Lokal- eller närproducerat blir alltmer populärt, inte bara av ekonomiska och miljömässiga skäl, utan också för att framhäva små, lokala variationer i smak och profil.

Ett exempel är irländska Waterfords terroirdrivna whisky, ett annat är Renegade rum, som låter dig spåra fälten där sockerrören växt. Men få producenter går till sådana ytterligheter som Helsinki Distilling Company när det gäller lokalproducerat.

Foto: Aki Rask

Vi går tillbaka till år 2014, då de första dropparna blygt letade sig fram i ett ombyggt slakteri i Helsingfors utkant, ivrigt övervakade av destilleriets grundare; Kai Kilpinen och Mikko Mykkänen. Det var första gången man brände (laglig) sprit i Helsingfors på över hundra år, och om det var lokalpatriotism eller kvalitet vet ingen, men succén var omedelbar.

Naturligtvis gjordes mycket gin, en enkel spritsort som lätt kan varieras och ger snabbt klirr i kassan. Men man gjorde också whiskey redan från början, i små, men populära upplagor som sedan lades på i första hand franska eller amerikanska fat för att sedan vila i minst tre år. Och sedan har det rullat på, med likörer, akvavit, applejack, internationella priser och en plats i Ian Buxtons ’101 Craft and World Whiskies To Try Before You Die’, en plats som de inte fick bara på grund av whiskeyn, utan också på helheten, med restaurang/besökscenter där man kan se whiskeyn tillverkas.

Så nu, sju år senare, kan det verka som Helsinki Distilling Company inte har något kvar att bevisa. Fast det gör de ändå, med en superlokal whiskey, där i stort sett allt som ingår i den färdiga whiskeyn kommer från Helsingfors.

Om man börjar med kornet, så odlas det på experimentalfält på Helsinkis Universitet som ligger inom synhåll från destilleriet, och när det sedan blir dags att destillera används biogas tillverkad av draven från föregående produktion, vilket täcker bortåt 80 % av destilleriets behov.

Nästa steg, lagringen, ställde till en början till med vissa problem. Ek är inte så vanligt i Finland, och någon vidare tunnbindartradition finns inte heller, men finska fat kändes rätt och problem är till för att lösas, särskilt i Finland.

Lösningen i det här fallet stavades Masa Salminen, en prisbelönt finsnickare som fick i uppdrag att se vad som kunde göras, i brist på finska ekskogar. Masa forskade lite grann i saken, ringde några samtal, och fick så småningom tag på ek som fällts i trädgårdar och parker. Efter torkning utomhus var det dags att tillverka faten, och så småningom fylla dem, innan de lades ner i en stenkällare från 1800-talet. Och där får de ligga.

Enligt Mikko kommer de mindre faten att ligga i 3-4 år, medan de större faten får ligga dubbelt så länge. Men tycker man att väntan blir för lång, och råkar ha vägarna förbi Helsingfors så är det bara att gå in på närmaste Alko för att se vad som erbjuds. Varför inte surfa in på alko.fi, och söka på ’Helsinki Distilling’ redan nu?