Historien om Ben Nevis och Long John

1911 köpte det Londonbaserade vin- och sprithandelsbolaget W. H. Chaplin & Company varumärket Long John, då hade den ursprunglige långa John varit död sedan femtiofem år, men han lever vidare än idag i allra högsta grad.

Dagens version av blendwhiskyn Long John innehåller 48 olika single malt whiskies, bland dem Laphroaig och Highland Park, som båda naturligtvis sätter sin alldeles speciella särprägel på resultatet. Det skulle onekligen vara intressant att höra vad destilleriägaren John McDonald skulle gilla den blend som bär hans namn.

Släkten McDonald of Keppoch har anor ända tillbaka till Skottlands kung på 1300-talet – Robert I Bruce. Två av förfäderna var med vid slaget vid Culloden 1746, eller Blàr Chùil Lodair som det heter på gaeliska, som var de skotska klanernas allra sista försök att göra uppror mot de styrande britterna och låta James Francis Edward Stuart (”The Old Pretender”) bestiga tronen.

John McDonald föddes 1796 som ett av sju barn i en fattig familj i Torgulbin i högländerna, där man naturligtvis gjorde sin egen whisky, men också destillerade i lite större omfattning för att dryga ut de magra inkomsterna.

1805 flyttade de till Fort William och arrenderade mark av The Duke of Gordon, som lyckligtvis inte tillhörde den typ av jordägare som vid den tiden jagade bort arrendebönderna och började med fåruppfödning istället. Nej, denne Gordon var istället en av dem som ivrigt arbetade för att legalisera whiskyframställandet och övertalade en annan av sina torpare på en annan egendom, George Smith, att börja destillera helt öppet – vilket resulterade i Glenlivet så småningom.

Ben Nevis Distillery

Greven gjorde starkt intryck på familjen McDonalds son, som vid det laget vuxit upp till en riktig drasut på 1,93, vilket var en avsevärd längd då för en tjugoåring. Han bestämde sig för att ansöka om licens och starta ett destilleri. Pengar hade han inte utan fick låna ihop det mesta. Han fann en utmärkt plats i närheten av havsviken Loch Linnehe och med en stadig tillgång på utmärkt vatten från två småsjöar.

Så här skrev han själv ett par år senare:
“There are some who would have you believe that there exists a kind of divine secret, a miraculous ingredient or genius behind the manufacture of Scotch Whisky. I however, acknowledge no miracle other than that which is worked when science and nature combine. The principal ingredients are three, notably water, barley and yeast, with a measure of peat smoke or reek. Of these there can be no doubt water is the foremost. On Ben Nevis I was fortunate to find a constant and consistent source of pure clean water in two small lochans. In order of importance, the second ingredient is barley. This must be clean and plump, fully rounded and quite dry, containing exactly the right amount of protein. Special distiller’s yeast is the third ingredient. This has the texture of dough or putty and is vital to the process of fermentation. And fourthly there is peat, which comes to the whisky through the water passing over peat bogs on its way down the mountain, and from the ‘reek’ from the fire lit during the manufacturing process. Once again, we are fully fortunate in that nature in her magnificence, has created on the hill behind us, an ample supply of peat in our own banks to fuel the fires drying the barley.”

Han hade det dock ganska så tufft i början, ett par somrar regnade säden bort, torven var alltför blöt för att skäras och dessutom rådde en allmän ekonomisk nedgång som givetvis fick effekter på whiskyefterfrågan.

Destilleriet, Ben Nevis, tog alltså sitt namn från berget vid vars fot det ligger. Det är Skottlands högsta berg (1 343 meter) och upp till toppen finns en 15 kilometer lång gångväg som blir svårare ju högre upp man kommer. Berget drar varje år stora skaror av både professionella och mer fritidsbetonade bergsklättrare och vandrare. En av den senare kategorin var hertiginnan av Buccleuch, en av Englands då rikaste kvinnor. Hon gick vilse en natt och enligt sägnen så gick John McDonald ut i natten med en vällingklocka som han slog i med jämna mellanrum och på så vis kunde hertiginnan lokalisera honom.

Möjligen bidrog sådana hjältedåd, eller som när John lär ha brutit nacken av en tjur som anföll hans bror, till att destilleriet fick ett gott rykte och affärerna gick allt bättre.

En riktig PR-puff kom 1848 då självaste drottning Victoria kom på besök och givetvis förärades ett fat (det står ibland att hon köpte det, men det är ytterst tveksamt…) som hon lär ha låtit ligga i femton år tills prinsen av Wales blev myndig.
När långe John gick ur tiden togs destilleriet över av sonen Donald Peter och då kom ruljangsen igång på riktigt.

