Under långa tider av året fanns inte tillräckligt med korn för att destillera större volymer. Dessutom var pannorna var ineffektiva och behövde tvättas ur mellan varje körning. Sedan 1600-talet hade det pågått experiment med andra typer av destillationsutrustning.

Men det var först vid 1800-talets början som flera upptäckter gjorde det möjligt att lösa problemet. Först ut var destillatören Robert Stein. 1826 uppfann han en snabbmetod att destillera whisky via parallellkopplade pannor.

Ungefär samtidigt började den irländske skattmasen Aeneas Coffey experimentera med och förbättra Steins arbete. Han slog sig samman med parlamentsledamoten och affärsmannen John Ramsey som var nybliven ägare till Port Ellen och där utförde man experimenten. Det blev något av en kapplöpning. 1831 patenterade Aeneas Coffey den första kolonnpannan för storskalig destillering. Aeneas Coffey anses vara lika viktig för den brittiska industrin som Henry Ford var för bilindustrin i USA.

De första Coffeypannorna klarade att producera 9000 liter per dygn. Snart blev det en kulturkrock mellan de traditionella maltdestillatörerna i norr och de moderna grainfabrikerna i söder. Närheten till folkrika städer och bättre kommunikationer sopade snart banan med de ålderdomliga destillerierna i norr och grainfabrikerna tog makten i spritvärldenvärlden.

1853 kom Andrew P Usher på att man kunde blanda grain med malt efter ett standardiserat recept. Ushers Old Vatted Glen Livet, blev världens första blend. 1860 fick han lagen med sig när The Spirits Act tillät den här typen av blandningar. Vinlusen tog engelsmännens brandy, skottarna var där och »resten är historia«.

Långt över 90 procent av all whisky i världen är grainwhisky. Grainwhiskyns uppgift är att vara billig och karaktärslös för att blomma ut när den blandas med så lite dyr malt som möjligt.
Grainwhiskydestillerierna har knappast något intresse av att sälja singelgrain. Det sker bara undantagsvis, typ North British »Snow Grouse« och Invergordons »Black Barrell«.

De singelgraintappningar som säljs är nästan uteslutande oberoende buteljeringar som brookers av den ena eller andra anledningen inte kunnat sälja till blendindustrin. Grain lagras i princip aldrig på annat än bourbonfat. Ingen gör en grainwhisky med ambitionen att den ska ligga på fat i 30 år, möjligen tio-tolv till deluxe blends. Efter 15–20 år blir inte grainwhisky mycket bättre, bara dyrare.

Samtliga graindestillerier använder i regel amerikanska bourbonfat som man fyller med en neutral sprit. Den smakmässiga spännvidden blir minimal. Grainwhisky får göras av all spannmål. Förr användes mest majs, numera är vete vanligast.
Kolonnpannan är ett högt rör med ett stort antal våningar som skiljs åt av perforerade golv. Man fyller på mäsken i mitten av pannan. Mäsken rinner nedåt, möter het vattenånga och etanolen förgasas och klättrar uppåt genom våningsplanen. När spriten tappas av får den högst hålla 94,8 procent. Innan lagringen späds den ner till cirka 68 procent.

Idag finns bara sju graindestillerier kvar och av dem är fyra riktigt stora: Cameronbridge, Girvan, Invergordon och North British, vidare finns Loch Lomond, Strathclyde och Glenturner.