The GlenAllachie Distillery grundades 1967 av Mackinlay McPherson Ltd, som vid den tiden var ett dotterbolag till Scottish & Newcastle Breweries. Arkitekten bakom bygget var William Delme-Evans – samme man som tidigare ritat både Tullibardine och Jura. GlenAllachie uppfördes strax sydväst om Aberlour, mitt i Speysides hjärta, och utrustades med fyra pannor, vilket redan från början skvallrade om ambitiös kapacitet.
Men trots sina muskler förblev GlenAllachie länge ett destilleri i skymundan. Det användes främst som leverantör till blended whisky, särskilt till White Heather och House of Lords, och hade aldrig en officiell core range av single malt. Efter ett antal ägarbyten – där Invergordon Distillers, Pernod Ricard och Chivas Brothers avlöst varandra – stängdes destilleriet tillfälligt under mitten av 1980-talet innan det åter togs i bruk.
Det verkliga skiftet kom först 2017, då Billy Walker tillsammans med investerarna Trisha Savage och Graham Stevenson köpte destilleriet och startade The GlenAllachie Distillers Company. Det blev början på en ny era.
– Vi köpte det vid rätt tidpunkt. GlenAllachie var ett relativt okänt destilleri, men jag kände till kvalitén på destillatet från mitt arbete med blends, det var ett destilleri med potential – stort nog att ha kapacitet, men utan en stark definierad identitet. Det gav oss friheten att forma något nytt.
En ny själ i gammal kropp
Istället för att fortsätta i hög produktionsväxel valde man att minska kapaciteten från fyra miljoner liter till cirka 800 000 liter årligen. Det låter som en paradox, men den nedtrappade volymen gav utrymme för längre jäsningstider – från konventionella 56 timmar till upp till 160 timmar – och större kontroll över karaktären i deras new make.
–?Det ger ett helt annat spektrum av estrar och komplexitet. Det är ett medvetet steg mot en ny typ av GlenAllachies karaktär.
Men Billys vision sträckte sig längre än till bara den nya produktionen. Enorma mängder fat – cirka 60 000 – fanns i lager, men representerade inte den profil han ville sätta.
–?Vi ärvde ungefär 50?000 till 60?000 fat. Många av dem var av hög kvalitet, lagrade på amerikansk ek eller sherryfat, men profilen stämde inte med vår nya riktning. Så vi fick tömma de flesta och lägga whiskyn på nya fat. Det är ett enormt arbete som vi faktiskt först nu är i slutskedet med, men vi ser redan resultatet och det är glädjande att se att vi har vänt lagringen precis dit vi ville.
I dag är GlenAllachie känt för sin fatpolitik, där sherryfat från Spanien dominerar, men också för sitt aktiva experimenterande med andra träslag.
– Även när det kommer till faten så styr vi processen från början till slut. När bodegan tömmer sina fat i Spanien står en lastbil redo. De får inte tillsätta svavel eller konserveringsmedel – de bara sätter tillbaka pluggen och lastar faten på lastbilen. Målet är att faten ska fyllas med new make inom max två veckor.
Sinteis – en ny serie tar form
Med serien Sinteis – gaeliska för ’komposition’ – lanserar GlenAllachie nu ett mer experimentellt spår. Den första utgåvan är en buteljering som kombinerar Chinquapin Virgin oak med finish i Pedro Ximénez-fat.
– Chinquapin är ett ovanligt träslag, men jag älskar vad det ger whiskyn. Det handlar om butterscotch, vanilj, kryddor – men också en distinkt lakritston och ibland nästan eukalyptus. Det kräver noggrann övervakning, det är lätt att det går för långt.
Billy berättar att fler buteljeringar väntar i serien där de utforskar andra eksorter, som colombiansk virgin oak, Mongolisk ek, Garryana och inte minst Mizunara – ett japanskt träslag som blivit eftertraktat i hela whiskyvärlden.
– Mizunara är dyrt, vi betalar ungefär 3?500 pund per fat men smaken är så unik så det är värt det. Problemet med Mizunara är egentligen inte priset, utan att japanerna helst inte vill sälja faten. Så det gör processen lång och komplicerad. Deras byråkrater måste godkänna exporten och så måste våra byråkrater i sin tur godkänna importen. Så utöver att faten är dyra så är det lång leveranstid för faten och så tar pappersarbetet en oändlig tid också. Men det kvittar, så bra är faten.
