Ingenting är lika mycket USA som bourbon whiskey. Det går knappt att titta på en flaska utan att tänka på moonshine ur plåtburkar eller shots på krutstänkta salooner i det som Hollywood döpte till vilda västern. Är du mindre västernromantiker går tankarna till svidande gitarriff, Rolling Stones och vilda nätter på barer du inte trodde fanns. Det här är berättelsen om blodet som flyter genom den amerikanska folksjälen – bourbon whiskey.
Allt började egentligen med irländska munkar. Så brukar varenda whiskybok inledas, men trots den slitna frasen ska vi ändå stanna vid den en stund. På Irland, och i stora delar av Skottland talades länge gaeliska. I Skottland har detta urgamla keltiska språk reducerats till en starkt hotad kuriositet som nästan bara lever kvar i obegripliga whiskynamn som Bunnahabhain, Auchentoshan, Aberlour a’ Bunadh och andra. Ute på de avlägsna öarna i Hebriderna träffar man dock fortfarande personer som talar gaeliska och kommer vi till Irland så är iriskan, som den gaeliska varianten kallas där, tämligen levande.
När Nordamerika började koloniseras av irländare och skottar på flykt från krig, svält och elände så var det gaelisktalande personer som gav sig ut på den farofyllda Atlantfärden. Spriten de hade med sig ombord (betydande mängder) kallade de för Uisge Beatha. Ett uttryck engelskan så småningom förvandlade till whisky. I långa tider var det förbjudet att tala gaeliska på i Skottland och på Irland.
Britterna gjorde vad de kunde för att utrota folkets språk och kultur. Engelskan fick fäste och trängde mer och mer undan gaeliskan. Bland annat såg man till att det iriska skicket med parord, det vill säga två ord för ett substantiv, förbjöds. Uisge beatha blev uisge och så småningom whiskey. Dock rådde man inte på stavningen, den avslutande e-bokstaven i uisge hängde kvar, som ett långfinger i luften åt den brittiska ockupationsmakten, och gör så än i dag. Därför stavar irländare whiskey, något annat vore otänkbart. Och eftersom det i stor utsträckning var gaelisktalande irländare och skottar som slog sig ner borta i Kentucky, kom så småningom även amerikansk whisky att stavas whiskey. Att som många gör inte skilja på stavningen mellan whisky och whiskey är inte bara okunnigt, det är nedvärderande mot äldre tiders irländare, skottar och det gaeliska arvet.
Det brukar diskuteras vad som var först, hönan eller ägget, skottar eller irländare, eller kanske rent av tyskar. Vi kan dock vara helt säkra på att det första som nybyggarna försökte skaffa sig var brännvin. Precis som många svenskar slog sig ner i Minnesota och kring de stora sjöarna i norr så sökte irländare och skottar sig till andra landsdelar. I deras fall blev det Mellanvästern och det stora område i och kring nuvarande Kentucky som 1785 fick namnet Bourbon County efter det franska kungahuset, bourbonnerna, som stödde amerikanerna under frihetskriget.
Nybyggarna upptäckte snart att korn växte dåligt. På så sydliga breddgrader som Mellanvästern grodde inte grödorna som hemma. Korn är en växt som behöver mycket dagsljus för att kunna gro och kan därför bara odlas långt norrut och långt söderut på jordklotet. I Kentucky räckte inte solljuset till. Men i det varma klimatet växte råg och majs som ogräs i den bördiga jorden.
Enligt principen man tager vad man haver dröjde det inte länge förrän råg- och majsmäsk jäste lika hemtrevligt som i det gamla landet.
Idag tycks många mena att det första man brände till sprit var råg och att det var tyska emigranter i Pennsylvania som stod bakom de tidigaste pannorna. På bourbon-destillerierna hävdar man gärna att just de var först och en del påstår rent av att det var precis deras destilleri och varumärke som var det förstfödda. Samma dag som Bastiljen stormades i Paris, den 14 juli 1789, sägs exempelvis baptistpastorn Elijah Craig ha destillerat ursprungsspriten i USA. Det är dock en seglivad myt som knappast har mer än ett marknadsföringsvärde. Destilleriet Evan Williams hävdar å sin sida att de minsann fick fart på pannorna sex år före den fromme gudsmannen. I alla fall vet vi att det i slutet på 1700-talet kokades whiskey på snart sagt varenda gård i Bourbon County och långt bortom det som så småningom skulle bli Kentuckys statsgränser. Man jäste mäsk på allt som jäsas kunde – majs, råg, vete och för all del även korn. Någon lagring var det inte tal om och spriten, eller eldvattnet som urbefolkningen skulle kalla det i Hollywoodfilmerna, hjälpte européerna att erövra kontinenten – och höll för all del också på att stjälpa den.
Dryckenskapen spred sig som pesten och rev stora hål i det unga amerikanska samhället.
En som uppmuntrade till whiskytillverkning var guvernören i Virginia, Thomas Jefferson, sedermera USA:s tredje president. Han erbjöd jordlotter om femton hektar till nybyggare som började odla majs. I den bördiga jorden uppstod en överproduktion och för att majsen inte skulle förfaras startade många farmare gårdsdestillerier. När det stora Bourbon County så småningom delades upp i mindre enheter fortsatte många att skriva »Old Bourbon« på de tunnor som skeppades längs Mississippi mot New Orleans och namnet blev snart synonymt med whiskeyn. Att faten före användning rengjordes med öppen eld, och att båtturen tog sin tid innebar att karaktären på whiskeyn blev rund och söt. Följden blev att en ny spritsort såg sin födelse på pråmar längs Old Man River.
