Trodde aldrig att dagen skulle komma då jag packade ner mina cd-skivor i flyttkartonger (om annat än för flytt då). Jag har bestämt mig och jag sitter nu hemma och trycker in skiva efter skiva i datorn. För övrigt ett jävla skitgöra men de tar helt enkelt för mycket plats och det finns annat som ska prioriter­as. Herregud, att bara skriva de orden fanns inte på världskartan bara för 5 år sedan. Betyder det att jag börjat tappa mitt enorma intresse för musik? Betyder det att man gått och blivit vuxen?

Tydligen tycker de på Systembolaget, där jag fort­farande får visa legitimation, att jag eventuellt är under 20. Och det är ju inte så att jag hänger på mig lösskägget och langar fram några Arboga 9.0 utan snar­are lite champagne och det senaste som kommit in på tillfälliga ölsortimentet, men det är kanske så som de som just fått moppemustasch festar idag.
Så att jag ser ut som en pojkspoling kan vi konstat­era (vill poängtera att jag själv inte håller med….helt), men när räknas man som vuxen och varför tycker man att någon som samlar på saker är lite barnsliga? Handlar det om hur man själv ser, känner sig eller hur omvärlden ser på en?

När man tar beslutet vad man ska göra med sitt liv, då tycker jag man tar ett vuxet ansvar. Om det är vid 15 års ålder och man redan då har bestämt sig och satsar målmedvetet är mer vuxet än en som är 30 och som i lagens namn har åldern inne men fortfarande inte har den minsta aning.

Om man ska applicera det på mig så blev jag vuxen någon gång 1997. Jag bodde i en etta på Hisingen och vi hade precis släppt skivan Whoracle. Turnerandet gav ingen större inkomst, man fick skaffa lite ströjobb som kunde betala hyran. Men vi hade något på gång, det kändes. Så en kväll eller snarare natt på den långa vandringen från krogen över Göta älvbron tog jag beslutet att jag satsar ett år till. Funkar det inte då, ja då kan jag alltid börja studera igen. Sätta mig i bänk­en och fokusera på att bli den arkitekt som jag hade som plan B.

Så vad har då dessa tankar att göra i en whisky­tidning? Jo, har man väl börjat lägga ner en samling så kanske inte en annan är långt borta. En skrämmande tanke, men är min whiskysamling i fara? Alla dessa skönheter som står och samlar damm (nej, jag putsar dom inte varje dag med glaspolish), finns det nån risk att dom går samma öde till mötes? Jag menar, har man väl börjat tumma på en »jag kommer aldrig att göra mig av med…« så kanske nästa stora platssväljare står på tur … hemska tanke!

Däremot att jag skulle tappa mitt enorma intresse för musik, det kan jag lova, det kommer ALDRIG ske. Jag har precis investerat i ny vinylspelare, förstärk­are och högtalare. Att lägga på nålen på Dark Side of the Moon, riva av folien på en vackert dammig Signatory Vintage Port Ellen 1976 och luta sig tillbaka i favoritfåtöljen, det är ren och skär njutning. Visst fan låter det en aning gubbigt kanske men jag är en stolt ung 39,5-åring som just tagit det vuxna beslutet att mina skivor inte är viktigare än familjens övriga ägodelar.