Ett annat projekt som de just nu jobbar med inom ramen av Sinteis-serien är något de kallar för The Old Alliance – detta är fat konstruerade till hälften av skotsk virgin oak-stavar och till hälften franska ekstavar. Faten har sedan fyllts med förlagrad GlenAllachie whisky som lagrats i Olorosofat och enligt Billy är resultatet ’sensationellt’.
–Det är sånt vi kan göra som ett privatägt bolag. Vi har friheten att prova idéer och experimentera, något som jag tycker är extremt viktigt. Men vet aldrig i förväg var nästa stora smaksensation gömmer sig.
Meikle Tòir – den nya röken
Rök är inget nytt för Billy Walker, men med serien Meikle Tòir har GlenAllachie etablerat ett eget torvprogram där man använder fastlandstorv från St Fergus i stället för Islaytorv.
– Torven vi använder kommer från träd och ljung – inte tång och havsväxter som på Islay. Det ger en rök som är mindre medicinsk och mer jordig. Vi kan också styra fenolhalten från mältningen – i spriten ligger den kring 30–35 ppm, vilket ger ett rejält uttryck.
Att Meikle Tòir är ung är ingen slump. Billy menar att rökig whisky är som bäst mellan fem och åtta år.
– Vill du ha en fullrökt whisky, drick den ung. Efter åtta år börjar röken blekna – det gör inte whiskyn sämre, men röken minskar.
Serien omfattar i dag fyra buteljeringar: Original (amerikansk ek), Sherry, Chinquapin och Turbo – den sistnämnda med extra smal cut och extrem rökighet.
– Turbo är ett monster. Men ett kul monster.
Glenallachie 12 Years Old – ryggraden
Tack vare framgångsrika lanseringar och ett konsekvent kvalitetsfokus har GlenAllachie under de senaste åren etablerat sig som ett starkt varumärke även på den svenska marknaden – en marknad som Billy Walker själv beskriver som en av de mest krävande i världen att ta sig in på.
– Det är ett tufft territorium, särskilt att få en fast listning med en tolvårig whisky. Men att GlenAllachie 12 Years Old nu har en hyllplats på Systembolaget är ett enormt erkännande – och något vi är väldigt stolta över.
Just tolvåringen är något av ryggraden i destilleriets core range. Den är en spegling av Billys filosofi i koncentrerad form: kraftigt destillat och lagring i en kombination av Pedro Ximénez, Oloroso och virgin oak-fat. Det är en whisky som förkroppsligar GlenAllachies sherrydrivna stil utan att tappa balansen eller överväldigas av fatens påverkan.
– När vi fick pris för bästa tolvåring i världen var det en milstolpe. Den utmärkelsen gav inte bara ett globalt eko, den öppnade dörrar – också i Sverige. Sådana saker spelar roll. Det är inte bara en utmärkelse för prisskåpet hemma på destilleriet, det påverkar faktiskt distribution och synlighet.
Att få in en whisky i Systembolagets fasta sortiment är, enligt Billy, en kombination av tur, tajming och målmedvetenhet.
– Du måste erbjuda något som håller för kvalitetsbedömning och samtidigt ligger rätt prismässigt. Men det handlar också om att förstå hur marknaden fungerar – det är inget man bara snubblar in på. Selected Malts är fantastiska att jobba med och Mikael, Patrik och Emil förstår både oss och Systembolaget.
I dag har Glenallachie 12 Years Old en självklar plats i det svenska utbudet, och är på många sätt en introduktion till hela destilleriets själ. Det är ofta den första buteljeringen som svenska konsumenter möter – och det är just därför den är så viktig.
– Första intrycket betyder allt, säger Billy. Och med tolvåringen vill vi visa vilka vi är – sherrystil, komplexitet, elegans. Det är vår röst i världen.
Så vad är nästa steg för GlenAllachie?
– Vi är 90 procent i mål med att definiera GlenAllachies själ. De sista tio procenten är svåra, men vi ser tydligt att vi är på rätt väg.
Det är ett destilleri som nu har både identitet och självförtroende – byggt på sherryfatens kraft, lång jäsning, nytänkande fatpolicy och ett öga för kvalitet snarare än kvantitet. GlenAllachie är inte längre ett namn i marginalen – det är ett av Speysides mest spännande projekt!
Foto: The Glenallachie Distillery
