Varför det tillkom ett »o« i det franska ordet »salon« när det importerades till den nyfödda nationen i väster kan man fråga sig. Förmodligen är det ingen som med säkerhet vet heller. Den allra första saloonen som öppnades var »Brown’s Hole« i Wyoming, året var 1822 och klientelet utgjordes uteslutande av pälsjägare. Från början var det mest fråga om tält eller provisoriskt uppsnickrade skjul där man ställt upp ett par pallar som man lade en brädskiva över – så vips! hade man en bardisk. Och därmed var begreppet »western saloon« etablerat.

Hur whiskeyn som serverades smakade får vi aldrig veta (tack och lov) men den var ibland rent av farlig för det handlade om nydestillerad råsprit som färgats med hjälp av skokräm, tobak och bränt socker och som späddes ut med inte bara vatten utan också terpentin. Så det var inte så konstigt att den kallades Rotgut, Tarantula Juice, Forty-Rod, Taos Lightning, Stagger Soup eller Coffin Varnish.

 
Spriten levererades i ekfat och buteljerades av saloonerna i flaskor som man återanvände gång på gång.
Allt eftersom det snickrades upp allt fler skjul som långsamt började likna hus, förändrades också saloonerna så sakteliga – men det dröjde innan de började likna det vi ofta ser i vilda västern-filmerna. Inte kallades de saloon jämt heller, nej, de fick namn som »watering trough«, »bughouse«, »Shebang«, »cantina«, »grogshop« och »gin mill«.
När man hittade guld i närheten av Santa Barbera i Kalifornien 1848 fanns där bara en enda saloon, bara några få år senare var de trettio stycken.

Eftersom saloonen blev en av de första byggnaderna som uppfördes vid en bosättning, användes de också till annat. Judge Roy Bean till exempel, använde sin saloon också som domstol, och i Hayes City i Kansas hölls de första gudstjänsterna i Tommy Drum’s Saloon.

Exakt när de så typiska svängdörrarna, bat wing doors, började användas verkar ingen riktigt veta. En annan fråga är ju hur pass vanliga de i verkligheten var, eller om de inte har blivit det i och med Hollywoods version av The Wild West. Förmodligen användes de oftare inomhus mellan olika lokaler av i första hand servitörer. Och på vintern användes de definitivt inte som ytterdörrar, det förstår man ju. Frågan är om de var så värst praktiska någon årstid överhuvudtaget, för gatorna var ju inte belagda och yrde det inte sand och grus så stänkte det lera. Det finns en teori om att de användes för att musiken, sorlet och skratten skulle höras ut på gatan och därigenom locka till sig fler gäster, men den låter onekligen lite tunn.

I takt med att städerna i nybyggarlandet växte, och affärerna expanderade, började också en del salooner att bli alltmer eleganta och spriten blev bättre, ofta handlade det om whiskey från östra USA, bourbon och Rye Whiskey från Kentucky och sprit och vin från Europa. Så småningom började saloonägarna få besök av försäljare från den växande skaran av whiskeyproducenter. De kallades »drummers« och reste runt till städernas salooner och hade med sig små provflaskor av olika sorters whiskey.

För att undvika »rotgut« började en del beställa drinkar istället, bland de mest populära på 1880-talet var Champagne Flip och Claret Sangaree.

Andra populära varianter var Cactus Wine, som var en blandning av Tequila och Peyote-te, och Mule Skinner som var whiskey blandad med likör gjord på svarta vinbär.

Ölet servades rumstempererat fram till slutet av 1800-talet då den energiske Adolphus Busch på bryggeriet Anheuser-Busch, som lanserade sitt Budweiser 1875, distribuerade deras öl i kylvagnar med tåg över hela landet. Också saloonerna adopterade hans kylteknik. En del salooner förvarade ölet i ekfat på specialbyggda hyllor.

Ganska snabbt blev saloonerna också stället där man inte bara drack utan också spelade kort och kastade tärning. Senare introducerades rouletten på mer fashionabla salooner i de större städerna.

Förutom poker var Faro det mest populära kortspelet, det hette från början Pharaon och introducerades i Europa i slutet av 1600-talet. Under tidigt 1800-tal kom det till USA och under den kaliforniska guldruschen var det det dominerande spelet runt om i västern. Det påminner om Baccarat men spelas med endast en kortlek.

Efterhand öppnades ett flertal saloonvarianter – det fanns restaurangsalooner, danssalooner, biljardsalooner, bowlingsalooner och salooner med Music Hall-orienterad underhållning. Gemensamt för dem alla var att inga kvinnor fick komma in, såvida de inte jobbade som »saloon girls« och var så kallade »shady ladies«. Det dröjde ända fram till första världskriget innan kvinnor fick komma in som gäster. Indianer var också förbjudna och negrer och kineser gick in på egen risk med livet som insats.

