Mizunara växer långsamt i skogarna i norra Japans kyliga klimat, i synnerhet på Hokkaido. Dess fibrer ger ett virke som är känt för att vara svårarbetat, som ofta läcker och som är omständligt att binda till tunnor, vilket gör tunnbindning av hög kvalitet till en mödosam uppgift. Till skillnad från amerikansk ek, känd för sina mjuka vanilj- och kokosnoter som kommer sig av den höga halten av lakton så utmärker sig mizunara genom en finstämd interaktion av terpener och fenoliska aldehyder, de kemiska ämnen som ger den distinkta tonen av sandelträ och mentol. Dessa nyanser utvecklas långsamt, ofta över decennier snarare än år. Whiskyskribenten Dave Broom uttrycker sig rakt på sak:
– Den ton av rökelse som alla förväntar sig dyker inte upp förrän tidigast efter 18-20 år. När jag ser hur destillerare ger en finish i Mizunara under bara ett par månader för att sedan hävda att whiskyn har en autentisk smak känns det som ren marknadsföring. Det finns inga genvägar till Mizunara.
Stefan Van Eycken, som skrivit Whisky Rising, är av samma åsikt.
– Det finns en uppfattning om att bara man använder Mizunara så blir whiskyn per automatik premium. Men det finns stora skillnader i Mizunara och det krävs genuin expertkunskap för att veta vad den kommer att ge under lagring.
Ser man tillbaka i tiden har mizunara inte haft någon stor betydelse i japansk whiskytillverkning, det kom först sedan sällsynta, långlagrade whiskies — som den berömda Yamazaki 50 yo — uppenbarade ekens unika karaktär. Men dess växande rykte har oundvikligen fått producenter i väst att börja experimentera.
Ariake Sangyo, Mizunaras mästare
Ariake Sangyo, Japans främsta oberoende tunnbindare, har spelat en central roll för mizunarans framväxande popularitet. De kan luta sig mot flera decenniers kunskap och erfarenhet av hur man väljer och torkar detta krävande virke och förser både den inhemska och internationella marknaden med fat. Tadahiro Sakamoto, Ariake’s försäljningschef är tydlig med vad som krävs:
– Att verkligen uppfatta skönheten i mizunara tar årtionden. Dess fina smaknoter dyker inte upp under de första åren. Det tar tid, och rätt whisky, för att verkligen locka fram träet.
GlenAllachie’s omsorgsfulla arbete
The GlenAllachie Distillery, som leds av Master Distiller Billy Walker, är känt för sina omsorgsfulla experiment med mizunara. Bland deras lanseringar finns en 16-årig Mizunara Virgin Oak Finish (2023), som legat på fat från Ariake Sangyo, och år 2024 lanserade man en 17-årig Mizunara & Oloroso Sherry Cask Finish, som buteljerats vid 50 %. Walker bekräftar att denna ek är komplicerad att arbeta med.
– Mizunara ger en exceptionell karaktär, men också många utmaningar längs vägen. Men med det sagt, så är resultatet mer än värt all möda och besvär.
Ändå är även The GlenAllachie’s betydelsefulla tvååriga finish kort, mätt med traditionella japanska mått. Så frågan är om dessa ansträngningar verkligen fångar mizunarans innersta väsen eller om de bara är ett steg på vägen.
Spirit of Hven – insiktsfulla experiment
På närmare håll ger Henric Molin, från svenska Spirit of Hven ett mer europeiskt perspektiv genom noggranna och systematiska experiment. Även om Hven inte har släppt någon mizunara-whisky på marknaden så är deras längsta experimentella lagring nu omkring 15 år. Molin förklarar varför.
– Mizunarafat av jungfruek kan vara överväldigande, men med lite eftertanke ger de unika möjligheter vid blending -terpener, mentol, pinjenoter. Träet behöver balanseras.
Molin har arbetat med hårt rostade och kolade fat, men har funnit att en lättare rostning är bättre för att framhäva träets subtila noter av mentol och kryddor, utan att för den skull överrösta spritens egna drag.
– Våra experiment visar att fatets smaknyanser är ett direkt resultat av trädets växtplats och jordmån, och att detta på ett avgörande vis formar karaktären på varje enskilt träd.
Bainbridge, ett djupare engagemang i Amerika
I USA har Bainbridge Organic Distillers i staten Washington, gjort ett ovanligt åtagande med sin Yama Mizunara Cask whiskey, som lagrats uteslutande i jungfruek av mizunara. Spriten är gjord på 100 % USDA organiskt, omältat korn av sorterna Alba och Full Pint, destillerad i en double pot still och sedan lagrad i minst fem år på 250-liters fat av mizunara som bundits i Japan.
Trots dess ambitiösa målsättning – avsevärt mer än de korta cask finishes man ofta träffar på – är whiskeyn ändå relativt ung om man jämför med traditionell mizunara-standard, även om det amerikanska klimatet skyndar på mognaden en aning. Resultaten är än så länge lovande, men det återstår att se om man når fram till det djup och den komplexitet man brukar förknippa med mizunara.
Marknadsföringens lockelse
Även om vissa destillerier försiktigt navigerar i det komplexa landskap som är mizunara finns gott om producenter i väst som använder en kort finish i mizunara mer som en marknadsföringsploj än som en seriöst menad lagringsstrategi. Van Eycken varnar starkt mot en lättsam attityd.
– Mycket av det ‘japanska’ och den exotiska karaktär vi förknippar med mizunara läggs ofta på i efterhand. Det är inte många som upplevt whisky som uteslutande legat på mizunara.
Dave Broom formulerar utmaningen kort och koncist:
– Om du vill ha rökelse och tempel måste du vänta till de dyker upp. Det finns inga genvägar.
Avslutande tankar
Det är uppenbart att mizunara har en extraordinär potential – men bara för de destillerare som bejakar dess krävande natur. Producenter som GlenAllachie, Bainbridge och Spirit of Hven visar olika nivåer av tålamod och kunnande i hur man hanterar denna utmanande ek. För alla andra, sådana som lockas mer av marknadslöften och genvägar, kommer mizunarans verkliga möjligheter att vara svårfångade. Mizunara belönar tålamod, kunnande och respekt, egenskaper som är lika sällsynta och värdefulla som själva eken.
