Det är en dimmig fredag runt lunch när jag letar mig fram längs Oslos mest kända gata – Karl Johan – på väg mot Stortingsgata, där Amundsen Bryggeri og Spiseri har huserat sedan de först började brygga öl för något dussin år sedan. Den stora lunchrusningen har inte riktigt satt in när jag frågar efter bryggmästaren Jon Malone, ändå verkar han lite stressad när han så småningom dyker upp, men anledningen är inte gästerna, utan ett tråg med mangopuré.
Vi slår oss ner vid ett hörn av den 17 meter långa baren, alldeles intill bryggeriet som blänker bakom välputsade glasväggar i ett hörn av restaurangen, och jag frågar hur det kommer sig att han hamnade här i Oslo.
– Ingen ovanlig historia, egentligen. Som så många andra hängde jag på mig ryggsäcken, var borta ett par år, och när jag kom tillbaka till England hade alla mina gamla vänner skaffat sig helt andra liv. Vi hade inte så mycket gemensamt längre och jag hade ingen särskild anledning att stanna i England, men kände lite folk i Norge. Så jag chansade och tog mig hit, och efter nån vecka hade fått ett vik här på Amundsen. Det här var innan Brexit, så det var lättare då.
Och så hamnade Jon på Amundsen, där han lärde sig samtidigt som han jobbade, till dess han efter ett par år tog över hela ansvaret, och idag är det han som skapar Amundsens hela utbud av öl, runt ett tiotal, som slangas rätt från någon av tankarna nere i källaren till kranarna bakom baren. Råvarorna hämtar man där de finns, men gärna norskt om det går, och under den förhållandevis korta tid som Jon varit i Norge har mycket hänt.
– Numera finns det flera stora humleodlingar i Norge, och norsk malt finns i flera olika kvaliteter. Än så länge är de lite dyrare och kräver mer erfarenhet, men både jag och andra norska bryggerier experimenterar gärna.
Fast Jon, med sin brittiska bakgrund dras gärna åt de traditionella brittiska öltyperna, som stout och IPA, även om bästsäljaren i baren är Husets Pils, en rak och tydlig lager gjord på malt från Bonsak Gårdsmälteri i Tröndelag.
Bryggeriet blänker inbjudande bakom sina glasväggar och vi tar de få stegen från baren in i ett bryggeri som ryms på knappa 20 kvadratmeter, men som ändå har allt som krävs: Ett bryggverk från österrikiska Flecks, med ett calandriasystem som hettar upp mäsken snabbt och effektivt. Därtill två jästankar, och så har man ett bryggeri som kan brygga upp till 600 hl per år i batcher om 6 hl. Det är smidigt och flexibelt för en pub som vill kunna erbjuda variation utan att brygga alltför stora volymer. Men det är lite svårt att hitta bra kameravinklar när det är så knappt om utrymme, så Jon föreslår att vi ska gå ner i källaren.
Numera finns det flera stora humleodlingar i Norge, och norsk malt finns i flera olika kvaliteter.
Vägen dit går genom köket, sedan nerför smala trappor medan Jon lite ursäktande förklarar att han skulle fylla mangopuré på det som ska bli Amundsens Mango IPA när jag kom. Telefonen ringde och han slant. Mangopuré tar en stund att torka upp, det var därför han var lite sen. Ingen fara, säger jag och följer honom genom gångar och korridorer. Till slut står vi framför en gråmålad metalldörr som jag räknar ut ligger två våningar under Karl Johan. Jon låser upp och öppnar dörrarna. Aladdins grotta! Det blänker och glittrar från jäskar i rostfritt stål som står prydligt uppradade längs ena långväggen. I mitten ett bord fullt av ventiler, rör och fattningar som står på tork och längs den andra långväggen stabila hyllor fullstaplade med maltsäckar.
– Ta en titt, säger han och gör en gest med handen. Jag är inte det minsta nödbedd och kliver nästan andäktigt in samtidigt som jag försöker hitta den bästa kameravinkeln för att få med så mycket som möjligt av detta blänkande överflöd. Jon kommer efter och förklarar de olika delarna och undrar lite försynt om jag vill smaka.
Har påven en lustig mössa?
Jon drar en IPA rätt från tanken, vi smakar och han ursäktar sig för att kolsyran inte riktigt är där den ska vara, men jag njuter av en självsäker beska och vackert blommiga noter och tänker inte alls på någon kolsyra. Vi provar vidare längs med jäskaren, både färdigt och nästan färdigt, stout, porter, IPA, lager, egentligen allt som är på gång här nere långt under Karl Johan. Den enda som inte riktigt faller mig på läppen är Husets Pils, som nog är tydligare när den jäst ut. De övriga är lysande, var och en på sitt vis.
Jon föreslår att jag ska gå runt lite på egen hand medan han ställer sig med saccharometern. Lite längre in hittar jag ytterligare ett rum, den har gången fullt av lagringstankar varifrån ölet slangas rätt upp till kranarna vid baren. Och i en liten skrubb vid sidan av: maltkvarnen, en robust pjäs, även den från Österrike. Det är komplett, välstädat och inspirerande.
När Jon så småningom visat mig resultaten från saccharometern är vi klara och det har blivit dags för lunch. Vi kliver upp för trapporna hela vägen tillbaka genom köket ut till restaurangen där jag finner ett bord och en meny. Valet känns rätt självklart: Bangers and mash, alltså deras hemgjorda korv med potatismos. Och till det ett glas av deras lika hemgjorda Dark Rebel Stout. En fulländad kombination som gör mig både mätt och otörstig, och kanske redo för Operahuset.
https://www.amundsenspiseri.no
Foto: Björn Une
