Vi testar Glenmorangie

Av | Publicerad 2012-11-06 | 1 kommentar

Som alltid hade vi en panel som hjälpte till med bedömningen, och för denna provning samlades Micke Nilsson, riksbekant whiskyansvarig på restaurang Akkurat och provningsledare på Stockholm Beer & Whisky Festival, Gordon Cook, bartender på Tranan i Stockholm, Jens Bengtsson, bartender på Kåken och Trädgården i Stockholm, Tomas Hegert, whiskyentusiast och musiker med nya skivan »Dub På Svenska« på väg ut i skivhandeln just nu, och Martin Norman, produktchef på Sony Music AB med nyfött intresse för whisky. Tillsammans med Allt om Whisky möttes de upp en varm sensommarkväll i Stockholm för att gå igenom buteljerna.

Glenmorangie 10 YO

Först ut är den närmast ikoniska 10-åring som gett Glenmorangie sitt världsomspännande rykte, och odödliggjorts av Christopher Lambert i Highlander när han beställer just den i en New York-bar. 100% Bourbonfat och en styrka på 40% ger en angenäm doft av citrus.
– Lätt och fräsch och en perfekt sommarwhisky, konstaterar Micke, medan Gordon hittar en mineralig sandstenston i whiskyn.
– Även om den är lätt känns den generös i smaken, funderar Jens, men slänger in en brasklapp om att den är rätt kort i eftersmaken.

Glenmorangie Astar

Vidare till nästa flaska som är Astar; ett experiment med något som kallas »Designer-Casks«. Här har man arbetat noggrannare hela vägen från skog till fatdelar och byggt ihop ‘det perfekta fatet’. Buteljerad vid 57,1% är det en helt annan styrka än 10-åringen.
– Den här känns lite tunn, konstigt nog, funderar Tomas. Jämfört med 10-åringen så är den här inte lika bred i sitt uttryck.
– Frisk och väldigt kryddig och jag tycker nog den här har mer i doften än 10-åringen, kontrar Gordon. Martin håller med om att Astar känns större i doft och smak.
Med vatten kliver pepprigheten fram, liksom en svartvinbärston inte helt olik vissa irländska whiskies.
– Nej, jag gillar nog 10:an bättre ändå, rundar Tomas av, och får burop från vissa medlemmar i panelen.

Glenmorangie Nectar D’Or

Nectar D’Or är den första vinavslutade whiskyn i provningen och har avslutats på Sauternesfat efter 12 års lagring på bourbonfat. Resultatet är en mer komplex, men fortfarande ljus karaktär som bjuder på honungssötma i smak och doft. En diskussion bryter ut om varför man inte kan vara mer specifik på var Sauternesfaten kommer från och det tar ett tag innan koncentrationen åter riktas mot glasen.
– Den här var nice! Skrattar Jens.
– Det är sällan jag gillar vinavslutningar på whisky, men det här är ett ovanligt lyckat exempel, fyller Micke i. Allt om Whisky håller med och vi funderar lite runt hur mycket whiskyn tjänar på sötman som Sauternesfaten ger.
Medan diskussionerna går som högst ansluter Jens syster, Amanda Jenssen, till panelen för en kort stund, men hinner prova ett par olika tappningar.
– Den har ju både citrus, vanilj och jag håller med om honungsdragen som nämnts, säger Amanda. Martin får än mer kryddighet och peppardrag i smaken.
– Den här har drag av citrusmarmelad – både söt och lite besk, funderar Micke. Smörblomma… Det här är verkligen jättegott.
– Marmelad är verkligen ett jättebra ord, fyller Gordon i. Men frågan är VAR du köper din marmelad? Det här är ju ingen ICA-variant!
– Däremot blev den väldigt platt med vatten, konstaterar Jens och får medhåll från panelen, även om den blir simmigare i konsistensen med vatten adderad.
Diskussionen spånar – återigen – iväg innan vi får tillbaka panelen på bana och vi går vidare till nästa flaska.

