Islay – westering home

Av | Publicerad 2010-06-15 | Lämna kommentar

Långt bortom ära och redlighet, dit inga vägar leder, där ingen någorlunda fungerande människa skulle komma på tanken att bosätta sig, där västerhavet hotar allt levande och där den karga jorden skulle få ett får att frukta för sitt liv ligger whiskyvärldens Metropolis: Isle of Islay.Islay är det sydligaste landmärket i de Inre Hebriderna, ön ligger mellan 55:e och 56.e parallellen som gamla väderbitna sailors skulle sagt. Whiskyvännerna i Malmö kan faktiskt glädjas åt att dela breddgrad med Port Ellen, ett skäl så gott som något att besöka vår whiskystad i söder.
Lilla Islay är en fyra mil lång kobbe av svartblå torv med hela Atlanten i väster. Två timmars gungig färja österut från hamnen i Port Askaig ligger skotska fastlandet och Kintyrehalvön. I norr ett pärlband av de hebridiska öarna, i söder Irland. Hela ön är bara 600 kvadratkilometer stor, mindre än halva Öland och på denna karga avlägsna plats, precis vid kanten av mänsklig förmåga att överleva bor drygt 3?000 människor. De lever av lite fårskötsel, fiske men framförallt av whisky och whiskyturism. Ty man är en usel whiskyentusiast om man inte gör sin pilgrimsfärd till Islay, och rättrogna whiskytrappers seglar i horder till ön.

Ingen förändring i onödan

Isle of Islay är för whiskyn vad havet är för sjöfarten. Det går inte tänka sig hur whiskymarknaden hade sett ut om inte de åtta fyrbåkarna där ute i den avlägsna hebridiska övärlden mot alla odds hade övervunnit modernisering, industrialisering och kommersialisering. På Islay gör man som man alltid har gjort, och gör man fel, som man alltid har gjort, fortsätter man att göra samma fel, för det blir rätt ändå. En historia som ofta berättas är den om whiskyjournalisten som kom till Ardbeg och förundrades över att man bar tunga jästsäckar över halva destilleriet och frågade varför man inte förvarade dem närmare jäskaret. Det självklara svaret, ackompanjerat av en förvånad blick, blev »they have always been there«. På Islay ändrar man inte saker i onödan, och även om förändringsbenägenhet är en förutsättning för utveckling så är det paradoxalt nog avsaknaden av denna som har gjort Islay till whiskyvärldens Cape Canaveral.
Vilka som var de första Ileacherna vet man inte. Men på Museum of Islay i Port Charlotte finns lämningar som visar att ön varit bebodd i minst 10?000 år. Vi vet också att kristendomen satte sina spår på ön mycket tidigt, att romare, kelter, pikter, vikingar och skotska lorder härjat om herraväldet genom historien.
Namnet Islay lär enligt sägen härstamma från en skandinavisk prinsessa Eila och här och var möts vi än i dag av ekon av det fornnordiska språket. Islays historia är febrigt intressant, och måste berättas i större artiklar än denna.
När whiskyn kom till ön är något som vi bara kan ana oss till. Enligt seglivade irländska skrönor var St. Patrick inblandad, men det vore nog att tillskriva denne gamle hedersman allt för många förtjänster. Dock är det väl rimligt att anta att konsten att destillera letade sig från Irland till de närbelägna öarna (vid siktigt väder ser man ju faktiskt Islay från den gröna ön) vid tiden som kunskapen slog rot på Irland.

Islay – ett gammalt skatteparadis

Det som långt senare skulle få stor betydelse för Islay som whisky-ö var den dubiösa idéen att införa maltskatt i hela unionen. Med beslutet som trädde i kraft 1725 följde en mängd föreskrifter för hur tillverkningen av öl och whisky skulle gå till. Det blev lindrigt sagt ett herrans liv i Skottland och engelsmännens popularitet devalverades med flera tiopotenser från redan låga nivåer. Men på Islay och Jura styrde mäktiga lorder med stort inflytande i kungahuset, bland annat hade de skaffat sig rätten att ta ut skatt i sitt grevskap med påföljd att tillverkningen av öl och whisky förblev skattefri på öarna. Resultatet blev massinvandring av bryggare och destillatörer från fastlandet och Islays framtid som whisky-ö tog sin början. Någon tulltjänsteman med konungsliga befogenheter skulle inte börja sätta sina hårda stövelklackar på ön förrän det var 1800-tal. Lilla Islay blev ett skatteparadis och letar man i historieböckerna hittar man ett 25-tal destillerier som verkat på ön vid denna tid, dessutom fanns oräkneliga lönnbrännerier.
När Alfred Barnard besökte Islay på 1880-talet räknade han till tio lönnbrännerier bara i närheten av Ardbeg, Laphroaig och Lagvulin. Den verkliga storhetstiden inföll under 1800-talets senare hälft, då bodde 15?000 människor på ön och destillerinäringen blomstrade. Ardbeg var exempelvis ett eget samhälle med bostäder, fotbollslag och till och med en gaelisk kör. Men flera av den tidens välkända destillerier som Malt Mill Distillery, Ardinestiel och Lochindaal Distillery har sedan länge slocknat och glömts bort.

