Det mest uppenbara svaret handlar om ekonomi. Inflationen har pressat både råvarupriser och personalkostnader. Hyresnivåer i större brittiska städer har blivit en börda för många, särskilt för verksamheter som lever på tunna marginaler. Samtidigt har konsumenternas beteende förändrats. Efter pandemin har hemdrickande – ofta via näthandel – blivit ett starkare inslag i dryckeskulturen, särskilt bland de yngre vuxna som tidigare var BrewDogs mest trogna pubbesökare. Det är billigare, enklare och kräver inte att man tar bussen hem från Shoreditch.
Men det finns fler dimensioner. BrewDog byggde sin identitet på motstånd mot det konventionella – mot storbryggerier, mot tråkiga lageröl, mot tröga pubkedjor. I dag är företaget självt en av de största i sin genre. De är inte längre outsiders. De är ett etablerat varumärke som säljs på flygplatser och stormarknader. Och i takt med att företaget vuxit har det också genomgått sina kriser: kritik mot arbetsmiljö, kontroversiella marknadsföringsstrategier och en uppmärksammad dokumentär som ifrågasatte bolagets interna kultur. Allt detta har påverkat varumärkets dragningskraft – och i förlängningen intäkterna.
Att stänga barer är därför inte bara ett ekonomiskt beslut utan också ett sätt att försöka återfinna en mer hållbar modell. BrewDog verkar nu vilja satsa på två olika typer av pubar: å ena sidan stora destinationer i storstäder – som den massiva baren i London Waterloo – och å andra sidan mindre, mer lokalt förankrade ställen där man kanske kan återupprätta något av den rebelliska känsla som en gång definierade företaget.
Det är också värt att notera att ölscenen förändrats. När BrewDog växte som snabbast fanns det få konkurrenter med liknande profil. I dag finns ett myller av lokala bryggerier med egna barer, taprooms och community-förankring. Den som vill dricka en modern IPA behöver inte längre söka sig till en BrewDog-bar – det finns ofta något liknande runt hörnet, kanske till och med bättre och närmare bryggt.
Till syvende och sist handlar neddragningen om en fråga som fler i branschen borde ställa sig: hur ser framtidens dryckesupplevelse ut? Är det fortfarande baren som är navet? Eller rör vi oss mot något annat – kanske färre men större upplevelser, kanske ett mer selektivt krogliv där människor inte längre går ut flera gånger i veckan?
För BrewDog är detta troligen början på ett nytt kapitel. Företaget har överlevt stormar förr, och det vore förhastat att räkna ut dem nu. Men att man nu tvingas stänga den bar där allt började är ändå symboliskt. Det säger något om ett företag – och en bransch – som står vid ett vägskäl. När doften av humle inte längre räcker för att locka in folk från gatan krävs det mer än hög alkoholhalt och ironiska affischer. Det krävs förnyelse. Och kanske, paradoxalt nog, ett återvändande till det lokala, det enkla – det som en gång gjorde BrewDog unikt.