Glenmorangie Quinta Ruban

Quinta Ruban är Glenmorangies portvinsavslutade variant och har legat på bourbonfat 10 år innan den avslutats på port-pipes och buteljerats vid 46% styrka. Den är, liksom Nectar D’Or, inte kylfiltrerad.
– Färgen påminner ju närmast om ett rosévin, säger Tomas och håller sitt glas mot ljuset.
– Det kan vara färgen som påverkar, men jag tycker det doftar rosenblad, funderar Micke.
– Märkligt nog får jag lite rökighet på den här, fyller Jens i.
Smaken är komplex och bjuder på en kraftig smak med drag av både mörk choklad och röda bär.
– Jordgubbar… men inte färska, mer syltigt övermogna jordgubbar som fått ligga ett tag, menar Gordon. Men om jag vill ha portvinsfinish på min whisky får det gärna vara en rökigare malt i botten. För mig behöver portvinsfaten ha större whiskies att brottas med för att bli helt balanserade.
– Fast jag gillar den här mycket. Vaniljen känns tydlig här ändå, tycker Martin. Den här drar nästan mot rom i doften.
– Marinerade körsbär i mörk choklad, och riktigt god, avslutar Tomas.

Glenmorangie Lasanta

Nästa flaska till rakning är Lasanta, som avslutats på Olorosofat i två år och buteljeras också den vid 46%.
– Den här doftar nog bäst hittills, säger Martin medan Micke inte är imponerad.
– Nej, jag personligen har väldigt svårt för den här typen av sherrysmak på whisky. För mig drar det här för mycket åt gummitoner som jag inte gillar. Sämst hittills, men jag säger inte att den är dålig, utan det är min personliga smak.
– Tvärtom! Det här är briljant, menar Tomas, som uppskattar kaffetoner och rostade nötter i doft och smak.
Jens är dock inte heller imponerad och håller med Micke om en stickighet i smaken. En diskussion om valnötstoner i whiskyn bryter ut, och huruvida det är ett bra drag eller inte.

Glenmorangie 18 YO

Provningen rullar oförtrutet vidare och nu är det 18-åringens tur att bedömas. Efter femton år på bourbonfat tas cirka 30% per batch ut och får mogna 3 år på Olorosofat. Därefter återförs den och blandas med bourbonfaten innan den buteljeras. Tomas är först ut och är mäkta imponerad:
– Vilken doft! Här har det hänt grejer! Mer frukt och mer smörkola. Den här gillar jag väldigt mycket.
– Otroligt rik i doften, menar Martin.
– Bakom fattonerna finns en mängd exotiska frukter… torkad aprikos… mango och papaya, klurar Gordon. Apelsinzest finns också i doften.
– Doft och smak hänger ihop bättre här än på de tidigare glasen, konstaterar Jens.

Glenmorangie Sonnalta PX

Sjunde flaskan ut är Sonnalta PX, och som namnet antyder har den slutlagrats på Pedro Ximenesfat och buteljerats vid 46%.
Panelen enas snabbt om att Sonnaltan känns mer välbalanserad än Lasantan. PX-faten kompletterar bourbonfaten bättre än Olorosofaten som snarare bidrog med en oroskänsla än den mjuka sherryinramning som hittas i Sonnalta.
– Den här doftar runt, mulligt och är härligt jättegod, tycker Tomas.
Martin håller med och uppskattar den långa eftersmaken.
– Som en pepprig crunchybar, avslutar Jens. Nästan som en Talisker!

Glenmorangie Finealta

Finealta, buteljerad också den vid 46%, är en återskapelse av receptet från 1903 och bjuder på en lätt rökighet som inte finns i andra Glenmorangie-tappningar.
– Den här är enorm i doften, funderar Amanda. Den känns spännande i glaset.
Mixen av amerikansk ek, olorososherry och rökt malt ger en komplexitet som imponerar på panelen och hyllningarna haglar över glasen.
– Men jag vet inte om det är den jag häller upp en tisdagkväll – den är ju inte lättsam på det viset, konstaterar Gordon.

Glenmorangie Artein

Artein har fått sin avslutning från s.k. »Super-Toscanare« – italienska viner som inte gjorts efter de klassiska regler, utan mer som nya världens viner.
– Jag gillar inte den här alls, säger Micke direkt. Återigen: den är inte dålig, men det är inte min smak alls. Som Lasantan.
– Kan hålla med om att doften inte är det mest angenäma, men smaken är väldigt bra tycker jag. Mjuk och torkar upp fint i munnen… så är färgen också den snyggaste av alla flaskor, menar Tomas och får medhåll från Martin.
– Jag tycker också om den. Komplex och svår att hitta detaljerna i den, men den känns bra, fyller Gordon i medan Jens direkt menar att den känns oharmonisk och inte alls lika angenäm som de tidigare buteljerna.

