Jasper ”Jack” Daniel hade en svår uppväxt. Hans mor Lucinda dog när han var mycket liten. Hans far gifte om sig med en annan kvinna och den unge pojken fick en styvmor han hatade och som tycktes hata honom. I varje fall visade hon honom ingen moderskärlek. En dag fick han nog och beslutade sig för att han aldrig mer skulle se henne.

Jasper Daniels farföräldrar hade utvandrat till Lynchburg Tennessee från Skottland. Farfadern hade varit kusk hos en förmögen familj. Han hade förälskat sig i godsherrens femtonåriga dotter; och hon i honom. Det var en omöjlig mesallians och för att få leva tillsammans rymde det unga paret till USA.

Vi vet inte hur gammal Jasper Daniel var när också han rymde från sin styvmor och sina många syskon. Hans födelsedokument försvann när tingshuset i Lynchburg brann ner några år senare. En del källor säger att han var sju år, andra att han var i de tidiga tonåren. På hans gravsten står att han var född 1850, men det är ett årtal man tog ur tomma luften.

Jasper rymde till familjen Waggoners i granngården
där han gråtande förklarade att han var rädd för sin styvmor och att han aldrig mer skulle gå tillbaka henne. Något förvånade tog familjen Waggoner den lille pojken på allvar och talade med Jaspers far som samtyckte till att sonen fick flytta hemifrån.

Paret Daniels hade tio barn och en mun mindre att mätta var säkerligen välkommet. Jasper fick börja jobba hos en vän till sin nya familj. Vännen hette Dan Call och drev speceributik i staden. Dan Call såg en ambitiös och artig ung pojk i Jasper, som blev som en son i familjen. Frun i huset, Mary Ann, lärde honom att läsa, skriva och räkna.

Dan Call var en mångsysslare. Ännu inte fyllda 20 år drev han en butik i Lynchburg. Han var en förnämlig talare och predikant i den lutheranska församlingen. Han ägde ett dussintal slavar som skötte hans plantager – och inte minst – de skötte hans brännvinspanna. När Abraham Lincoln blev president och slavfrågan drev sydstaterna ut i krig, bad Dan Call den unge Jasper att ta hand om brännvinsdestilleringen.

Att de stora jordbruken i söder skulle klara sig utan
slavarbetare var omöjligt att tänka sig. Det var en fråga värd att dö för. Det tyckte alla, inklusive den varmt kristne Dan Call och Jaspers far som nu gick i fält i den grå uniformen.

Jasper fick ta hand om sprittillverkningen. Den som visade hur man gjorde och lärde honom hur pannan skulle eldas, hur spriten skulle tappas av och hur den skulle smaka när den var klar var en av Calls slavar, Nearest Green. Med åren skulle Jack och Nearest Green bli så mycket vänner en svart och en vit man kunde bli vid den här tiden. Genom hela sitt liv skulle Jasper hålla Greens namn i aktning och när slaveriet avskaffades skulle han ge både Nearest Green och hans söner jobb i destilleriet som fria män.

Jasper flyttade snart in hos familjen Call. Den kristne husfadern brottades med det olämpliga i brännvinsbränning och hans församling påpekade flera gånger att han borde upphöra med all sådan hantering. Gång på gång kom frågan på tal. Något så ogudaktigt som sprit, som förstörde familjelivet för så många, borde ingen predikant befatta sig med. Sådan var Guds vilja.

Dan Call våndades men gick slutligen med på att göra sig av med spritpannan. Han erbjöd då Jasper att köpa den på avbetalning. Det dröjde inte länge förrän Jasper och en jämnårig kamrat kuskade runt med häst och vagn och sålde whiskey i trakten. De fick dessutom bra mycket mer än den dollar per gallon som Call tog för spriten i sin butik.

Det går flera historier om hur Jasper sålde whiskeyn han och Nearest Green tillverkade. Under inbördeskriget härjade rövarband i det laglösa landet. Det var mycket farligt för unga pojkar att kuska runt på vägarna med en vagnslast sprit. Det berättas hur de gömde flaskor och fat under hö och torkat kött och hur de sedan sålde sin sprit i skydd av mörkret till salooner och spelhus dit lagens arm sällan nådde.

Den unge Jasper klädde sig oklanderligt. I våra dagar hade vi sagt att han var en klädsnobb. Han ville att folk skulle lägga honom och hans whiskey på minnet: Han bar en knälång rock, en broderad väst, välputsade stövlar och en vidbrättad plantageägarhatt. Det blev hans uniform och han bar den och likaledes välskräddade kläder varje dag under resten av sitt liv.

Jasper Daniel visade sig vara ett marknadsföringsgeni. Hans affärer blomstrande och han blev redan som mycket ung en förmögen man. När inbördeskriget var över lyckades Jasper få arrendera en bit mark vid Louise Creek där han lät bygga en större kopia av Calls destilleri. Nathan Nearest Green och hans söner, George och Eli, fick ansvar för själva tillverkningen och pappa Nearest basade som Master Distiller.

Ända till 2016 var historien om slavfamiljen Green okänd, eller i varje fall nedtystad. Än i dag är rasfrågan brännhet i sydstaternas småstäder. Det krävdes en ung svart grävande journalist, Fawn Weaver, för att historien skulle komma fram i ljuset; att det världsberömda varumärket egentligen skapades av svarta slavar var något man talade tyst om. I dag har Nearest Green och hans söner en annan plats i historieböckerna hos Jack Daniels. Uncle Nearest Foundation har instiftats och Nearest Greens namn står numera först i raden av Jack Daniel’s Master Distillers.

Jasper Daniel, eller Jack, som alla kallade honom, skulle få en remarkabel död. En tidig morgon på kontoret hade han glömt koden till sitt kassaskåp. I vredesmod sparkade han sönder låset, med påföljd att han skadade sin vänstra fot. Såret ville inte läka, kallbrand tillstötte och foten måste amputeras. Sjukdomen hade dock fått fäste, någon månad sedan amputerades hans ben vid knät och slutligen fick hela benet tas bort vid höften. Smärtorna hade varit olidliga. Cirkulationen kom aldrig igång, och Jasper Daniel, dog den 10 oktober 1911 i sviterna efter den tredje amputationen.

Ingen visste hur gammal han var, eller att han egentligen hette Jasper. Han gifte sig aldrig och hade inga barn. Destilleriet gick i arv till en brorson.

I dag är Jack Daniel’s ett av de mest ikoniska varumärkena i den amerikanska historien, lika mycket en symbol för ett helt land, som en del av världens sprithistoria. En framgångssaga som för mer än 150 år sedan skapades av en slavfamilj och en ung föräldralös pojke.

Än i dag finns kassaskåpet som tog Jaspers Daniels liv kvar på destilleriet i Lynchburg och guiderna visar upp det för 300 000 besökare varje år. I guidernas manus står det att Jack kommit till jobbet en tidig morgon och glömt kombinationen. Där står ingenting om varifrån han kom den natten, eller att han spelat kort på The Red Dog, en av de två salooner han ägde i staden.

Jack Daniel var en mycket liten man, 152 centimeter lång. Han kallades för »Gentleman Jack«. Han hade vad man brukar kalla kvinnotycke. Vid hans grav står alltjämt två stolar där sörjande kvinnor i Lynchburg kan slå sig ner. Hans sista ord lär ha varit: »One last drink, please«.