Under 1980-talet dominerades whiskymarknaden av blended Scotch, men intresset för singelmalt började spira. United Distillers hade redan 1988 introducerat de berömda Classic Malts – sex utvalda single malts som skulle representera olika regioner. Strax därefter tog bolaget nästa steg med Flora & Fauna. Denna nya kollektion, introducerad kring 1991, syftade till att låta whiskyvärlden upptäcka ett dussintal “doldis-destillerier” som dittills mest hade ingått som komponenter i blend.
Diageo själva gav aldrig serien ett officiellt namn, men den kom snabbt att kallas Flora & Fauna – ett smeknamn myntat av den ansedde whiskyförfattaren Michael Jackson med hänvisning till de enhetliga etiketterna prydda av växter och djur. Varje destilleri fick sin egen symbol: en illustration av en växt eller ett djur typisk för trakten kring destilleriet. Den stilrena designen gav buteljerna ett elegant, konstnärligt utseende som skiljde sig från dåtidens mer industriella framtoning hos whiskyflaskor. Samtliga utgåvor i originalserien buteljerades vid 43% alkoholstyrka – en medvetet robust buteljeringsstyrka (mid-strength) som lyfte fram smakrikedomen utan att avskräcka mindre vana maltprovare.
Originalseriens destillerier
Den första vågen av Flora & Fauna-buteljeringar släpptes successivt 1991–1994 och omfattade 22 olika singelmalter ur Diageos stall. Tyngdpunkten låg på Speyside-regionen, med ett pärlband av destillerier: Linkwood, Benrinnes, Dailuaine, Mortlach, Aultmore, Balmenach, Craigellachie, Dufftown, Glendullan, Glenlossie, Inchgower, Mannochmore, Pittyvaich och Speyburn – alla med sin unika karaktär trots att de sällan setts som egna märken före detta. Highlands bidrog med Clynelish, Aberfeldy, Blair Athol, Royal Brackla och Teaninich. Från Lowlands kom elegansen hos Rosebank och Bladnoch, medan Islay representerades av en rökig Caol Ila.
Denna breda uppställning demonstrerade verkligen skotsk whiskys variationsrikedom – från låglandets lätta, blommiga toner till höglandets maltiga styrka, Speysides fruktiga komplexitet och kustnära Islay-torv. År 2001 utökades Flora & Fauna-serien dessutom med ytterligare fyra destillerier: Auchroisk, Glen Elgin, Glen Spey och Strathmill. Därmed hade totalt 26 olika destillerier förekommit i serien – en remarkabel bredd som få andra whiskyserier kunde matcha.
Utveckling och specialutgåvor
Flora & Fauna fungerade nästan som en levande experimentplattform för Diageo. Utan stor marknadsföring eller separata varumärken kunde företaget justera innehållet efter hand. Några ursprungsbuteljeringar föll bort med tiden – till exempel när destillerier lämnade portföljen (Aberfeldy och Aultmore såldes 1998 till Bacardi) eller lades ned (den berömda Lowland-pärlan Rosebank liksom Speyside-destilleriet Pittyvaich stängdes redan 1993). Samtidigt tillkom alltså nya namn för att hålla serien vid liv. Diageo kunde på så vis testa marknadens reaktioner på varje destilleris smakprofil och bygga intresse utan att behöva lansera fullskaliga produktserier för var och en.
Faktum är att framgången med Flora & Fauna bidrog till att ge några malter en egen plattform – 2002 introducerades till exempel Caol Ila, Clynelish och Glen Elgin som fristående varumärken med egna core range-utgåvor, stärkt av det renommé de fått bland entusiaster. Även Mortlach skulle långt senare (2014) lanseras internationellt med en exklusiv serie.
Flora & Fauna-serien i sig är dock fortfarande relativt diskret; flaskorna finns tillgängliga hos specialiserade återförsäljare och på destilleriernas besökscentrum, men de marknadsförs lågmält och aldrig inga stora kampanjer.