Värt att notera är att många av de än idag kända revolvermännen också under perioder var saloonägare, som Wild Bill Hickock, Doc Holliday och Wyatt Earp. Den senare så legendomsusade sheriffen arbetade på eller ägde ett flertal salooner under sin tid, ibland som ensamägare och ibland i partnerskap. I San Diego köpte han tre salooner som alla var »gambling saloons« och tjänade stora pengar. 1897 reste han och fru Josie till Alaska där en guldrusch inletts, i staden Nome byggde han och kompanjonen Charles Ellsworth Hoxie The Dexter Saloon, det var stadens första tvåvåningshus och saloonen dess största och lyxigaste.

1902 öppnade Earp sin sista saloon i Tonopah i Nevada, och precis som några gånger tidigare fungerade han också som sheriff där.

Och sheriffer behövdes, laglösheten var utbredd och många salooner blev tillhåll för kriminella av alla de slag, och våldsamma incidenter vid bardiskar och bland spelbord var det ingen brist på precis. Bland de mer ökända är väl mordet på James Butler Hickock, mer känd som Wild Bill, som sköts bakifrån i huvudet av en Jack McCall under ett pokerparti i No 10 Saloon i staden Deadwood i South Dakota. Även om begreppet ”Död mans hand” fanns innan dess och avsåg andra kort så är det just hans kort vid mordet som fått överta epitetet: det var två par – spader ess och klöver åtta.

John Wesley Hardin var en annan ökänd revolverman, som enligt egen uppgift lär ha dödat 42 män, han arresterades till slut och avtjänade sjutton år i fängelse, en tid under vilken han både skrev sin självbiografi och studerade till advokat. När han blev frisläppt försökte han ta sig fram som en sådan också, fast utan större framgång. På saloonen Acme i El Paso sköts han av sheriffen John Selmans far John Selman Sr, innan rättegången mot honom hann bli klar sköts också han – på en saloon under ett kortspel.

Efterhand förbättrades saloonernas whiskey och två män som betydde mycket för utbudet var Bill Hayden och Julius Kessler – båda namnen finns kvar än idag.

Familjen Heydon emigrerade från det då katolskfientliga England till kolonin Virginia 1660. Namnet förvandlades till Hayden och ättlingen Basil Hayden tog tjugofem katolska familjer med sig och bosatte sig i det som idag är Nelson County i Kentucky. Han donerade land så att kolonins allra första katolska kyrka kunde byggas. Men han destillerade whiskey också, och använde för dåtiden ovanligt mycket råg i sin bourbon. Så förutom kyrka fick det bli ett destilleri, förmodligen kom han igång runt 1796. Hans sonson, Raymond B. Hayden, grundade också ett destilleri och kallade sin whiskey för »Old Grand-Dad« som en hyllning till sin farfar. 1899 såldes destilleriet till familjen Wathen och är idag ägt av Beam Inc.
Old Grand-Dad är en så kallad »straight whiskey«, en beteckning som får användas endast på whiskey som lagrats längre än två år. Basil Hayden’s är numera också namnet på en small batch bourbon från Jim Beam.

Julius Kessler föddes i Budapest 1855 men tog sig till Amerika i 20-årsåldern. Där reste han till Denver i Colorado och började sälja whiskey. Han valde den med omsorg och packade flaskorna på mulåsnor och tog sig över bergskedjan Colorado Moutains till Leadville där det pågick en silverrusch. Han gick från saloon till saloon och sålde in sin whiskey själv. 1888 grundade han Kessler Whiskey Distillery och började göra en American Blended Whiskey han lanserade med sloganen »Smooth as Silk«, som efter förbudstiden blev ett registrerat varumärke och har sedan dess alltid funnits på Kesslers etikett. Hans whiskey ansågs vara bland de bättre och han inte bara sålde mycket av den, han blev också ordförande i Distiller’s Securities Corporation, också känt som »The Whisky Trust«.

1935 etablerades Julius Kessler Distilling Co. Inc. som dotterbolag till kanadensiska Seagram och där förblev han vd fram till sin död 1940. Idag är det Beam Inc. som äger och producerar märket som är det näst mest säljande i USA.
Hur är det med saloonerna idag då? Jo, de frodas, många av dem använder sig av vilda västern som både tema och inredningskoncept, och många bär namn som också anknyter till 1800-talet, som Big Nose Kate’s Saloon i beryktade Tombstone i Arizona till exempel, som tagit namnet efter Doc Hollidays »squeeze« som det står på deras hemsida.

I samma stad finns Crystal Palace Saloon som ser ut precis som det gjorde 1882. The Bulldog Saloon & Grilll i Whitefish, Indiana, ser också ut som en gammal saloon av vilda västern-snitt men byggdes 1983, och Wildhorse Saloon i Nashville öppnade 1994 och är både en saloon, restaurang, bar, konsertlokal och dansställe i en gigantisk byggnad som årligen säger sig ha 1,5 miljoner gäster och mer ser ut som någonting i Las Vegas. Och The Red Dog Saloon ser från utsidan också väldigt amerikansk ut, man har kamouflerat nedre våningen på ett hus till en riktig wild west saloon – fast den ligger på Hoxton Square i Camden Town – i London…