Mot slutet av 1800-talet drog en våg av fromhet och nykterhet över världen. Inte minst i USA växte sig både kyrkligheten och nykterhetsrörelsen starka. En starkt bidragande orsak var det alkoholmissbruk som riskerade att lamslå samhället. I stat efter stat med början i Kansas infördes förbud mot tillverkning och försäljning av alkohol. Första världskriget kom att medföra brist på spannmål till mat och bröd och nykterhetslobbyingen växte sig än starkare. Den 16 januari 1920 kom en federal lag som förbjöd tillverkning och konsumtion i samtliga stater. Nationen torrlades, tillverkningen chockstoppades, importen förbjöds och endast de mest förslagna skotska tillverkarna lyckades skicka över sin whisky efter att ha fått den klassad som koleramedicin och andra undergörande medikamenter.
Förbudstiden kom att vara ända till 1933 då Franklin D Roosevelt vann presidentvalet på just förbudsfrågan – det amerikanska folket hade fått nog av lönnbränning, smuggling, gangsterkrig och allsköns kriminell uppfinningsrikedom. Det dröjde dock ett bra tag innan tillverkningen av bourbon kom igång igen. Nu trädde en mycket betydelsefull man in på scenen. Senatorn i Arkansas, Wilbur Mills, som på 1970-talet orsakade en praktskandal då han stoppades rattfull med en strippa i bilen och tvingades avgå från kongressen med buller och bång. I mitten av 1930-talet drev Wilbur Mills igenom en federal alkohollag som slog fast att bourbon måste lagras på nya ekfat. I Arkansas växte mycket ek och »ofoget« att använda fat gång på gång försämrade marknadsläget för ekskogsägare och tunnbinderier. Lagändringen var ivrigt påhejad av såväl skogsägare som tunnbindare och kom att få vittgående konsekvenser för både whiskyn och whiskeyn såsom vi idag känner den. På andra sidan Atlanten fick skottarna plötsligt en helt ny fattyp, billiga ex-bourbonfat översvämmade marknaden och kom minst sagt att revolutionera hela världens whiskyindustri. Det hade den gode Wilbur Mills såklart ingen aning om, men äras den som äras bör.
Ett regelverk kring vad som är bourbon whiskey växte fram ganska tidigt. Lagen definierar de olika whiskeytyperna produktionsmässigt. Bland annat måste bourbon göras på minst 51 procent majs och ekfatslagras i minst två år på rostade eller kolade fat. Dessa bestämmelser skulle visa sig få en enorm betydelse för den gryende bourbonindustrin. Bourbon fick nu en särskiljande stil, smaken harmoniserades och grunden till världssuccén var ett faktum. Wilbur Mills däremot förnedrades offentligt, tvingades avgå och stå med alkoholistens skam inför folkdomstolen.
Förbudstiden gjorde att många små bourbondestillerier försvann. De 13 åren torrlade effektivt kontinenten och när destillerier långsamt började byggas upp igen så hade man såklart ingen mogen sprit i lager. Skottarna däremot låg i startgroparna och såg snabbt till att märken som J&B och White Horse blev närmast synonyma med whiskey, eller scotch, i USA. När de amerikanska destillatörerna som främst höll till i Kentucky började ta marknadsandelar igen växte man snabbt. Istället för många små destillerier som före förbudstiden blommade det nu upp stora industrier, som tog för sig av marknaden. Gamla delvis bortglömda varumärken togs till heder. Tillsammans kom ett fåtal bourbondestillerier att tillverka hundratals olika varumärken med relativt snarlik whiskey. Så ser det ut än i dag även om det numera har vuxit upp närmast ofattbara mängder med små hantverksdestillerier som kokar bourbon i snart sagt varenda delstat.
Riktigt förstklassig bourbon som George T Stagg, Pappy van Winkle, Blantons och många andra märken, som lagrats länge och gjorts med omsorg är svåra att finna i Europa. Ryktet om dess förträfflighet har också drivit priserna i höjden. Däremot är storsäljare som Jim Beam och Jack Daniels stapelvaror i varenda bar i hela världen. Bourbon whiskey har en lite sötare och rundare ton än maltwhiskyn, den har inte samma spännvidd, men majsen och de nya ekfaten ger den en krämig lite bränd vaniljton som gör den omistlig i klassiska drinkar. Den kan också vara mycket behaglig att dricka rent och är numera miltals från den moon-shine och det eldvatten som för 250 år sedan inledde berättelsen om bourbon whiskey.
BOURBONFAKTA
- Bourbon får göras i hela USA, men har sin hjärtpunkt i Kentucky
- Minst 51 % av råvaran måste vara majs
- Får bara lagras på nya ekfat
- Får inte färgas med sockerkulör
- Måste lagras minst två år
- Yngre whiskey än fyra år måste ha åldersangivelse
- Sour mash – en tillverkningsmetod med surmäsk som är vanlig i dag och som bland annat Jack Daniel’s använder i sin marknadsföring
- Sour mash – en tillverkningsmetod med surmäsk som är vanlig i dag och som bland annat Jack Daniel’s använder i sin marknadsföring
- Tennessee Whiskey – ursprungsmärkt amerikansk whiskey av delvis annan typ och tillverkning än bourbon. Den filtreras exempelvis genom träkol av lönn.