Ett unikt avsteg från seriens standard gjordes 1997, då Diageo beslutade sig för att buteljera nio utvalda whiskysorter vid fatstyrka (cask strength). Dessa limiterade utgåvor – en per destilleri – kom alla från singelfat/vintage-årgångar och tappades ovattnade med alkoholstyrka runt 55–65%. Exempelvis släpptes en Mortlach 17 Year Old 1980 på hela 63,1% och en Rosebank 16 Year Old 1981 på kraftiga 63,9%. Att få smaka dessa destillerier i rå, oförblandad form direkt från fat (ofta refill sherry butts, i några fall first fill bourbon barrels) var något nytt och spännande för fansen. Varje flaska var numrerad och upplagan begränsad – de nio fatstyrke-versionerna såldes endast under en kort period och är idag eftertraktade rariteter på samlarmarknaden.
Utöver denna fatstarka engångsserie har Flora & Fauna inte sett många specialutgåvor, vilket gör undantagen desto mer anmärkningsvärda. Redan 1992 togs faktiskt tre särskilda single cask-buteljeringar fram inom konceptet för en privat beställare i England (Bristol Brandy Company) – en 1979 Caol Ila, en 1976 Aultmore och en 1983 Rosebank – vilka idag tillhör seriens mest svårfunna rariteter. Och så sent som 2019 återuppväckte Diageo namnet Flora & Fauna för den asiatiska marknaden: då lanserades en exklusiv Flora & Fauna Reserve Cask Collection enbart i Kina, bestående av elva olika singelfat (alla runt 21–30 år gamla) från bland annat Auchroisk, Blair Athol, Linkwood och Strathmill. Denna samling gavs ut i endast 158 numrerade set, vilket understryker seriens fortsatt mytiska status bland samlare.
Samlarkultur och arv
För dagens whiskyentusiaster har Flora & Fauna blivit något av en kultserie – en tidskapsel från en era då många av dessa destillerier knappt gick att hitta som singelmalt. Vissa buteljeringar har uppnått ikonstatus tack vare sin kvalitet. Mortlach 16 och Benrinnes 15 (båda lagrade på sherryfat) ses ofta som skolboks-exempel på robust, sherrytung Speysidewhisky – rika “sherrybomber” med lager på lager av torkad frukt, nötighet och kryddor, som högt skattas av konnässörer. Samtidigt har flera Flora & Fauna-utgåvor blivit eftertraktade samlarobjekt på grund av sin raritet.
En flaska Rosebank 12 årgång Flora & Fauna – ett av få officiella släpp från det numera stängda låglandsdestilleriet – är i princip ett måste i en seriös whiskycollection, och priserna på auktion har stadigt klättrat i takt med att det gamla lagret sinar. Ännu mer mytomspunnen är Speyburn 12, som ursprungligen gavs ut i mycket liten upplaga innan det destilleriet såldes vidare. Speyburn har aldrig varit ett stort samlarnamn, men just denna Flora & Fauna-buteljering är seriens kanske mest svårfångade – en “helig graal” som kan nå höga belopp när den någon enstaka gång dyker upp på marknaden. Utöver dessa kan nämnas att även Pittyvaich 12 och Bladnoch 10 – originalbuteljeringar från sedan länge nedlagda destillerier – lockar samlare som vill äga en bit whiskyhistoria.
Tre decennier efter sin födelse lever Flora & Fauna vidare som ett stycke skotsk whiskykultur. Färre än hälften av de ursprungliga uttrycken buteljeras fortfarande i någon form – många destillerier har istället fått egna permanenta utgåvor eller bytt ägare – men minnet av serien består. Flora & Fauna var pionjär i att lyfta fram whiskyns mångfald utan att göra avkall på kvalitet eller ursprungskaraktär. Med sina klassiska etiketter och ärliga presentationer visade serien att varje destilleri, hur obskyrt det än må ha varit, hade en egen story att berätta i glaset.
I samlarkretsar har Flora & Fauna fått status som en milstolpe, och en komplett uppsättning om 26 flaskor rankas idag som en skatt bland whiskyälskare. Flora & Fauna-seriens arv märks i hur vi idag omfamnar singelmalt från destillerier av alla slag – ett arv av upptäckarlust, kunnande och respekt för whiskyns flora och fauna.
