Speyburn Distillery ligger i utkanten av byn Rothes, mitt i Speyside, och tidigare i år fick det utmärkelsen ‘Best New Attraction’ vid den årliga festivalen ‘Spirit of Speyside’. Som en följd av detta har ägaren International Beverage Holdings (IBH) nu permanent öppnat detta historiska destilleri för allmänheten.

Text: Gavin D. Smith Foto: Speyburn Distillery

Speyburn ligger undangömt i en trång Glen, men de som passerar på den närbelägna vägen A941 får en frestande glimt av dess pagodaformade tak längs den norra infarten till Rothes.

Granty Burn flyter förbi destilleriet innan den mynnar i floden Spey, och dess vatten var en avgörande faktor den gång man skulle hitta en lämplig plats för Speyburn.

Destilleriet grundades 1897, av bröderna John och Edward Hopkins, tillsammans med kusinen Edward Broughton. Det kostade 17 000 pund (ung. 225 000 SEK) att bygga Speyburn, och arkitekten som ledde arbetet var Charles Doig, välkänd för att ha ritat så många av Skottlands victorianska destillerier.

Ägarna var angelägna om att lägga undan whisky med året 1897, för att sammanfalla med Drottning Victorias Diamond Jubilee, och efter flera förseningar rann spriten från ett både dörr- och fönsterlöst pannhus, mitt i en snöstorm den 15 december. Blott ett fat fylldes och märktes med ’1897’.

Mannen som leder destilleriet idag är Euan Henderson, vars far är Laphroaig-legenden Iain Henderson. Han tillträdde i maj förra året och efterträdde då Bobby Anderson, som gick i pension efter lång tjänst.

Euan Henderson berättar:
– Jag började på Laphroaig, och fortsatte sedan på Edradour, Allied Distillers, och Chivas Brothers i Speyside, innan jag gick vidare till William Grant & Sons där jag jobbade med en mängd olika saker på Glenfiddich, Balvenie och Kininvie. Och med det har jag över tjugo års erfarenhet av att destillera.

En av de saker som gjort Speyburn känt är att de var det första skotska destilleri som utrustades med pneumatisk trummältning, för att kunna producera större kvantiteter malt av jämnare kvalitet.

– Det var spjutspetsteknologi när det installerades. Mälteriet stängde 1967 och har inte rörts sedan dess. Det har skyddad status och får inte ändras eller flyttas. Folk kommer långväga ifrån bara för att se mälteriet.

Men innovation har fortsatt vara ett karakteristiskt drag hos Speyburn genom årtiondena, och i synnerhet 2015, när man mer än fyrdubblade kapaciteten från 1 miljoner liter ren alkohol (mlpa) till 4.6 för att kunna möta ägarnas krav om att kunna sälja mer än 100 000 lådor om året av Speyburn single malt.

USA är en mycket viktig marknad för Speyburn, som räknas bland de tio bäst säljande skotska singelmalterna där, huvudsakligen genom NAS Bradan Orach och deras 10-, 15- och 18-åringar.

Uppgraderingen av destilleriet år 2015 gick löst på 5 miljoner pund (ung. 66 miljoner SEK), och innebar bland annat att alla processer som tidigare varit manuella automatiserades, och i dag kan destilleriet köras dygnet runt, då datorer styr allt från intaget av malt till när spriten lämnar destilleriet i tankbilar.

De fyra ursprungliga jäskaren i trä fick sällskap av 15 stycken i rostfritt stål, och man jäser i 72 timmar. Man installerade en ny mäskpanna, den gamla gjordes om för att kunna fungera som en andra spritpanna, och bägge två är kopplade till en worm tub, medan mäskpannan är utrustad med en shell and tube condenser.

Mäskpannan var en av de första i Skottland som försågs med termisk ångkompression (TVR), som återvinner även låg spillvärme från destillationsprocessen. En talesperson för destilleriet förklarar:

– Denna värme, eller energi, om man så vill, komprimeras genom ett venturisystem med hjälp av ånga, vilket betyder att man sparar omkring 30 % av de fossila bränslen som tidigare gick åt för mäskpannan.

International Beverage Holdings ligger i framkant när det gäller hållbarhet i den skotska whiskyindustrin, och när det gäller hanteringen av biprodukter har man på Speyburn lyckats kombinera mycket gammal och mycket ny teknik.

I början av förra seklet, år 1903, gick fyra lokala destillerier, däribland Speyburn, samman och investerade 14 000 pund i en sammanslutning som fick namnet ’The Combination of Rothes Distillers’ – i trakten mer känt som ‘The Combi.’

De lät bygga en avfallsanläggning för att inte riskera att förorena de berömda fiskevattnen i floden Spey.
‘The Combi’ avdunstade pot ale-resterna efter destillering, så att de kunde spridas på fälten som gödning, och gjorde pot ale syrup till djurfoder.

Spolar man sedan fram till sjuttiotalet så byggdes två stycken ‘dark grains’-fabriker, för att tillverka pellets till djurfoder.

Så, år 2011 byggde man en helt ny anläggning på samma plats som den gamla avfallsanläggningen. Detta var en helt ny biomassaanläggning, med den allra senaste tekniken. Den drivs med flis, och kan ta hand om avfallet från 16 destillerier i trakten.

Anläggningen fick namnet CoRDe. Anmärkningsvärt är att samma rörledning som byggdes 1903 från Speyburn fungerar än idag.

En talesperson för CoRDe förklarar:
– Alla biprodukter processas på CoRDe och släpps sedan ut i vattendragen eller omvandlas till kreatursfoder. Pot ale avdunstas på CoRDe för att framställa pot ale syrup och 90 % av vattnet från detta pot ale återförs sedan till floden Spey.

Inne i själva destilleriet finns unika uppvisningar av gamla föremål som har satts samman av de som jobbar där, och Euan Henderson säger att:
– Destilleriet är deras passion, de har gjort det på egen tid. I det gamla mälteriet har de till och med lagt stengolv och skrapat ner väggarna. Många av dem har jobbat här i 20 eller 30 år, och de har en sån känsla för stället. Jag har aldrig sett något liknande under hela min karriär.

Nu kan besökare själva uppleva deras fina hantverk när de går runt i detta fantastiska destilleri som lyckas blanda en rik tradition med den senaste tekniken. Efter 126 år är Speyburn äntligen mer än en glimt av ett pagodaliknande tak sedd från vägen.