Test Glen Grant: Gammal är bäst!


Glen Grant torde knappast behöva någon närmare presentation på dessa sidor, men hur smakar whiskyn egentligen? Allt om Whisky plockade ut några årgångar och testade.

Glen Grant – The Major’s Reserve

(40 %, Nr 566, 295 kr)
Doft: Även om du aldrig varit det minsta intresserad av maltwhisky är chansen stor att du har provat Glen Grant’s Major’s Reserve. Som mest sålda single maltwhisky i Sverige (med god marginal dessutom) har den kommit att bli definitionen av whiskytypen för många. Buteljerad utan åldersbenämning (till skillnad från de övriga utgåvorna från destilleriet) har den ett lätt anslag i glaset. Mer hö och nyklippt gräs än blommigt Speyside-parfymeri. Lätta crème brûlée-toner från bourbonfaten med mjölkchoklad och kola i bakgrunden. Blunda, dofta och du ser… En tallrik perfekt tempererad Häagen Dasz vaniljglass med Marabou kolasås.
Smak: Mjuk och silkeslen i munkänslan med 100 procents konsekvent smak i förhållande till doften. Till och med i eftersmaken känns karaktären igen från doftintrycken. Snyggt. Man skulle kunna trycka copy-paste på doftnoterna på smaken om man var en lat skribent: Buteljerad utan åldersbenämning (till skillnad från de övriga utgåvorna från destilleriet) har den ett lätt anslag i glaset. Mer hö och nyklippt gräs än blommigt Speyside-parfymeri. Lätta crème brûlée-toner från bourbonfaten med mjölkchoklad och kola i bakgrunden. Blunda, dofta smaka och du ser… En tallrik perfekt tempererad Häagen Dasz vaniljglass med Marabou kolasås.
Sammanfattning: Av de NAS-whiskies som släpps är det tyvärr alltför vanligt att det är för ung, omogen sprit som buteljeras med ett obalanserat, trist resultat. Major’s Reserve är ett snyggt undantag: ovanligt stabil, välbalanserad och mjuk. En London Grammar-skiva i whiskyformat.
Betyg: 7/10

Glen Grant – 10 YO

(40 %, nr: 81384, 369 kr)
Doft: En lite mulligare, fruktigare ton i glaset än hos majoren. Päroncider, vinegum, honung och de där sockriga gelégodisarna som ibland kallas Mormors gröna kulor är några drag som hoppar fram vid en snabb doft. Med ett par minuters vila i glaset träder faten in i bilden, och det blir den typiska vanilj-kolan som balanserar upp. Ytterligare någon minut och det påminner mer och mer om Zoo-pastiller. Ni anar temat: godis.
Smak: Här drar faktiskt tioåringen mer åt Major’s Reserve än i doften. Hö, gräs och malt i första rummet, uppbackad av försiktiga inslag av fat-trä. Mjuk och välbalanserad men med en något kort eftersmak som gärna fått vara lite större i anslaget. Ett par minuter efter att förra meningen skrevs testades glaset igen. Smaknoterna var likadana, medan eftersmaken kändes just större, mer komplex och framförallt längre. Vi kan rita upp ekvationen: längre tid i glas = längre eftersmak + komplexitet.
Sammanfattning: En välkomponerad tioåring, inte tu tal om saken. Men lite präktigt duktig där den skulle kunna bli lite kaxigare i sitt uttryck. När Phil Collins slår över i smetiga ballader istället för nyskapande pop, typ. Men det är ju också de låtarna som blir hans största hits, så någonstans tänker nog folket bakom Glen Grant rätt ändå.
Betyg: 7,5/10

