Det är dagen före Ardbeg Day i Stockholm. På Ardbeg Embassy i Gamla Stan är det lugnet före stormen. Colin Gordon, Ardbegs Distillery Manager sedan hösten 2020, sitter tillbakalutad med ett glas öl framför sig. Han är här på ett blixtbesök. Först en provning på Embassy under kvällen, sedan en heldag på Fotografiska museet dagen efter, där Ardbeg Day ska firas rejält. Därefter beger han sig tillbaka till Islay så snabbt som möjligt för att vara med på destilleriets egna dag Open Day under den pågående festivalen Feis Isle.
Vi börjar vårt samtal med att prata om hur de senaste åren har varit sedan han tillträdde som Distillery Manager.
– Jag brukar säga att det var som att hoppa på ett tåg i full fart, säger han med ett leende.
– Pandemin hade försenat allt. När jag kom till Ardbeg var deras nya still house nästan klart – men bara nästan. Rören var inte dragna men pannorna var på väg så vi fick jobba snabbt för att hinna bli klara i tid. Jag trodde att jag skulle få tid tillsammans med min föregångare Mickey Heads som hade varit där i tretton år, men de som styr hade bara planerat in en dags överlämning vilket var lite snopet. Men Mickey gjorde det bra och satte mig in i det viktigaste för stunden och sedan var det bara att köra.
Colin Gordon är inte en person som söker rampljuset. Hans bakgrund inom processledning och tidigare roll på Lagavulin har gett honom ett rykte som tekniskt skicklig, lojal och noggrann. Men rollen på Ardbeg är mer än teknisk. Den är emotionell, symbolisk. Den handlar om att förvalta ett destilleri som, för många entusiaster världen över, är själva sinnebilden av Islay.
Expansion och kontroll
Ardbeg har under Colins tid expanderat kraftigt. Ett nytt still house med identiska kopior av de befintliga pannorna byggdes, jäskapaciteten ökade rejält, fatfyllningsanläggningen moderniserades och produktionen skalades upp för att möta efterfrågan på både core range och de limiterade släppen.
Men parallellt med tillväxten låg Colins fokus på detaljerna. Med ett team han ständigt återkommer till med stolthet, människor med djup erfarenhet och stark lojalitet till platsen, började han metodiskt arbeta sig igenom varje steg i processen. Från maltkvarnen till pumpflödena, från jäsningstider till rengöringsrutiner. Målet var tydligt: att inte bara skala upp, utan att skärpa kvalitetsprofilen och ta fram det bästa som råvarorna kan leverera.
– Vi vet att vi gör en fantastisk sprit. Men även den bästa processen kan alltid förfinas. Vi har haft möjlighet att undersöka varje del – vad som händer med fenolprofilen vid olika mäskvikter, hur estrar utvecklas under långa kontra korta jäsningar, vad vi får ut i olika delar av destillationen. Det är precis sånt jag älskar.
Förvaltarskap och frihet
Colin är den 21:e Managern i Ardbegs historia. Men han är också en av de få som haft ansvaret under en tid då Ardbeg varit en global aktör. Sedan Glenmorangie PLC köpte destilleriet 1997 – och sedan LVMH tog över 2004 – har Ardbeg utvecklats från att vara en nischad Islay-favorit till ett internationellt flaggskepp.
Men medan LVMH står bakom varumärket är det fortfarande Dr Bill Lumsden och Gillian Macdonald som bestämmer hur Ardbeg ska smaka. Det är de som komponerar buteljeringarna, provar fat, sätter proportioner – och det är Colin och hans team som ser till att dessa visioner förverkligas i praktiken.
– Min roll är att förvalta. Jag måste se till att vi inte bara följer receptet, vi måste förstå varför vi gör det vi gör. Och när vi ser möjligheter till förbättring, måste vi våga ta dem, utan att tappa det som gör Ardbeg till Ardbeg.
Ardbegs historia som rökens kraftfält
För att förstå vilken typ av förvaltarskap Colin talar om, måste man se till Ardbegs historia. Destilleriet grundades officiellt 1815, men illegalt brändes det whisky på platsen långt tidigare. Liksom många andra Islay-destillerier lades Ardbeg i malpåse under 1980-talet, kördes sporadiskt under 1990-talets början och var nära att försvinna.
Det var först när Glenmorangie PLC köpte Ardbeg 1997 som destilleriet fick nytt liv. Man satsade på besökscentret, skapade Ardbeg Committee, en global fan club, och började lansera både ung och gammal whisky med tydlig, rökig profil och humoristisk marknadsföring. Buteljeringar som Uigeadail, Corryvreckan och senare Wee Beastie blev stilikoner.
Och parallellt med att röken spreds ökade också trycket på produktionen. Ardbeg var länge ett av de minsta destillerierna på Islay sett till output, men med Colin vid rodret förändrades det. Produktionskapaciteten fördubblades utan att offra den rök som blivit destilleriets
signum.
Avsked och nästa kapitel
Efter vårt samtal, i slutet av juni 2025 kom beskedet: Colin Gordon lämnar Ardbeg. Efter fyra år, fem om man räknar in uppstartsåret, kliver han av rollen som Distillery Manager. Vad som väntar är inte hemligt, men något annat: han kommer att stanna kvar i whiskybranschen, men lämnar produktionen för att ta en ny roll inom maltindustrin. Det var där han började sin whiskyresa för tolv år sedan, och det är dit han nu återvänder.
När vi återkopplar med honom efter beskedet och ställer frågan vilket ögonblick som bäst sammanfattar hans tid på Ardbeg, lyfter han fram när deras nya still house togs i drift 2021. Det var ett projekt som genomfördes mitt under pandemin, med helt ny utrustning som krävde full kontroll på kvaliteten, och allt verkade tala emot ett smidigt genomförande. Men teamet klarade det. För Colin var det ett avgörande ögonblick, ett bevis på vad de tillsammans kunde åstadkomma.
Han nämner också ett mer okänt men minst lika betydelsefullt projekt: renoveringen av dammen vid Loch Larnan, som förser destilleriet med vatten. Den över hundra år gamla dammen var i dåligt skick och behövde ersättas – ett logistiskt komplicerat arbete som genomfördes utan att produktionen behövde stoppas. När han går upp till sjön i dag känner han stor stolthet över vad de lyckades göra.
– Det har varit en ära och ett privilegium att få vara destillerichef på Ardbeg. Jag har så många fantastiska minnen från min tid där – och från alla möten med Ardbeg-fans runt om i världen.
Fyra år av rök. Av förändring. Av förvaltarskap. Colin Gordon lämnar Ardbeg som en plats i god ordning – men också med tydliga spår efter sig. I pannorna, i spriten och i teamet.
