Ett cooperage är ett tunnbinderi och en cooper är en tunnbindare. Cooper är något av de mest prestigefyllda man kan vara på ett destilleri. Det är inget jobb för vem som helst.

Coopern är hantverkaren som med stor yrkesskicklighet och kunskap förvandlar ekstavar till tunnor. Det är ett hårt, tungt och slitsamt jobb och de män – ja, det är nästan enbart män – som jobbar som coopers ser ofta ut som tungviktsboxare. Cooper blir man inte om man har frökenhänder och är rädd för att ta i.

Dessutom arbetar åtminstone skotska tunnbindare ofta på ackord, en skicklig cooper kan tjäna mycket pengar, men priset kan vara högt med värkande axlar, onda ryggar och sviktande hörsel.

Ordet cooper kommer från latinets cupa som betyder behållare. Det är samma ordstam som i svenskans kopp. Tunnbindare var förr i tiden ett vanligt yrke. I Sverige fanns tunnbinderier lite varstans och tunnor bands till förvaringskärl för sill, smör, mjöl och mängder med andra varor.

I dag har tunnbinderierna i stort sett försvunnit och ett tag riskerade tunnbindarkonsten att dö ut. Tack vare att tunnbindarmästaren Johan Thorslund beslutade sig för att gå i lära hos den sista kvarvarande och då åldrige tunnbindarmästaren Karl Lindbom på Gotland – och att han sedermera begav sig till Storbritannien för att utbilda sig i yrket – kom konsten att leva vidare i Skandinavien.

I dag finns, förutom Thorslund Kagge i Högsjö utanför Vingåker, ytterligare några få tunnbindare på våra breddgrader, men industrin är liten och kunderna finns nästan uteslutande i whiskybranschen, bortsett från de trätunnor som säljs som trädgårdsprydnader.

I de stora whiskyländerna, inte minst i USA och Skottland, är tunnbindarkonsten mer levande. Även om den också här har centraliserats till färre och större enheter. Förr i tiden hade i stort sett varje destilleri en eller flera coopers, eller ett tunnbinderi i anslutning till whiskytillverkningen Så är det inte längre.

I ett cooperage, ett tunnbinderi, binds faten. För en cooper är terminologin viktig, man bygger inte fat. De binds med hjälp av tunnband. Hantverket är uråldrigt, och bortsett från att vissa moment och handverktyg har kunnat ersättas av maskiner går själva bindningen till på samma sätt i dag som den alltid har gjort.

I amerikanska tunnbinderier binder man endast fat av ny ek, medan man i Skottland både bygger nya fat, föryngrar gamla och bygger om fat genom att addera stavar så att en amerikansk barrel blir ett större fat, en så kallad hogshead.

Fattillverkningen börjar med att ekstockar kommer till tunnbinderiet, eken styckas upp och läggs att torka. Den europeiska eken måste klyvas längs ådringen, medan den amerikanska eken kan sågas upp i lämpliga delar. Efter klyvningen måste eken torkas. Det traditionella sättet är att stacka upp eken utomhus och låta den ligga och torka i cirka tre år.

I amerikanska tunnbinderier kan man även torka eken i ugnar för att påskynda torkningsprocessen. Efter torkningen sågas sedan eken till stavar. För att faten ska kunna bindas måste ekstavarna göras böjbara, det sker genom upphettning, oftast med ånga.

Faten binds sedan samman genom att svetsade tunnband hamras på plats så att faten får sin buktade form. Fatens bottnar tillverkas genom att tunna bottenstavar fogas samman med träpluggar som sedan sågas till rätt rund form. Bottnarna kläms därefter fast i stavarnas skåror. När fatet är bundet rostas dess insida, traditionellt på öppen eld med ekflis eller gas som bränsle.

Efter rostningen sätter man eld på fatets insida och låter det brinna en kort stund för att träsockret i ytskiktet ska karamelliseras och bilda ett några millimeter tjockt kolskikt, vilket har stor betydelse för hur spriten som sedan läggs på fatet kommer att renas och mogna.

Den övre fatbottnen spänns slutligen på plats med hjälp av en övre metallring som hamras fast. Därefter provtrycks faten och eventuella otätheter tätas med vass. När ett fat väl har bundits läggs det att vila utomhus någon månad innan det är klart att användas. Det är därför som man ofta ser fat staplade i stackar utanför destillerierna.

Fat byggas numera i många storlekar, till och med former. Johan Thorslund har till exempel visat sin hantverksskicklighet genom att bygga både tre- och fyrkantiga fat. Förr i tiden var faten oftast små, så kallade smugglarfat, små kaggar var naturligtvis lättare att hantera, få upp på vagnar och gick snabbare att gömma undan.

I dag är faten vanligtvis av tre storlekar. Vanligast är amerikanska bourbon barrels på 180 liter. Om faten byggs om och förses med några nya ekstavar kallas de för hogsheads och har en volym på cirka 250 liter, medan de största faten, spanska sherry butts, kan ha en volym på mellan 500 och 700 liter, som är maxstorleken som skotsk whisky får lagras på.