Få har kunnat följa Bunnahabhains utveckling de senaste årtiondena som Andrew Brown, både när det gäller destilleriet och den lilla byn med samma namn. Då han själv är född och uppvuxen på Islay, Port Ellen närmare bestämt, har han kunnat notera de förändringar som skett – och själv sjösätta några egna.

– Platsen, människorna, pannorna, svarar han snabbt på frågan om vad som gör Bunnahabhain och dess whisky så speciella.

– Vi har verkligen jättestora pannor, vilket ger en trevlig och lätt fruktig, estrig slags sprit. Jag tycker också att platsen är ganska unik. Vårt vatten är något hårdare än de andra destilleriernas på Islay, förklarar Andrew Brown och menar att det definitivt påverkar whiskyn. Och han om någon borde veta, då han känner till både destilleriet och Islay bättre än många andra.

– Jag har sett destilleriet byta ägare flera gånger med många toppar och dalar. Bunnahabhain ligger mitt i ingenstans, sex och en halv kilometer från närmaste pub, berättar Andrew, som om pubavståndet är det största problemet med att en arbetsplats ligger lite avsides (fast för en skotte är detta förmodligen en högst relevant siffra).

– När jag flyttade hit var det en hel by här, femton hus med familjer och hyresgäster. Idag finns det bara två hus kvar.

1881 grundades Bunnahabhain, och namnet var precis lika svårt att uttala då som nu. Först strax över åttio år senare moderniserades destilleriet och 1964 förändrades whiskyn från rökig till orökig. Först tre decennier senare, på slutet av nittiotalet, började Bunnahabhain göra torvrökigt maltdestillat igen, och Andrew har fått uppleva flera av dessa utvecklingssteg på nära håll.

– Min familj hade inget med whisky-industrin att göra, annat än att ta sig en dram då och då, berättar Andrew muntert.

Att han därför halkade in på whiskyspåret var en ren slump, fast med tanke på hur många destillerier som trängs på den relativt lilla ön Islay är det väl inte helt osannolikt. När Andrew började jobba med whisky var det på samma destilleri som idag, och han kunde tacka deras omoderna logistiksystem för det.

– På 80-talet började jag arbeta på Bunnahabhain med att hjälpa till att köra maltbåten två dagar, berättar han, då malten på den tiden levererades med båt istället för via landvägen.

– Jag var arbetslös på den tiden och det var definitivt ett av de bästa jobben jag hade haft, eftersom jag jobbade två dagar åt gången och fick två dagars betald övertid, skrattar Andrew.

Efter att jobbet var färdigt frågade de honom om han kunde komma tillbaka, och Andrew svarade ja direkt.
– Jag började jobba där på heltid 1988, först med att rulla fat och senare med mäskningen. 1994 arbetade jag med det på heltid.

Tre år senare blev Andrew assisterande teamledare, och längs vägen skaffade han sig även erfarenhet av att arbeta med destillationen och pannorna. 2009 slutade den tidigare chefen och Andrew fick ikläda sig rollen som teamledare.

Idag innehar Andrew rollen som Distillery Manager, och även om uppdraget i grund och botten går ut på att destillera och lagra whisky kommer en hel del andra arbetsuppgifter på köpet.

– Jag tror inte att det finns något sådant som en vanlig dag. Det finns en viss daglig rutin som destilleriet måste gå igenom, men det finns saker som kan hända mitt i natten eller utan förvarning, som exempelvis att kondensatorerna spricker. Jag antar att min huvudsakliga uppgift består av att kunna få ut den maltsprit vi kokar ut genom dörren i tid, skrattar han och fortsätter:

– På det sättet påverkar vi inte någon annan del av produktionen på ett negativt sätt. Vi kan inte hålla på hur mycket råsprit som helst innan den ska läggas på fat. Som mest kan vi lagra tre dagars råsprit innan behållarna blir fulla, och därför måste det utrymmet alltid finnas. Varje fredag måste vi se till att det finns tillräckligt mycket plats för ny råsprit innan vi tar helg, skämtar han.

Dock innebär hans mångfacetterade arbetsbeskrivning även att det ibland inte går att hålla alla nöjda samtidigt.

– Ibland skiljer åsikterna sig åt, särskilt när det gäller vad mina chefer vill och vad som kan hända på plats på destilleriet. Vill du ha rapporten inlämnad i tid eller spriten ut genom dörren? I de allra flesta fall får den där rapporten vänta, helt enkelt.

En sådan situation där Andrew inte kan behaga alla är hur han ska tackla den rådande energikrisen kontra de kortsiktiga och långsiktiga miljömål som har satts upp för destilleriet. Det övergripande målet är att Bunnahabhain ska komma ner till netto noll i utsläpp och detta har Andrew och hans anställda successivt arbetat mot i flera år.

– Vi försöker hålla oljepannan avstängd så mycket som möjligt och har gått från att förbruka runt 140 000 liter olja i veckan till 41 000 liter. Vi ser också över hur vi använder grön energi kontra fossilt bränsle, bland annat under destillationsprocessen där vi exempelvis tittar på hur vi skulle kunna spara energi.

Spar energi gör knappast Andrew själv på fritiden. Är den inte fisketurer och läsning som står på agendan väntar promenader med hans hundar, tre Boxers och en Jack Russel-terrier. Och precis som hundarnas energi är outtömlig är också världens törst efter whisky från Bunnahabhain.
– Vi fortsätter att producera mer och mer för varje år, ler Andrew.

Foto: Konrad Borkowski, Distell