Klostret Notre Dame de Scourmont i södra Belgien har bryggt öl sedan början av 1860-talet, efter att ha grundats bara ett tiotal år tidigare. Ölet man då bryggde var ganska oreglerat, även om man av tradition bryggde naturligt, med stor vikt vid precision, tid och naturliga råvaror. Dessutom var det så att man bara bryggde öl för klostrets eget behov, allt överskott skulle gå till välgörenhet.
Så är det än idag, men sedan 1997 finns ett definierat ramverk för vad som får kallas Trappistöl: Ölet måste bryggas på ett trappistkloster, antingen direkt av munkar (eller nunnor) eller under deras ledning och dess syfte är i första hand att stötta klostrets verksamhet och underhåll. Allt överskott ska gå till välgörenhet. Och så ska man ha en oförvitlig affärsmoral i alla avseenden.
Men tiden väntar inte på någon, inte ens på ett kloster, och någonstans i efterdyningarna av pandemin fann sig Notre Dame de Scourmont i en ny verklighet, med förändrade konsumtionsmönster, en yngre målgrupp och ökade kostnader. Samtidigt hade behovet av klostrets hjälp ökat på många håll. För att kunna fortsätta hjälpa måste man fortsätta sälja öl, och då måste man anpassa sig.
USA är Chimays tredje viktigaste marknad, där närmare 70 % av all konsumerad öl är tappad på burk. Ända sedan Oskar Blues började tappa hantverksöl på burk i början av 2000-talet hade flaskans outtalade kvalitetsstämpel blivit allt mer urblekt och burken alltmer accepterad.
Kloster eller ej, marknaden kräver sitt, och på Chimay drog processen sakta igång. Ett trappistkloster kastar sig inte ut i det okända. Fabrice berättar att de munkar som enligt stadgarna styr bryggeriet till en början var tveksamma till burkar, men marknadschefen hade gjort sin hemläxa och munkarna gav så småningom med sig inför hans argument. Chimay kunde fyllas på burk.
De skäl han anförde var många, och för många välkända. Vikten är ett tungt argument, en flaska väger runt 270 gram, en burk väger runt 10 gram, vilket betyder att vikten (och priset) för en fullastad exportcontainer går ner rejält. Detsamma gäller priset mot kund.
Ett annat skäl var detsamma som amerikanska Oskar Blues hade när de började tappa sitt hantverksöl på burk i början av 2000-talet: Man vill ta med sig öl till stranden, festen, vandringen eller vart man nu ska, och då är det inte särskilt lockande att släpa runt på en massa tunga glasflaskor, men burkar är inget problem. Chimay blev mer tillgängligt för fler.
Så var det miljön. I Belgien samlar man in flaskorna och återanvänder dom, men det är inte många länder som har sådana system, i alla fall inte för knubbiga belgiska ölflaskor. Burkar, däremot, är lätta att samla in och göra om till nya burkar. Chimays miljöpåverkan minskade.
Med munkarnas godkännande i ryggen kunde man så börja jobba. Fabrice berättar att man ganska snart kom fram till att burkar inte tålde riktigt samma tryck som flaskor, i Chimays fall runt 5,5 bar. Därför fick man justera den mängd jäst som tillsattes för sekundärjäsningen i burken. I flaskorna bidrar den med ungefär 0,5 % alkohol, i burkarna bara 0,4 %, vilket ger ett något lägre inre tryck. Det är anledningen till att Chimay på flaska kan tyckas ha mer bett initialt, medan Chimay på burk (eller fat, processen är exakt densamma) upplevs som mjukare.
Det där är något som noteras i kommentarsfälten, men överlag är reaktionerna positiva, från de rent praktiska, folk som tacksamt noterar att de nu kan dricka Chimay på stranden, trots att man inte får ta med sig flaskor, till de som noterar den lilla skillnaden mellan flaska och burk men som tycker att de bara gör Chimay mer spännande.
Och för de som inte är så förtjusta: Burken kommer aldrig helt ersätta flaskan. Enligt Fabrice kommer Chimay alltid att tappas på flaska för de som föredrar det så. Till Sverige kommer Chimay på burk i början av mars, med deras Triple (eller vit), först ut. Sedan dröjer det nog inte länge förrän både Röd och Blonde på burk dyker upp på hyllorna.
Foto: CHIMAY
Chimay Triple
Alkoholhalt: 8 %
Nr: 121635
Volym: 33 cl
Pris: 33 kr
Lanseringsdatum: 2 mars 2026