Till och med kranvattnet smakar whisky

Islays whisky är den mest distinkta och karaktäristiska av alla whiskysorter. I varje fall om vi talar om den traditionella uppfattningen av Islaywhisky. I dag håller det stiltypiska på att luckras upp och vart och vartannat Islaydestilleri laborerar med smaker som de gamla öborna knappast skulle kalla sina. Islays unika geologi, den blåsvarta, tjärhaltiga torven, havet, Atlantregnen och den jämna temperaturen skapar onekligen förträffliga förutsättningar för whiskytillverkning.
Det finns en romantisk bild av Islay om ett glödande kärleksförhållande mellan hav och torv som föder en whisky som är ett koncentrat av de fyra elementen, där torvelden, kornet, saltvattnet och jordmånen mer än någon annanstans förenas i en flaska. De mest passionerade Islayfreaksen hör måsskrik och känner smak av gamla skutor och rasande havsvågor så fort man nämner öns namn. Upplevelsen är förvisso personlig, men mer sansade bedömare som smakfysiologer och kemister tillskriver inte havet något inflytande på whiskyn, knappast heller de porlande bäckarna som fyller vattentäkterna på ön. Men faktum är att på Islay är till och med kranvattnet så torvigt att det smakar whisky, och de vita frottéhanddukarna som väntar på Bowmore hotell doftar sött av malt.

De mest berömda destillerierna …

Det är torven och röken som har givit Islaywhiskyn dess rykte som den skotskaste av alla skotska malter. Främst bärs detta rykte av The Kildalton Three, de tre destillerierna på Islays sydkust. Inom några få kilometer ligger Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig på ett rökigt, eller kanske snarare dimmigt, pärlband. Kildaltondestillerierna är förmodligen också de tre främsta. Det är knappast troligt att övriga destillerier på ön själva hade kunnat skaffa Islaywhiskyn samma ställning bland världens whiskyvänner. Det största destilleriet på Islay är Caol Ila, det ägs av Diageo och producerar en stor del av den rökiga malt som bolaget behöver till sina blandningar. Japanskägda Bowmore har satsat stort på taxfreemarknaden och dess whisky har fått erfara ett minskat intresse bland konnässörerna, dock håller detta numera på att vända. Bruichladdich är det mest innovativa destilleriet på ön. Ingen annan laborerar med så många olika typer av whisky av olika stilar och karaktär. Bunnahabhain i norr har egentligen aldrig gjort stiltypisk Islaywhisky, men i lagerhusen ligger en guldgruva med gamla vällagrade fat som i allt större takt köps upp av oberoende buteljerare.

… och ett nytt

Nystartade Kilchoman är ett litet gårdsdestilleri som nyligen kommit upp i laglig whiskyålder och som följs entusiastiskt av rökögda Islayvänner. Det kanske mest omhuldade destilleriet är ändå Port Ellen, saligen avsomnat, stängt och nedmonterat redan 1983. Whiskyn – som fortfarande dyker upp i förvånande strid ström på marknaden – är kultförklarad och betingar höga priser, men om den är bättre än annan Islaywhisky i samma ålder ska om sanningen ska fram vara osagt.
Inte någon annan region i hela whiskyvärlden kan man mäta sig med ryktbarheten som de nio Islaypannorna givit sin ö. På hela ön bor inte fler människor än vad som brukar gå på en betydelselös hockeymatch mellan Växjö Lakers och Björklöven, ön är inte större än en sydsvensk landsortskommun och det är lika komplicerat att ta sig dit som det är att förstå en elräkning, men de stolta Ileacherna gör som de alltid har gjort, de tar en dram och en pint, sjunger »westering home« och värmer sig vid de glödande torveldarna – och röken sprids i allt vidare ringar över världen. ?

Etiketter: , , ,

Prenumerera på Allt om Whisky | Köp tidigare utgåvor

Tyck till

  • Välkommen

    Det här är tidningen Allt om whisky på webben. Vi ger dig allt du behöver veta om whisky och öl. Här bjuder vi på information och nyheter och låter dig prenumerera enkelt och snabbt.

  • Aktuellt nummer

    Senaste numret av Allt om Whisky
  • Från tidningen

    Allt om Whiskys spellistor Allt om Whiskys korssord
  • Whisky, öl och mat

  • Missat något nummer?

    Gamla nummer av Allt om Whisky
  • Citera oss gärna

    Creative Commons License
    Detta verk är licensierat under en Creative Commons-Licens.