Romens historia är intimt sammanlänkad med kolonialismen. Till skillnad från whisky i Skottland eller cognac i Frankrike, som utvecklades inom tydliga geografiska och juridiska ramar, växte rom fram i en värld präglad av imperiernas makt och handel. Brittiska, franska och spanska kolonier utvecklade sina egna sätt att destillera och lagra rom, ofta i nära relation till sockerproduktionens villkor. Dessa olika arv lever kvar än idag, och har lett till tre breda stilar: den brittiska, den franska och den spanska. Men inom dessa ramar ryms en mängd variationer – och någon global definition finns ännu inte.
I EU har man försökt skapa en gemensam standard. Här är rom en spritdryck framställd av sockerrörsprodukter med minst 37,5 procents alkoholhalt. Smaksättning är inte tillåten, förutom vad som naturligt sker i fat, och sötning får endast ske i begränsad omfattning. Denna definition syftar till att hålla kategorin tydlig gentemot exempelvis romlikörer eller kryddade varianter. Samtidigt lämnar den öppningar: exakt hur mycket socker som får tillsättas är föremål för diskussion, och kontrollen varierar mellan länder.
Frankrikes utomeuropeiska departement har gått betydligt längre. På Martinique gäller AOC-status, samma typ av skydd som franska viner och ostar har. Där styr lagen allt från vilka sockerrörssorter som får odlas, när de måste skördas och hur snabbt de ska pressas, till destillationsmetoder och lagringsvillkor. Resultatet är en rom agricole som är en av världens mest strikt reglerade spritkategorier. Här blir terroir inte bara ett marknadsföringsord, utan en juridisk realitet.
På Jamaica är lagstiftningen annorlunda men lika identitetsskapande. Där handlar det om att bevara den kraftfulla, esterrika stilen. Pot still-destillation är central, och regler finns för både destillationsstyrka och vad som får räknas som rom. Dessa riktlinjer gör att jamaicansk rom har behållit sin särprägel även när stora delar av industrin globaliserats.
I Latinamerika och på spanska öar är reglerna ofta mer flexibla. Där har soleralagring blivit ett signum, vilket innebär att rommen i flaskan kan vara en blandning av många olika åldrar. En flaska märkt 23 år behöver därför inte innehålla en enda droppe som faktiskt är 23 år gammal. Därtill kommer en större acceptans för sockertillsatser, vilket ger en mjukare, sötare stil men också väcker frågor om transparens. Många älskar den tillgängliga smaken, men kritiker menar att det suddar ut gränsen mellan rom och likör.
I andra delar av världen är variationen ännu större. Filippinerna har länge producerat rom som mer liknar melassbaserade likörer, medan Australien och Nya Zeeland har en växande romscen där man experimenterar med allt från vinfat till fat som tidigare rymt öl. I Europa har små destillerier tagit fasta på EU:s definition och lanserat rom helt utan tillsatt socker, ofta i små upplagor med tydlig transparens. Samtidigt finns det buteljeringar som fortfarande marknadsförs som rom trots att de inte skulle klassas som det inom EU:s ramar.
Detta leder till en central fråga: vem bestämmer vad som är rom? Är det de historiska traditionerna, de juridiska reglerna eller producenternas egna ambitioner? Svaret varierar beroende på vem man frågar. För en producent på Martinique är det självklart att reglerna definierar rommens väsen. För en centralamerikansk blender kan flexibiliteten i solera vara en lika självklar del av traditionen.
Denna mångfald är både rommens styrka och dess svaghet. Å ena sidan gör den att rom kan rymma ett enormt smakspann – från torra och strama agricole till sockersöta, nästan likörliknande buteljeringar. Å andra sidan skapar den förvirring hos konsumenten. Två flaskor märkta rom kan vara så olika att de inte går att jämföra, och åldersangivelser betyder inte alltid samma sak.
Allt fler röster inom branschen menar därför att det behövs en global standard, ungefär som den whiskyindustrin en gång enades kring. Organisationer som CIRT (Conseil Interprofessionnel du Rhum Traditionnel) på Martinique och vissa producenter på Jamaica driver frågan, men vägen dit är lång. Länder med olika traditioner och marknader har mycket att förlora på att ge upp sin frihet.
Samtidigt är det just friheten som många anser är rommens själ. Kreativiteten, möjligheten att blanda, lagra och experimentera utan att begränsas av snäva regler, är en av anledningarna till att romen fått en sådan renässans på senare år. Att införa alltför strikta regler riskerar att stänga ute nya idéer.
För konsumenten återstår därför ett val. Den som vill ha transparens och tydlighet kan vända sig till de franska AOC-rommerna eller EU-producerade flaskor med strikt märkning. Den som uppskattar en mjukare och mer lättillgänglig stil kan välja de latinamerikanska solerablandningarna. Och för den äventyrslystne finns hela världen av småproducenter som ständigt flyttar gränserna för vad rom kan vara.
Kanske är det just denna spänning – mellan regler och frihet, mellan tradition och innovation – som gör rom så lockande. Varje flaska bär på en historia som inte bara handlar om destillering och fat, utan också om kultur, politik och identitet. När man öppnar en romflaska öppnar man också ett kapitel i en pågående diskussion om vad rom egentligen är. Och det är kanske i denna oenighet, snarare än i en fast definition, som rommens själ finns att hitta.
