Steffo Törnquist: Det börjar om?

steffoVår medarbetare torde knappast behöva någon presentation. Skribent, författare, livsnjutare, föredragshållare och TV-man. Här noterar han att hösten kommer igen – men ändå inte gör det…
»Den sommaren«, sjunger Niklas Strömstedt i en av de vackraste svenska visorna som börjar i a-moll.
Han sjunger:
»Den sommaren.
Vi åkte ut till Lidingö och hem igen.
Och körde på en fågel och begravde den, nånstans vid en sjö.«
Jag råkar veta vilken fågel det rör sig om, jag råkar veta vilken sjö det rör sig om, också vilken kvinna. Niklas är en nära vän, jag råkar därför veta, men nu handlar det om annat, om nästa rad i visan.
Hösten nämligen.
»När hösten kom«, lyder sångtexten efter det där fågeldebaklet. »När hösten kom« och just där höjs melodien till h-moll, en förtätning, en stigning av temperatur och dramatik, allt fokus på hösten.
Han sjunger:
»När hösten kom, sa du att nu känns det som det börjar om.«
Bingo!
Där har vi det.
Kvinnan Niklas Strömstedt sjunger om känner som att det börjar om när hösten kommer.
Såsom att tiden är cirkulär.
Såsom att tid kommer tillbaka och börjar om.

» Att tiden är cirkulär är för övrigt
ingalunda den enda märkliga
uppfattningen vi har om tid. «

Många människor uppfattar det just så, sommaren kommer alltid igen, säger de, men det är förstås fel, ingen sommar kommer igen. Det kommer sannolikt en ny sommar, så är det förmodligen, det säger all erfarenhet, men den som kommer är ny och kan lika gärna dyka upp senare på en linjär tidsuppfattning som underst i en cirkulär.
Men man får ju sina rutiner.
Exempelvis dricker vi oceaner med rosévin under sommaren, och knappt en droppe under övriga årstider. Exempelvis dricker man inte whisky från Islay under golfen på sommaren.
Man bär heller inte cashmeretröjor eller lamullsfodrade tofflor eller äter Bœuf Bourguignon på sommaren, och redan där har vi några skäl att välkomna hösten.
Att tiden är cirkulär är för övrigt ingalunda den enda märkliga uppfattningen vi har om tid. Innan det mekaniska uret var uppfunnet var det solen som bestämde hur lång en timme skulle vara, en timme på hösten var tio-tolv minuter kortare än en timme på sommaren. Dessutom vinglar hela grunden för vår tideräkning. Det var den romerske munken Dionysius Exiguus som kläckte idén att räkna tiden från Jesus födelse. Dittills hade år noll varit lika med Roms grundade, alltså motsvarande 753 f Kr. Dionysius som levde på 500-talet ansåg dock principen poänglös eftersom romarriket kollapsat. Han önskade mer värdig nollpunkt och kläckte Jesus-idén. Men när var det?
I sina beräkningar utgick Dionysius från Bibelns Lukasevangelium där det står att Johannes Döparen döpte Jesus i Kejsar Tiberius femtonde år. Det skulle motsvara år 783 efter Roms grundläggning, och då skulle Jesus vara runt 30 år. I så fall föddes Jesus år 753 efter Roms grundläggning, vilket också är året som Dionysius valde till utgångspunkt för vår tideräkning.
Dock har det visat sig att den gamle munkens uträkningar inte var tillräckliga. Kung Herodes som beordrade avrättning av alla nyfödda gossebarn efter ryktet om Jesu födelse dog nämligen redan år 750. Därför föddes Jesus troligen cirka 4 e Kr. Fyra år efter sig själv.
Strunt samma.
Nu är hösten här.
Nu kan man dra på sig ylletröjan och ta sig en Ardberg till andra hålet, en Laphroaigh till sjätte och en Caol Ila till tolfte och under tiden låta en Bœuf Bourguignon puttra på låg värme.
Skål!