Uttrycket “southern hospitality” kan personifieras av Lynne Tolley. Släkt i nedstigande led från Jack Daniel själv, och numera chef för Miss Mary Bobo’s restaurang i Lynchburg tar hon årligen emot tusentals gäster och ser till att alla får samma varma bemötande.

Det var långt ifrån självklart att Lynne Tolley skulle börja arbeta med Jack Daniel’s whiskey, trots att grundaren är gammelfarmors bror. Som barn växte hon upp i det lilla samhället Lynchburg, men flyttade i samband med att hon utbildade sig till näringsfysiolog. Efter att ha tagit sin examen arbetade Lynne med näringsfysiologi i tio kommuners skolor i södra Tennessee under flera år. När hon precis fyllt trettio fick hon jobb på Jack Daniel’s och har blivit kvar sedan dess, och har numera hand om ortens restaurang. När Allt om Whisky ringer Lynne har hon precis börjat förbereda dagens lunch, och är på ett sprudlande glatt humör.

– Du är punktlig! Ropar hon med en bred sydstatsdialekt i luren innan hon raskt undrar om vi har besökt destilleriet.

Tyvärr inte. Men det ligger högt på resplanerna.

– Ni måste komma hit! Det är när man känner dofterna, ser omgivningarna och känner in miljön som man verkligen förstår vad Jack Daniel’s Whiskey handlar om.

När blev du medveten om ditt arv från familjen, och hur påverkade det ditt val av utbildning och karriär sedan?

– Oj, det tog en lång tid att inse för mig. Du förstår, jag kommer från den här lilla byn Lynchburg; idag bor det 600 personer här, men när jag växte upp var vi ännu färre. Destilleriet var något som fanns där, det var ingen “big deal” – det bara stod där. Man förstod inte att det var något folk reste runt halva jorden för att besöka. Under min uppväxt, under min universitetstid och när jag växte upp var det aldrig något jag pratade om. Inte heller när jag gick på dater berättade jag, för jag trodde inte någon skulle bry sig om det. Idag tänker jag att jag kanske borde nämnt det lite oftare! Hahaha! När jag fyllde 30 år fick jag för mig att kolla om det fanns något bra jobb för mig på destilleriet, och kom in där. Idag älskar jag verkligen kopplingen, men det spelade verkligen ingen roll i mitt val att bli näringsspecialist.

Men, kändes det som ett självklart val att söka sig till destilleriet när du väl kommit till ro med det faktum att du är släkt med Jack Daniel?

– Nej, det kan jag inte säga. Min bror till exempel, gjorde aldrig det. Han utbildade sig till ingenjör och har aldrig haft något intresse alls för destilleriet. Han trillade aldrig dit, men jag är stolt att jag föll till föga.

Hur ser din roll ut idag?

– Det är flera roller. Dels är jag ambassadör för Jack Daniel’s, vilket innebär att jag reser en hel del och pratar om vår whiskey världen över. Det är en fantastisk del av arbetet, att få träffa så många människor som är intresserade av vad vi gör. Därtill sitter jag i vår “tasting-panel” och provar spriten, men huvudsakligen sköter jag restaurangen i Lynchburg. Under mina uppväxtår åt jag ofta på Miss Mary Bobo’s, och älskade det klassiska sydstats-lantköket. När Miss Mary dog, 102 år gammal, köpte destilleriet upp restaurangen och det föll sig naturligt med min bakgrund inom mat och näring att ta över och driva stället.

Kan du berätta lite om när ni provar whiskeyn – hur går det till, och vad är det ni letar efter?

– Vi är två paneler, och vi ses en gång i veckan. Faktum är att jag ska ner dit om ett par timmar. En panel får smaka whiskeyn innan den läggs på fat, den andra panelen – som jag tillhör – får prova whiskeyn efter lagring, innan buteljering. Vi får helt enkelt tre glas whiskey framför oss. Två glas är tagna från ett fat från förra årets produktion, och ett glas är från ett av årets fat. Vår uppgift är att prova alla tre och se om vi kan pricka in den whiskey som är gjord i år. Om tillräckligt många i panelen hittar årets glas skiljer det sig alltså för mycket från den övriga produktionen, och den omgången får destilleras på nytt. Liksom alla andra är kontinuitet vad vi letar efter, och det är bland det svåraste att åstadkomma. När jag är ute och reser, och börjar prata med min granne på planet slutar det ofta med att vi byter visitkort. Nästan alltid när de får se min titel – som lyder “Jack Daniel’s Whiskey Taster”, öppnar det för ett intressant samtal, och de har ofta många frågor.

Det är ju numera vedertaget att kvinnor har bättre doftsinne än män. Hur ser du på det?

