Ur Allt om Whisky nummer 1 2012

Master Cooper Ger Buckley: Talang för trä

Av | Publicerad 2012-02-27 | Lämna kommentar

Master Cooper Ger Buckley
Tunnbindaryrket är ett utdöende jobb på Irland. Men Jameson har beslutat sig för att föra traditionen vidare genom att låta Master Cooper Ger Buckley ta in två nya lärlingar. Vi bad Ger lossa på tung- och tunnband för att få veta lite mer lite mer om hantverkets historia och yrkeshemligheter.

Idag finns det få saker i världen som inte kan tillverkas av maskiner. Men trätunnan hör till dem. Och få saker är så viktiga när det gäller att framställa whiskey. Det levande materialet tillåter aspiration samtidigt som det bevarar, smaksätter och ger karaktär. Utan detta urgamla kärl vore whiskeyn en dimension fattigare.

Att trätunnan bara låter sig göras av en mänsklig hand gör den personlig och det spiller naturligtvis över också på innehållet. Det är svårt att tänka sig en vingård där det inte fanns några fat av trä i vinkällaren. Eller ett whiskeydestilleri där lagerhyllorna var fulla med tunnor av plåt eller plast.

Här i Sverige är ordet tunnbindare föga glamoröst. Engelskans cooper däremot låter tufft, spännande och fantasieggande. Namnet Ger Buckley har ungefär samma klang.

Ger är så mycket cooper som någon någonsin kan bli. Han kommer från en familj där yrket gått i arv i minst fem generationer. Vid 16 års ålder började han lära sig jobbet. Efter de obligatoriska fyra åren som lärling fick han börja kalla sig cooper. Och efter ytterligare 20 år nådde han den åtråvärda titeln Master Cooper – med rätt att själv ta lärlingar.

Sedan en tid är Ger den ende tunnbindaren på New Midleton Distillery i Cork. Länge såg det ut som att han också skulle bli den sista. Men nu har destilleriets flaggskeppsmärke Jameson beslutat att ta in två lärlingar. Något som Ger är märkbart glad över när vi träffar honom i hans verkstad i den gamla delen av destilleriet.

– Jag kände mig som den sista mohikanen innan jag fick beskedet. Det tar fyra år att få titeln cooper men det tar en livstid att lära sig jobbet. Och inte ens efter den tiden kan man med gott samvete säga att man är fullärd, säger Ger och skrattar.

– I det här jobbet finns alltid något att förbättra, alltid möjlighet att förfina hantverket. Jag har tretton år kvar innan pension och hinner ge mina lärlingar en bra grund innan jag slutar.

Att börja som lärling hos Ger förpliktar. Enligt avtalet förbinder sig en cooper att aldrig byta arbetsgivare. Samtidigt åtar sig bolaget en rad förpliktelser gentemot den anställda. Grunden till regelverket har över 500 år på nacken – sådana skrivningar ändrar man inte på i första taget.

– Vårt skrå (Guild) bildades i Dublin på 1500-talet och fick sitt godkännande av kungen vilket betydde att vi fick rättigheter att förhandla med myndigheterna. Dublin Coopers Guild upphörde 1982, men man fortsätter att följa avtalen och reglerna av hävd.

Samma sak med hantverket. Att komma in på Gers verkstad är som att förflyttas hundratals år tillbaka i tiden. En elhyvelbänk och några ljusrör i taket är det enda som vittnar om moderna tider. Verktygen och handgreppen är tidlösa. I ett hörn står en bunt med vass som fortfarande används för att täta locket mot brädorna.

Och en sak är säker. Det behövs sannerligen ingen whiskey för att få Ger att lätta på vare sig tungband eller tunnband. Han pulserar av energi och berättarlust. Samtidigt som han visar oss de olika verktygen och hur de används växer både hans egen och yrkets historia fram.

– En sak är viktig att förklara: det är skillnad på coopers och coopers. Under en lång tid förvarades i stort sett allt i tunnor. Mjöl, fisk, frukt, grönsaker, ja allt möjligt. Tunnbinderiet var den tidens förpackningsindustri. Och tunnor var hårdvara som gick i arv. Ägde man en tunna var man välbärgad. De som gjorde tunnor för torrvaror kallades »dry coopers« och så fanns det »wet coopers« som bland annat tillverkade tunnor för öl och sprit. En »wet cooper« hade ett mycket högre anseende än en »dry« och de högst rankade var de som jobbade på destillerierna.

Master Cooper Ger Buckley
Ger kommer från en släkt av »wet coopers«. Han har släktforskat ner till 1750, men är övertygad om att hantverket sträcker sig längre än så. Familjen har hela tiden bott i Cork där det vid mitten av 1700-talet fanns tre destillerier, massor med lokala bryggerier och cirka 350 coopers. Man kunde bara bli en cooper om man hade en släkting som kunde lära ut yrket.

– Jag växte upp på ett destilleri som hette Hewitts efter ägaren och det var i hans hus vi bodde. Min far köpte det från destilleriet, men arbetade själv på Cork Destilleries som gjorde Paddy whiskey. Jag brukade hälsa på honom på jobbet när jag var liten och minns doften från Pot Still-whiskeyn. Bredvid tunnbinderiet fanns en smedja där man hettade upp brädorna till tunnorna för att kunna böja dem. Där kunde man värma sig och det satt alltid ett gäng gamla coopers runt elden och berättade historier. Det var en skön stämning där och jag kände direkt att jag hörde hemma där på något sätt.

