Året är 1811. Whisky är fortfarande i många fall en illegitim affärsverksamhet, då regler, skatter och tillstånd utgör en byråkratisk mur för små producenter. På en höjd ovanför byn Knockando, i hjärtat av Speyside, driver Helen Cumming och hennes make John en gård. Men det är inte bara korn de odlar – det är också livets vatten de destillerar.
Helen är ingen vanlig bondhustru. När tulltjänstemän närmar sig, hissar hon en röd flagga som varningssignal till grannarna, gömmer pannorna och bjuder in inspektörerna på te – ofta med lite extra maltrester på sina kläder, som en symbol för tyst motstånd. Hon säljer whiskyn från köksfönstret och blir en lokal legend, inte bara för sin skicklighet som destillatör, utan för sin slughet. År 1824, samma år som Glenlivet får sitt licensierade tillstånd, väljer paret Cumming att legalisera sin verksamhet – och Cardow (som destilleriet då hette) föds officiellt.
Från kökspannor till destilleri
I början är Cardow ett litet destilleri med blygsam produktion. Helen och John driver det i liten skala, och även efter Johns död 1842 fortsätter Helen att vara närvarande i destilleriets drift. Men det är när hennes son Lewis Cumming och hans fru Elizabeth träder in som nästa kapitel skrivs – och det är Elizabeth som skulle föra verksamheten in i en ny era.
När Elizabeth övertar ansvaret för Cardow efter makens död 1872 är det ett unikt drag. Kvinnor är sällsynta som företagare i whiskybranschen, men Elizabeth visar sig ha ett affärssinne och ett ledarskap som vida överträffar många samtida manliga kollegor. Hon bygger om hela destilleriet, flyttar pannorna till en ny plats på gården och ökar produktionen tre gånger om. Under hennes ledning blir Cardow en av de mest respekterade och stabila producenterna i Speyside.
Men Elizabeth är också strategisk. Hon utvecklar goda relationer med blenders – framför allt med John Walker & Sons, som är i färd med att bygga upp det som skulle bli Johnnie Walker. Cardow-malten, med sin mjuka, honungslätta karaktär, visar sig passa utmärkt som “top dressing” i blends, och Walker-familjen blir en av de främsta kunderna.
En välkalkylerad försäljning
År 1893, då Elizabeth Cumming är i sextioårsåldern, säljer hon Cardow till John Walker & Sons. Men försäljningen är inte ett avslut – det är en skicklig manöver. Hon ser att företaget kan växa vidare med tillgång till större kapital och marknader, men hon säkerställer också att hennes familj får en plats i Walkers styrelse. Hennes son John Cumming stannar kvar i ledningen, och Elizabeth själv sägs ha fortsatt att följa verksamheten noga till sin död 1905.
Cardow blev så småningom Cardhu 1961, och malten förblev en central del i Johnnie Walkers blends. Destilleriet är fortfarande i drift idag – numera en del av Diageo – och flaskans form, med sin karakteristiska rundade hals, är inspirerad av den originalflaska som Elizabeth Cumming en gång valde ut.
Helen och Elizabeths roll i whiskyns historia är idag alltmer uppmärksammad, inte bara som pionjärer i en manligt dominerad värld, utan som symboler för den typ av beslutsamhet, tålamod och strategisk klokhet som krävs för att bygga något hållbart.
Det är lätt att romantisera berättelser som dessa, men Helen och Elizabeth Cumming var inte sagogestalter – de var arbetande, beräknande och skickliga individer som byggde och förvaltade ett företag i en tid då kvinnor sällan fick chansen. Deras betydelse sträcker sig långt bortom Cardhu och långt bortom whisky. De representerar en annan sida av branschens historia – en sida som äntligen fått den uppmärksamhet den förtjänar.
Och i varje sipp av Cardhu – oavsett om det är som single malt eller som en del av en blend – finns ett eko av två kvinnor som vågade, tänkte och agerade. Med list, med mod – och med utsikt över Speysides gröna kullar.