– Jag tycker det märks tydligt. Kvinnors doftsinne är mer utvecklat än mäns, och många gånger upptäcker jag dofter runt mig långt innan min man. Han kan gå omkring hemma, och jag kan ropa från andra våningen “älskling, nu måste du byta strumpor!” medan han tycker att “de luktar ju inte alls..?”. Hehehe! Men, om man tittar på den franska parfymindustrin består den nästan uteslutande av äldre män som har de prestigefyllda jobben med att blanda parfymer, när det egentligen borde vara kvinnor eftersom deras näsor passar bättre för uppgiften.

Varför är det så tror du?

– Tradition. Så är det ju även i whiskeyvärlden, men det ändras sakta men säkert. Jack Daniel’s har ju en image som tuff och macho, men det är oftast kvinnorna som uppskattar vår whiskey mest på provningar, och hittar flest noter och nyanser när de smakar.

På tal om machobilden: ingen annan dryck är så förknippat med country- och rockstjärnor som just Jack Daniels. Hur kommer det sig?

– Det är nog många olika anledningar, men en av dem borde vara att Jack kanske främjar kreativiteten? Man släpper lite på sina vanor och föreställningar och kan vara friare i sitt skapande kanske. Men, det är ju inte bara musiker som har lyft fram Jack, alla typer av konstnärer har haft ett eget förhållande till vår whiskey. Författare som William Faulkner och andra seriösa skribenter har alla pratat brett om sin kärlek till Jack Daniel’s. Tittar man på andra konstformer får du nog samma resultat. Sedan ska man inte glömma bort att vi är knappt 90 minuter från Nashville (countrymusikens huvudstad, vår anm.).

Du har skrivit fyra kokböcker med Jack Daniel’s och matkombinationer. Finns det någon gräns för hur mycket mat och whiskey man kan blanda?

– NEJ! Om man bortser från salladsdressing; JD och vinäger går verkligen inte ihop. Annars funkar Jack i nästan vilket sammanhang som helst. Med olika frukter, gräddsåser, i pasta med skaldjur, till fransk löksoppa, desserter och till frukost – allt funkar bra.

Frukost? Utveckla!

– Om du blandar in lite JD i din sirap får du en väldigt god vaniljtouch till dina pannkakor. Så man kan säga att jag äter Jack Daniel’s även till frukost varje dag. Men oftast blandar jag in det i till exempel marinader. Bortsett från en sötma som verkligen förhöjer smakerna reagerar whiskeyn med köttet så det blir mörare än vanligt. Överhuvudtaget kan man överraska folk med att blanda in whiskey i matlagningen. Det känns lite lyxigt att ha en sådan fin produkt i din måltid. Du borde prova att sautera svamp med Jack Daniel’s till en biff med rödvinssås. Det blir fantastiskt bra! Och till efterrätter funkar det nästan ännu bättre. Karamelliserade äpplen med Jack Daniel’s blandad i det bruna sockret blir hur bra som helst. Jag kan fortsätta hur länge som helst…

Gör det!

– OK, om du ska blanda en cocktail, testa att byta till exempel Vodka Cranberry till Jack Daniel’s Cranberry. De två smakerna gifter sig enormt bra. Prova att blanda i Jack om du gör en egen leverpastej… resultatet blir utöver det vanliga. Och prova att göra Lynchburg-vanilj! Ta vaniljstänger och stoppa ner i en flaska med Jack. Ställ det i ett skåp runt fyra veckor så har du en egen riktigt god vanilj som du kan använda överallt där du hade använt vanlig vanilj annars.

Serverar ni några Jack Daniel’s-cocktails på Miss Marys?

– Nej, Lynchburg tillhör en av Tennessees “torra kommuner”, så vi får inte sälja alkohol till någon överhuvudtaget. Därav att vi använder det i maten istället…

Tror du inte att det kommer att ändras?

– Jag tror inte det. För att ens få rösta om att ta bort torrläggningen i en kommun krävs att man är minst 2500 personer skrivna där. Lynchburg har som sagt inte mer än 600 innevånare, så det lär ju inte ske på rätt länge.

Till sist – hur ser din närmaste framtid ut?

– Well, det kommer en ny kokbok , den femte i ordningen, under nästa år. Innan dess ska jag ut och resa. Dels till Frankrike, där de älskar vår whiskey och dels till Spanien, där de håller på att lära sig att älska Jack Daniel’s. Jag tror också att jag ska till Sverige senare i höst eller vinter, vilket vore hur kul som helst. Jag har aldrig varit där, men jag har hört att man ska packa varma kläder…

Det råder ingen tvekan om att Lynne Tolley är van att ta hand om människor, och har ett gott ord att ge till alla. Under samtalet hinner hon klämma ur sig ett “thanks darling” och “yes, honey” till gäster, medarbetare och andra besökare varannan minut. Det verkar helt enkelt inte vara någon myt om den sydstatska gästfriheten, och den värme som är en stor del av Lynchburg och en väsentlig del av upplevelsen man får i Tennessee.