East Highlands, där Fettercairn Distillery ligger, är förmodligen ett av Skottlands mindre kända whiskydistrikt. Det är också ett bevis på att hur mycket man än lär sig om whisky så finns det alltid mer att lära sig. Som till exempel nyttan i att ha en engelsk premiärminister som ägare.

När man börjar bekanta sig med skotsk maltwhisky stöter man fort på indelningen i olika regioner och distrikt. Där talar man gärna om rökig whisky från öarna på västkusten, i synnerhet Islay. Sedan fortsätter man kanske att tala om den fruktiga whiskyn från Speyside, som ligger i nordöstra delen av högländerna och där de flesta destillerier ligger.

Rätt eller orätt, de flesta distrikt har kommit att associeras med en viss typ av whisky, i alla fall om de är någorlunda kända. Men det finns också mindre kända distrikt, som till exempel East Highlands, där det inte finns lika många destillerier. Det har gjort att de ibland uppfattas som lite hemliga.

Ett typiskt exempel är Fettercairn Distillery, som ligger i Laurencekirk, några mil sydväst om den stora staden Aberdeen. Det uppfördes 1824 av den dåvarande klanchefen för Clan Ramsay, Sir Alexander Ramsay och därför ståtar Fettercairn än idag med klanen Ramsays enhörning på sina buteljer.

Epoken Ramsay varade dock inte länge, endast sex år senare köptes destilleriet av familjen Gladstone, som drev det i nästan 100 år. Den mest kände medlemmen av denna familj var William Gladstone (1809 – 1898) som var brittisk premiärminister under fyra mandatperioder mot slutet av artonhundratalet. Det var under honom lagen ändrades så att whisky beskattades först när den var färdiglagrad, och att den kunde säljas buteljerad i stället för på fat. Tidigare hade det varit så att whiskyn beskattades direkt när man la den på fat, vilket innebar att destillatörerna fick betala skatt även på den del som försvann genom avdunstning, den så kallade »Angel’s Share«. Detta gav upphov till en rad besynnerliga experiment för att förhindra avdunstning, vilket ofta hade en negativ inverkan på whiskyns kvalitet.

Fettercairn har sedan dess bytt ägare många gånger, framför allt under 1900-talets senare hälft och i början av 2000-talet. Idag ingår destilleriet i whiskyföretaget Whyte & Mackay, som i sin tur ägs av den filippinska koncernen Emperador.

Under många år gick större delen av Fettercairns whisky till blended whisky och det var inte förrän 2007, som man lanserade en 23-årig whisky, som året efter följdes av en serie med en 24-årig, en 30-årig och en 40-årig maltwhisky.

Jag hade turen att vara där på lanseringen och frågade destillerichefen John Doig, varför man inte valde att lansera en yngre whisky. Han svarade att man hade kontrakt som gjorde att det bara fanns dessa äldre lager tillgängliga just då, men att man arbetade på detta. Några år senare kom Fettercairn Fior som var en icke åldersbestämd maltwhisky, där man blandat äldre och yngre whisky. Idag har man en fullständig serie, med en 12-årig, 16-årig, 22-årig, 28-årig, 40-årig och 50-årig maltwhisky och man får förmoda att de tre sista är från lagren som blev tillgängliga 2008.

Vatten är alltid en känslig fråga för alla destillerier då det gäller att ha tillgång till både processvatten och kylvatten. Fettercairn har fördelen att ligga nära bergskedjan The Grampians och tar sitt källvatten från strömmar som rinner ner därifrån.

Destilleriet är inte särskilt stort och har ett traditionellt mäskfat i gjutjärn, vilket börjar bli lite ovanligt idag, då många går över till mer moderna tekniker och material. Man kör på traditionella tre vatten i mäskfatet och för en vört som är något svagare än industristandard, men i stället har mer smakaromer.

De elva jäskaren är till-verkade av Oregon Pine där man jäser under ganska lång tid, cirka 60 timmar, vilket ger mäsken en alkoholhalt på runt 7,5 %.

Det som är mest speciellt är dock destillationspannorna, med två mäskpannor och två spritpannor, båda av den typ som kallas lökformad, vilket innebär att de varken har kokboll eller timglasform. De två spritpannorna har en kylring monterad överst på pannan och från den rinner kallt vatten på utsidan av pannan.

Normalt brukas andra metoder när man vill påverka destilleringen och skilja de lägre och de högre alkoholerna. Det vanligaste är att man gör det svårt för ångorna att nå kondenseringsröret (Lyne arm), genom att det antingen är en förträngning (timglasform), eller att ångorna leds på insidan av en utbuktning på pannan (kokboll) och då genom gravitation faller tillbaka ner och blir omdestillerade.

Detta gör man för att öka reflux, alltså att spritångorna kyls ner och återgår i vätskeform, faller tillbaka ner och destilleras om. Detta ger en lättare typ av whisky och tidigare var denna typ av whisky mycket efterfrågad till blending. Idag uppskattas lättare sprit i maltwhisky framför allt på grund av att fruktighet och nötighet lättare tonas fram.

Det finns ett fåtal destillerier i Skottland som använder metoden med utvändig kylning, bland dessa finns Dalmore och Glen Grant. Betydligt fler använder sig dock av ett rör som sitter direkt på kondenseringsröret och som för tillbaka en del av ångorna direkt till pannan, så kallade »purifiers«.

Spritångorna kondenseras i en traditionell »Shell & Tube« kondensor och medelalkoholhalten i Fettercairns råsprit (New make spirit), är lite lägre än normalt och ligger på 68,5 %.

Till lagring används huvudsakligen amerikansk ek från Ozark i Missouri, och även om merparten av det man tillverkar går till blended whisky, så lagrar man alltid den whisky som skall gå till maltwhisky i first fill bourbon fat.

Man fyller nästan alltid faten med reducerad styrka på 63,5 %, men det förekommer också att man fyller med den högre styrkan på 68,5 %. All whisky som skall buteljeras som single malt lagras lokalt i Fettercairns traditionella (Dunnage) lagerhus.

Tillgängligheten på Fettercairn är dessvärre tyvärr begränsad efter Brexit och den enda som finns på Systembolaget är Fettercairn 12 years old, som har artikelnummer 86583 och kostar 499 kr.

Vill man ha någon av de äldre så får man tyvärr vänta, antingen till dess det går att ta sig till Storbritannien igen, eller till dess att reglerna för handel mellan Storbritannien och EU klarnat, så att det åter går att beställa ifrån Whisky Exchange.

Det finns många som gärna beskriver Fettercairn som en »grön« whisky. Kanske inte enligt dagens sätt att beskriva ekologiska produkter, utan mer för att den speglar det leende landskapet i Aberdeenshire. Grön eller ej, den är väl värd att smakas av och man får då en insikt i hur mycket som kan ligga dolt i ett »hemligt« destilleri.