Glen Grant – 12 YO

(43 %, nr 473, 379 kr)
Doft: Vi berörde päroninslag i tidigare tappningar, men när det kommer till ytterligare en storsäljare: Glen Grant 12 YO, handlar det mer om äpple. Röda äpplen och äppelmos närmare bestämt. Akaciahonung och fruktsötma snarare än de typiska fatinfluenserna.. Citrusdrag med färskpressad apelsin i förgrunden. Där de tidigare proven varit tämligen rättframma finns det mer komplexitet och fler lager i doften här.
Smak: Sötman är påtaglig, frukten likaså. Maltig, balanserad och snyggt uppbyggd med en eftersmak som adderar en nästan örtig kryddighet till mixen. Äpplena kommer tillbaka även här. Nu med den lite peppriga tonen från äppelskal eller när man kommer närmast in mot kärnhusen.
Sammanfattning: Vi efterfrågade lite karaktär och identitet tidigare, och den levereras i större portioner här. Om vi fortsätter på det inslagna Phil Collins-spåret är det här mer whiskyns svar på hans Genesis-hits än de största balladerna. Brett tilltal med lite skärpa och komplexitet helt enkelt.
Betyg: 8/10

Glen Grant – 18 YO

(43 %, nr: 82706. 999 kr)
Doft: När vi trappar upp till den äldsta av standardbuteljeringarna, 18 YO, tar whiskyn ett helt annat uttryck än tidigare. Sågspån, nyhyvlade plankor och ekskivor blir de första intrycken istället för de fruktdrivna glasen tidigare. Skulle glaset hällts upp blint hade associationerna också lett mot mer klassiska Speysidedrag: blommiga toner, lätt (väldigt lätt) parfym och rosblad. Viss växtlighet, lite som en senhöst i trädgården.
Smak: Komplex men silkeslen. Vackra drag av frukt (här finns både äpplen och päron), men också ett skarpare drag, nästan som hos vissa sherrylagringar. Russin och nötter i eftersmaken. Lägg därtill lite kryddiga anslag mot slutet så får du ett djup och mörker man inte hittat i yngre tappningar. Eftersmaken är föredömligt lång och svänger tillbaka mot sötma med frukt och vanilj i tydligaste fokus.
Sammanfattning: “…Whiskyn har blivit myndig” skaldade Erik Lundin i “Haffla”, och det har den här i bildlig och bokstavlig mening. Större, tyngre, mer komplex och ståtlig på alla sätt och vis. I likhet med andra 18 YO i whiskyvärlden (ja, Highland Park, vi tänker på dig) blir det ett statement i NAS-debatten som säger mer än något annat. Nytt talessätt: Ett glas 18-årig välgjord whisky säger mer än 1000 ord i NAS-debatten.
Betyg: 8,5/10

Glen Grant – 1992 Port Finish (Coopers Choice)

(48,3 %, nr: 84139 (dock utgången), 959 kr)
Doft: En oberoende buteljering från Coopers Choice som går att hitta med lite letande, om man är lagd åt det hållet. Portvinskopplingen är ovanligt tydlig, liksom de pärondrag vi kommit att förknippa med destilleriet. Som en mix av originalet och fatexperimentet. Lite luft i glaset släpper även in äppelmos och röda äpplen. En lätt rökighet man inte sett tidigare finns här – varför är den tydligare nu än i orginalform?
Smak: En vinös ton med mycket karamell, choklad och kakao i förgrunden. Russin, blött trä och mer äpple. Den starkare alkoholen gör också att eftersmaken hänger kvar något längre, och drar ännu mer åt portvinshållet än ren whisky, utan att tappa balansen helt. I en drömvärld hade man gärna sett destillerikaraktären stå starkare i mixen än här, men det är en angenäm whisky oavsett.
Sammanfattning: Med tjugo års lagring kan man misstänka att det här var ett trött fat som behövde rejuvineras på något sätt för att fungera, och portvinsfinish blev förmodligen den bästa lösningen. Om man är stort Glen Grant-fan och vill hitta andra tolkningar av uttrycket kan det vara värt att gräva fram den här tappningen, annars finns det snyggare rena bourbon-fat som buteljerats på marknaden.
Betyg: 7,5/10

Etiketter

    David Mortimer-Hawkins är whiskynörden som spenderar sina dagar som A&R på Sony Music, och är delägare i bryggeriet Frequency Beer Works. Hans passion för musik, öl och whisky i lika delar lyser igenom hans smaknoter, som ofta refererar till musik och artister. Nu vet ni varför! När han inte syns hos oss hörs han allt som oftast på Bandit Radio, där han pratar om just musik, öl och whisky.