Gers mamma följde däremot aldrig med honom. Det var en helt mansdominerad värld och kvinnor påbjöds att ge upp sina eventuella jobb när de gifte sig. Och en »wet cooper« tjänade så bra att han kunde försörja en hel familj på sin lön. Men det var ett också ett tufft arbete och förr i tiden gömde en cooper alltid sina händer när han gick ut och åt för att inte visa hur hårt han jobbade.

– Jag gjorde min lärlingstid under min far som jag alltid haft en bra relation till. Jag hade tur och fick den sista lärlings-platsen på företaget.

De första sex månaderna fick Ger lära sig att använda verktygen. Därefter fick han hjälpa till med jobbet. Efter tolv månader var det dags att börja reparera tunnor på egen hand. Var sjätte månad kom nya sysslor och lönen ökade.

– Som färdig cooper kunde man på en dag sätta ihop fem amerikanska »barrels« (200 liter), en »butt« (sherryfat på 500 liter), reparera en »hog’s head« (300 liter) och avsluta med att reparera fem »barrels«. Vi började nio på morgonen och slutade halvsex. Men på vintern tog det längre tid. Det var frost på verktygen och träet var motspänstigt. Varje tunna fick ett märke som talade om vilken cooper som tillverkat den. Mitt var först ett M, men sedan tog jag över min fars märke som var »Nr 1«.

Varje kväll granskades Gers och de andras jobb av en förman. Om en tunna läckte luft fick jobbet göras om nästa dag. Något som betydde längre pass och lägre lön för dem som inte fick till det.

– Det gällde att göra allt snabbt och rätt på en gång. I början var det knepigt att få rätt vinkel på brädorna och att få banden att passa. Min lyckligaste tid som cooper var när jag under sex år fick jobba med min far och det fanns många arbetskamrater i verkstaden. Det fanns alltid någon att prata med eller fråga om råd. Det var lärorikt att få ta del av deras yrkeskunnande och spännande att lyssna till deras historier.

Ger berättar med nostalgi i rösten om hur man bråkade som syskon men alltid ställde upp på varandra om någon råkade i trubbel.

– Vi var som ett eget brödraskap. Men tidens inverkan kunde vi inte göra något åt. Jobben försvann. Det kom andra förpackningar. Trälådor till frukt till exempel, och för alla »wet coopers« var ståltunnorna som kom på 50-talet en mardröm som ledde till en rad uppsägningar på bryggerier som exempelvis lokala Murphys. Men destillerierna har alltid varit bra arbetsgivare och jag har haft tur och fått behålla jobbet.

Det är svårt att få tag på ek i Irland och flesta tunnorna köps in från Amerika. En ny 200-liters tunna kostar cirka 150 dollar. Den ger mycket ek-karaktär först gången och går att använda fem gånger innan brädorna når den kritiska tjockleken på 2 centimeter då de börjar släppa igenom whiskey.

– Eftersom cooper-facket är starkt i USA och lagen säger att man måste använda nya tunnor om man ska ha rätt att kalla en dryck för Bourbon så gör Jack Daniels slut på ungefär 2 000 tunnor per dag. Av dem går runt 1 500 vidare till andra destillerier runt om i världen. Bland annat till oss. De kostar 90 dollar och kan användas fyra gånger. En Sherry-tunna på 500 liter från Europa kostar runt 700 euro och de ovanliga Port-faten lika mycket.

Gers käraste ägodel är en sliten hammare som gått i arv i tre generationer. Att skaftet fortfarande aldrig bytts ut visar hur varsamt en duktig cooper använder sitt verktyg. Och Ger är duktig. Något han idag till och med kan erkänna för sig själv.

– Jag har älskat att jobba med trä ända sedan jag var liten – och jag vet att jag har en talang för det. Jag har en egen verkstad hemma där jag bland annat gör prydnadssaker av gammalt tunnvirke tillsammans med min dotter Robyn och hennes kusiner. Jag känner mig stolt över att kunna förmedla glädjen i att arbeta med trä till nästa generation. Och vem vet – kanske Robyn en dag blir den första kvinnliga coopern på Jameson.

Några av Ger Buckleys verktyg

Några av Ger Buckleys verktygHorse: Den fasta hyveln som man står framför och för brädorna över.
Dog: Verktyget som håller ut brädorna när man tätar med vass mot locket.
Adze: Yxa med blad på bredden för att kunna hugga ur tunnan.
Crow: Skär ut fliken i bräddorna där locket passas in.
Draw knife, Hollowing knife och Heading knife: Används för att skära tunnlocket smalt i kanterna.
Coopers hammer: Stor rund hammare för olika användningsområden.
Coopers driver: Kil som slår bort tunnbanden.
Coopers broad axe: Konstruerad så att du inte ska skada handen som håller i brädan.
Coopers topping plane: För att göra locket plant.
Coopers timber compass: Mätinstrument för att får rätt mått på locket till olika tunnor.
Compass: Verktyg för att mäta locket på tunnan.
Bung: Pluggen i tunnan.

Etiketter: , , , , ,

Prenumerera på Allt om Whisky | Köp tidigare utgåvor

Tyck till

  • Välkommen

    Det här är tidningen Allt om whisky på webben. Vi ger dig allt du behöver veta om whisky och öl. Här bjuder vi på information och nyheter och låter dig prenumerera enkelt och snabbt.

  • Aktuellt nummer

    Senaste numret av Allt om Whisky
  • Från tidningen

    Allt om Whiskys spellistor Allt om Whiskys korssord
  • Whisky, öl och mat

  • Missat något nummer?

    Gamla nummer av Allt om Whisky
  • Citera oss gärna

    Creative Commons License
    Detta verk är licensierat under en Creative Commons-Licens.