Drottning Victoria, 1848

Efterfrågan på deras maltwhisky ”Long John’s Celebrated Dew of Ben Nevis” ökade lavinartat. Omsättningen ökade femton gånger under en tioårsperiod, och årsproduktionen steg från omkring 47 000 till 700 000 liter. 1877 arbetade inte mindre än 51 personer heltid på destilleriet.

För att möta den ständigt växande efterfrågan lät Donald Peter uppföra ytterligare en destillerianläggning som gavs namnet Nevis och låg på stranden vid River Nevis. Han installerade förstås den allra modernaste tekniken och byggde storslaget två kornlador, tre kölnor och fem maltlador. Det fick ett eget tunnbinderi också.

Donald Peter McDonald gick ur tiden 1891 och hela rörelsen övertogs av sönerna John och Archibald. Det var dessa två som 1911 sålde varumärket Long John till Londonfirman W. A. Churchill & Company, som bland annat ägde Château Marquis d’Alesme Becker och Chateau Malescot St-Exupéry i Bordeaux, samt importerade en hel del portvin.

Familjen McDonald behöll dock destilleriet, och gjorde det ända fram till 1944. Vid det laget hette ägarna av varumärket Long John Seager, Evans & Company – sedan började en närmast yrselframkallande ägarkarusell med nybildningar, nedläggningar och namnbyten, men väl framme vid 1970 uppstår Long John International, efter att under ett antal år hetat Long John Distilleries Ltd.

Under det sistnämnda namnet uppfördes mellan 1958-1960 Tormore Distillery. Namnet betyder ”stora kullen” och det byggdes för att till fullo försäkra sig om tillgång på bra malt till Long John. Arkitekten hette Sir Albert Richardson och han fick ta ut svängarna hur mycket han ville och till vilken kostnad som helst – nästan, hans idé om att göra skorstenen i form av en whiskyflaska fick man dock överge på grund av att det skulle bli alltför dyrt att genomföra en sådan komplicerad konstruktion.

Det viktorianska praktresultatet beskriver Michael Jackson så här: ”Med sina dammar och springbrunnar, sina bländvita byggnader, dekorativa mansardfönster, klocktorn och klockspel, sina figurklippta buskar och den mäktiga höjden, tätt bevuxen med tallar, som kuliss liknar Tormore en kuranläggning.”

På tal om kulisser så har Long Johns destilleri nyligen fått förnyad aktualitet genom att agera just kuliss i filmer som Braveheart (1995) och Rob Roy (1995).

Destilleriet Ben Nevis förvärvades 1955 av den illustre Joseph Hobbs, som gjorde sig en förmögenhet på att smuggla sprit från Kanada till USA på 1920-talet, men som sedan gick i konkurs. Det bekom honom inte mycket – han återvände till hemlandet Skottland och började köpa upp destillerier på löpande band, nämnas bland dem kan Bruichladdich, Glenesk, Glenkinchie, Benromach och Lochside.

När han väl köpt Ben Nevis fick han för sig att han skulle blanda malt- och grainwhisky direkt efter destillationen och genast fylla blandningen på fat. Han installerade en Coffeypanna för att göra grainwhisky och kallade förfarandet för ”Blending at Birth”. Resultatet blev dock mycket ojämnt och opålitligt och man upphörde med experimentet efter ett tag eftersom det inte blev någon vidare framgång.

Det blev heller inte Hobbs idé om att genast efter övertagandet riva muren kring Nevis och frakta upp grindarna till Ben Nevis – de passar inte in i grindöppningen nämligen och går alltså än idag inte att stänga helt och hållet.

Destilleriet stängdes 1979 och var nedlagt i två år tills Long John International återigen köpte det. De renoverade, rustade upp och tog bort Coffeypannan – fast grindarna fick sitta kvar.
Sedan kom då japanerna – 1989 köpte Nikka Whisky Distilling Company genom partnern Mitsui destilleriet Ben Nevis och sedan man gjort sig av med de sista spåren efter Hobbs (hans två jäskar i betong) och byggt ett besökcentrum återupptogs produktionen den 28 september 1990, men grindarna sitter kvar…

Idag blandas Long John utanför Glasgow av Master Blender Robert Hicks – tidigare Ballantine’s, Teachers och kanske mest känd i samband med Laphroaig. Hans målsättning är att blanda en whisky som ständigt håller den profil som är Long Johns alldeles egen.

Foto: Pernod Ricard

Danielsson författare och konstnär med stort vinintresse, som skrivit ett tjugotal böcker, av vilka flera översatts. Har haft ett tjugotal enmansutställningar runt om i Europa. Bernt har sedan 2001 arbetat tillsammans med Åke Jacobsson som skribent och redaktör