla delen. Det jobbiga borde väl vara att ha is i magen och vänta på att whiskyn ska bli klar? Men redan när fatet ska väljas börjar de roliga, och ibland ganska kluriga, besluten.
Vi tog High Coast som exempel eftersom det finns flera olika fat att välja mellan. Några återkommer i det ordinarie utbudet, medan andra dyker upp mer tillfälligt, exempelvis i samband med mässor eller vid andra tillfällen under året. Vi blev nyfikna på det eventuella dilemmat i själva valet och fick möjlighet att testa ett antal fatprover för att känna oss fram. För vad hade vi själva valt om det var våra pengar och vår whisky som skulle ligga där och mogna de kommande åren?
Rökigt eller inte
Det är inte bara fatet som ska väljas. Hos High Coast kan faten fyllas med antingen rökigt eller orökt destillat, och där kommer ytterligare ett val. Ska man gå på det man vet att man brukar tycka om eller passa på att välja något helt annat?
På redaktionen blev diskussionen lång redan här. Kanske är det lättare för den som är mer svartvit i sin whiskysmak. För oss är problemet snarare att vi gillar whisky av ganska många olika slag.
Vi testar oss igenom sex fat
Den här gången fokuserar vi på själva faten. Framför oss har vi sex fatprover: ex-bourbon, amerikansk ek, ungersk ek, svensk ek, Oloroso och Moscatel. Ganska olika vägar för ett destillat att ta. Inför provningen gissade vi för oss själva vad vi trodde vi skulle ha för favorit, låt oss säga att det blev inte lättare efteråt.
Whiskyn i proverna är omkring 3,5–5 år gammal, alltså ungefär i den ålder då många av privatfaten brukar vara aktuella för buteljering. Vi fick med andra ord prova whiskyn ungefär där man som fatägare själv kan börja fundera på om det är dags att buteljera. Hos High Coast finns möjlighet att ta flera fatprov under lagringstiden och följa utvecklingen innan man tillsammans med destilleriet bestämmer när det är dags. Det känns som en bra trygghet – man kan helt enkelt bolla med proffsen längs vägen.
Så vad väljer man? Det välbekanta, det man tror att man tycker bäst om eller fatet man är mest nyfiken på? Tankarna på redaktionen var många redan glasen nuddade näsan.
- Ex-bourbonfat
- Amerikansk ek
- Ungersk ek
- Svensk ek
- Olorosofat
- Moscatelfat
Ex-bourbonfat
Ex-bourbonfat är något av en arbetshäst inom whiskylagring. När faten lämnar bourbonindustrin finns fortfarande gott om liv och karaktär kvar att hämta ur eken. För maltwhisky kan ex-bourbonfat samtidigt ge gott om utrymme åt själva destillatkaraktären.
Här tycker vi verkligen att whiskyn har fått tala mycket för sig själv. Det finns något hemkärt och bekant över den. Ren och rak bourbonfatslagrad whisky där vaniljen får rejält fäste tillsammans med äpplen, päron och honungsvatten som en av oss hittade. Något mer exotiskt fruktigt dyker också upp, med kokos och en förnimmelse av ananas.
I bakgrunden får en av oss ett tydligt barndomsminne av när man blandade ihop egen mandelmassa efter att rivit mandeln. På slutet kommer ett snyggt och sansad ekkyss som sitter väldigt fint.
Amerikansk ek
Jämfört med bourbonfatet blir det här en kralligare spelare, med mer pondus och en helt annan personlighet.
I smaken hittar vi mjuka hembakade kolor, mer vanilj, mogen höstfrukt, skirat smör och mörk sirap tillsammans med något som för tankarna till nyhuggen ved. Mot slutet drar det mer åt det kryddiga hållet, med hackad mandel och rostad kokos.
Ungersk ek
Ungerska ekfat har erbjudits hos High Coast vid olika tillfällen men ingår inte i det ordinarie utbudet. Även för oss är det också ett mindre bekant fat än exempelvis ex-bourbon eller Oloroso, vilket gör provet desto mer intressant.
Här följer smaken ganska väl det vi först hittar i doften. Mjuk nötkaka, nybakade kolakakor och julkryddor med kryddnejlika, tillsammans med en touch av hö. Fallfrukt dyker upp, liksom en förnimmelse av apelsinzest och honung. Fatkryddigheten drar iväg lite och avslutet upplevs åt det torra hållet.
Vi var däremot inte riktigt överens om “trätonerna”. Var det nyhyvlade brädor, slöjdsal eller näver? Förmodligen rörde vi oss åt ungefär samma håll men med olika doft- och smakminnen som referens.
Vaniljen finns där, men inte lika tydligt som i ex-bourbonfatet och den amerikanska eken. Det här fatet sticker definitivt ut i vår uppställning och gav oss en hel del att prata om.
Svensk ek
Här känner vi igen oss mer än i den ungerska eken. Gröna äpplen och päron återkommer egentligen i alla glasen, även om de är mer gömda i vissa. Det får oss att fundera på hur mycket av just den fruktigheten som kommer från High Coasts destillat snarare än från faten.
Här hittar vi också vaniljkola och Drömmar, kakorna alltså, tillsammans med citrus och en livligare kryddighet. Muskot och kanske lite kryddnejlika dyker upp. Whiskyn känns något torrare och betydligt livligare på tungan.
Olorosofat
Nu är vi inne på betydligt mer välbekant mark i whiskyvärlden. Olorosofat är sedan länge ett vanligt inslag vid whiskylagring.
Det här är en fruktbomb på många sätt. Rund, stor och smakrik, med röda äpplen och gott om torkad frukt. Vi hittar bland annat fikon, russin, aprikos och dadlar tillsammans med mörk choklad. Kryddigheten finns där men är väl inbäddad och hänger kvar genom den långa finishen.
Moscatelfat
Moscatel hör inte till de fat som för närvarande finns i High Coasts ordinarie utbud, och karaktären skiljer sig tydligt från Oloroso.
Här finns en annan sorts fruktsötma. Solmogen frukt och godis kommer först, innan en mer aromatisk, nästan blommig ton tittar fram. Sedan följer röda frukter, torkad frukt och skogsbär, tillsammans med nötter och choklad. Allt rundas av med ett fint ekfatsavslut.
Och vad hade vi valt?
Blev vi då något klokare efter sex fatprover? Nja. Att vi inte hade kunnat enas om ett fat den här dagen står ganska klart.
Men några saker landade vi ändå i. För den som vill hålla sig på mer klassisk mark ligger ex-bourbon och amerikansk ek nära till hands. Den svenska eken fick betydligt mer uppmärksamhet runt bordet än vi hade trott från början och blev ett av de fat vi återkom till i diskussionen.
Och Oloroso … ja, vad ska man säga? Mycket vill ha mer. Hur vi än vänder och vrider på det landar det i en whisky som får ännu mer att uttrycka och berätta.
Sedan har vi den ungerska eken och Moscatel, som på olika sätt drog iväg åt andra håll och gjorde valet ännu lite besvärligare. Kanske är det också där en del av tjusningen med att välja ett eget fat ligger. Man behöver inte bara fundera på vilken whisky som smakar bäst i glaset just nu, utan vilken man faktiskt skulle vilja följa under de kommande åren och därefter buteljera.
Så något gemensamt fatköp blir det inte på redaktionen den här dagen. Vi hade helt enkelt behövt prova ett varv till, eller två, kanske tre. Annars hade vi behövt köpa fyra fat – ni förstår säkert dilemmat.
