En kopp vin kanske?

Whisky och öl i all ära, men en annan nog så väsentlig dryck är ju kaffet i alla dess former. En dryck som varit populär ända sedan 1700-talet, men som under 1990-talet fick ett rejält uppsving världen över då espresson på allvar slog igenom och då dessutom den amerikanska coffee-shop-varianten hittade ut i världen, och till Sverige.

Kaffebönan

Nej, rubriken är inte så knäpp som den låter faktiskt, för ordet ”kaffe” har en etymologisk bakgrund som längs en mängd underliga stavningsvarianter leder tillbaka till det arabiska ordet qawah och det turkiska ordet kavhe, och båda dessa betyder i grund och botten just vin, men användes också om allt annat som var uppiggande och stimulerande, det vill säga lätt berusande.

Annars ligger det nära till hands att tro att ordet kaffe kommer av Kaffa, som en gång var namnet på en del av Etopien där kaffeträdet växer vilt och varifrån det sägs komma — inte från Arabien som Carl von Linné hade för sig när han döpte det till Coffea Arabica. Men på den här punkten verkar fackfolket enigt: namnet kommer INTE från namnet Kaffa. Man hänvisar till det faktum att kaffeträdet där i själva verket kallades boon eller bun — men å andra sidan kan det väl mycket väl ha varit så att utlänningar senare började kalla drycken för ett namn besläktat med landet varifrån det kom?

Claes Rålamb

Nå, antagligen lär vi aldrig få reda på vad som är rätt i det här sammanhanget, men kan konstatera att i svenska språket dyker ordet upp i hov- och krigsrådet Claes Rålamb skildring av sin resa till Konstantinopel, dit han skickades på ett diplomatiskt uppdrag 1657 av Karl X Gustav. Där skriver han: ”Visiren i Silistria lät (under audiensen) hämta Cafe, och lärde migh huru iagh skulle dricka thet förvthan at brenna migh.” Citatet är hämtat från Svenska Akademiens Ordbok, men återfinns både i Stig Wiltons ”Kaffe” (Norstedts 1967) och Lars Elgklous ”kaffeboken” (Förlags AB Wiken, 1993). Lustigt nog skriver de båda cafe med accent (café) i citatet, vilket alltså herrarna i Akademien inte gör. Vilket som är riktigt spelar ju inte så stor roll, speciellt eftersom det kom att framträda en mängd varianter under de närmast följande åren: caffe (1708), coffelj (1730) caffi (1797), coffee (samma år) och så sent som 1891 har man hittat stavningen kaffi, och betoningen skiftade mellan första och andra stavelsen. Så småningom blev kaffe den allmänt rådande stavningen och så förblev det — fram till 90-talet, för frågan är väl om inte espresso eller caffé latte numera är vanligare än ”en kopp kaffe”.

När ordet ”fika” blev liktydligt med kaffe, har jag ingen aning om, men 1924 när Svenska Akademien gjorde slutredigeringen på ordet i sin ordbok fanns överhuvudtaget ingen som helst koppling till kaffe, medan däremot i deras senaste Ordlista är kaffe den första betydelsen, medan ”att trakta efter” den andra. Det var i alla fall så att man ”fikade efter kaffe” och till slut började man bara säga ”fika” och det räckte för att få envar att förstå att det var fråga om kaffe och inget annat än.

Irish Coffee

Det här är väl kanske världens mest kända kaffedrink och irländare hävdar förstås att den är omöjlig att göra på annat än irländsk whiskey, men det finns faktiskt en skotsk motsvarighet kallad Highland Coffee.
Stig Wilton ger i sin bok Kaffe (Norstedts, 1967) det här receptet:
Lägg i ett högt glas (varmt) två teskedar socker.
Fyll glaset till 2/3 med hett svart kaffe.
Tillsätt 2 matskedar (man kan naturligtvis efter smak ta mer eller mindre) whiskey varefter man lägger i en ordentlig klick kyld vispgrädde.

Man skall inte röra om utan dricka det heta kaffet genom den kalla grädden.

    Danielsson författare och konstnär med stort vinintresse, som skrivit ett tjugotal böcker, av vilka flera översatts. Har haft ett tjugotal enmansutställningar runt om i Europa. Bernt har sedan 2001 arbetat tillsammans med Åke Jacobsson som skribent och redaktör