Under 1700- och 1800-talen var White Horse Cellar ett självklart inslag i Edinburghs vardag. Det var här resande steg på hästdragna vagnar för den långa färden söderut, och det var här lokalbefolkningen kunde möta den större världen – över ett krus öl eller en sup whisky i värdshusets sal. Namnet tros härröra från en adlig familj som bodde i närheten och hade en vit häst som symbol, men det kom snart att leva sitt eget liv.
White Horse Cellar var en plats där historier bytte ägare, affärer gjordes och där resande kunde värma sig innan avfärd. Det är lätt att föreställa sig sorlet, ljudet av hovar mot kullersten och doften av malt och häst blandat i luften.
Från värdshus till whiskynamn
När Peter Mackie i slutet av 1800-talet lanserade sitt blended whisky-varumärke valde han att döpa det till White Horse – med direkt hänvisning till White Horse Cellar Inn. Mackie var en affärsman med sinne för tradition och dramatik, och genom att knyta an till en redan välkänd plats med rik historia kunde han ge whiskyn både identitet och trovärdighet. Etiketten pryddes av en vit häst, och White Horse blev snart en av de mest kända blended whiskys på marknaden, inte minst för sin koppling till Lagavulin, som ofta utgjorde ryggraden i blandningen.
Vad återstår idag?
Själva White Horse Cellar Inn som det en gång var finns inte längre kvar i sin ursprungliga form. Men platsen där det låg – vid White Horse Close – är idag ett stilla hörn i Canongate där byggnader från 1600-talet delvis har restaurerats. En skylt minner om platsens historia, och vissa delar av miljön har bevarats eller återskapats. White Horse Close är idag ett populärt stopp för historiskt intresserade Edinburgh-besökare, och platsen utgör fortfarande en symbolisk port mellan stadens förflutna och nutid.
Whiskyn White Horse lever vidare – och likaså gör legenden om det lilla värdshuset i Edinburgh där resor tog sin början.