Glenmorangie Signet

En av Glenmorangies prestigebuteljeringar är Signet som består av whisky delvis mältad på chokladmalt och lagrad på både bourbon och sherryfat. Etiketten ger inte någon information alls, men här används återigen Designer Casks till viss del, och man har stort spann på whiskyns åldrar som använts. Resultatet blir den mörkaste av alla Glenmorangies. Stor smak som hänger kvar länge.
Jens hittar svartvinbärstonerna snabbt, som panelen håller med om. Komplexiteten är som störst här, och panelen hittar mörka bär, vanilj och smörkola liksom mörk choklad och marinerade bär. Efter en stund i glaset framträder toner av rostad mandel och både Tomas, Martin och Gordon uttrycker sitt gillande.

Glenmorangie 25 YO

Efter de unisona hyllningarna korkas 25-åringen upp efter att ha plockats ur en skrattretande stor förpackning. Med sin storlek påminner den mer om de överdimensionerade chokladkakor man kan vinna på Gröna Lund än en välåldrad maltwhisky. Det är en stor mängd fattyper som går in i mixen här, där både bourbonfat och olika sherryfat utgör grundstenar men bourgogne-fat bidrar till smaken.
– Mörk, brittisk apelsinmarmelad med toner av nyvässad blyertspenna, funderar Gordon.
En ny marmeladdiskussion bryter ut men vi får tillbaka panelen till whiskyn. Det råder enighet om att doften är magisk, men när alla börjar smaka höjs en del lätt besvikna röster.
– Smaken levererar inte alls i paritet med vad den fantastiska doften lovar, menar Micke. Då känns 18-åringen betydligt mer spännande i sin karaktär. Martin konstaterar dock att man hittar djupet i doft och smak när man går tillbaka och jämför med 10-åringen.
– Då känns 25-åringen stor som ett hus, även i smaken. Vi har nog blivit bortskämda nu.

Glenmorangie West Port

Sist ut är en udda fågel buteljerad av A D Rattray titulerad West Port. Här handlar det om tea-spooned whisky, under annat namn. Det är ett bourbonfat som buteljerats vid 11 års ålder, och här har styrkan fullt spelrum med sina 60,6%. Lustigt nog är den både destillerad och buteljerad den 30:e november.
En lång diskussion om oberoende buteljerares flaskor är bättre eller mer osäkra kort än originalbuteljeringar som vissa konnässörer menar är tråkigare, men ger dock fler smaksensationer då det är fler fat som går in i mixen.
West Port behöver en del vatten för att inte slå ut panelen med sin styrka, men bjuder på en intressant upplevelse med sin tillspetsade version av Glenmorangies karaktär.

Prispallen

Det har blivit dags att summera provningen och en lång diskussion bryter ut om alla whiskies styrkor och svagheter. Det är ingen lätt uppgift att sålla, men till slut enas panelen om att topp tre av Glenmorangieflaskorna är:

1. Signet
2. 18 YO
3. Sonnalta PX

Panelen plockar ihop sina pinaler och beger sig upp till Queens Head för en välförtjänt öl och svalka gommarna.

Etiketter: , ,

Prenumerera på Allt om Whisky | Köp tidigare utgåvor

Tyck till

  • Kenneth Forsström

    efter att ha läst detta blir man ju lite av en whiskyentusiast 😉

  • Välkommen

    Det här är tidningen Allt om whisky på webben. Vi ger dig allt du behöver veta om whisky och öl. Här bjuder vi på information och nyheter och låter dig prenumerera enkelt och snabbt.

  • Aktuellt nummer

    Senaste numret av Allt om Whisky
  • Från tidningen

    Allt om Whiskys spellistor Allt om Whiskys korssord
  • Whisky, öl och mat

  • Missat något nummer?

    Gamla nummer av Allt om Whisky
  • Citera oss gärna

    Creative Commons License
    Detta verk är licensierat under en Creative Commons-Licens.