Det är ett förväntansfullt gäng med ölskribenter som hämtat ut sina elcyklar och nyfiket fingrar på skärmarna. Lite hjälp från guiden gör det hela mycket enkelt. Plus betyder fortare och minus betyder inte fullt så fort.
Vi kommer från flera olika länder; Österrike, Tyskland, Canada, Spanien, England och Sverige. Vi är här för att cykla längs en av de fem ölrutter som turistbyrån Visit Flanders stakat ut runt staden Leuven för att markera att Belgiens ölkultur utnämnts till Immateriellt Kulturarv av UNESCO. Just den rutt vi ska följa har fått namn av en holländsk 1400-talskonstnär: Dieric Bouts och kommer att ta oss ut på den belgiska landsbygden, självklart med lämpliga stopp för att prova både öl och mat.
Guiden – för övrigt den enda av oss som inte cyklar på el- ger oss några instruktioner och förhållningsregler, men eftersom Belgien är ett mycket cykelvänligt land och Leuven inte är någon särskilt stor stad är de få och kortfattade, i stort sett bara att stanna vid rödljus, även om några av oss redan hunnit över.
Så rullar vi iväg. Trots att vi stod vid Leuvens centralstation behöver vi bara rulla ner för en backe och svänga åt höger, in på en trång gränd kantad av höga murar och grönskande trädgårdar, och så plötsligt är vi ute på landet.
Guiden stannar till när många av oss börjar vingla för att vi prompt ska cykla och fotografera samtidigt, men vi sansar oss snart och rullar vidare. Jag trycker på plus och seglar fram till täten för att bekanta mig med vår guide som villigt berättar om det vi ser runt omkring oss; varför de grävde den kanal vi cyklar längs med, var det gick en ganska snart överspelad försvarslinje under första världskriget och naturligtvis en hel del om ölkulturen i trakten.
Det dröjer inte länge innan cyklingen blir en närmast meditativ upplevelse, elcykeln tar hand om det mesta och cykelvägar och -stigar är jämna så man behöver inte ägna mycket uppmärksamhet åt själva cyklingen utan kan ägna sig åt landskapet. Kor och hästar betar i saftigt gröna hagar, säden står knähög på fälten, här och där en bondgård i solblekt tegel med svankande takåsar men välskötta rabatter och släta gräsmattor. Så nära en pastoral idyll man kan komma.
Vi passerar en liten å och svänger av åt höger in på en liten stig som leder oss genom en skog under ett vårgrönt lövvalv innan vi kommer ut på andra sidan och så är vi framme vid dagens första anhalt:
Hof Ten Dormaal
Hof Ten Doormal är ett bryggeri som är unikt även för att ligga i Belgien. Och det gäller inte bara dess historia, utan också det faktum att de själva odlar allt som behövs, både humle och spannmål, som man dessutom mältar själv.
Vi cyklar in genom ett imponerande valv, in på en kringbyggd gård där vi möts av bryggeriets grundare, André Janssens. Han leder oss in i baren för att servera sin Saison innan han slår sig ner för att berätta om bryggeriet.
Det började med en hjärnblödning. För tjugo år sedan var André revisor, men en hjärnblödning fick honom dels att förlora korttidsminnet, och dels till en lång konvalescens.
Revisorskarriären var över. Men en förstående fru hade han kvar och hon skickade honom till USA för att vila upp sig och få lite nya intryck.
Där kan man säga att det hände en grej. Någonstans i Montana stötte han på ett nyligen nedlagt bryggeri som han köpte och skeppade hem. Det var början på Hof Ten Dormaal. Sen återstod bara att lära sig att brygga öl och allt det andra som hör till, pappersexercis, ekonomi, logistik och hygien. ’Mycket hygien’ säger han med en lätt suck.
Den här ganska dramatiska historien berättas långsamt men stadigt, på hygglig engelska. Då och då slår han ut med händerna när han söker ett ord eller tappar tråden, men han har rappa svar på alla frågor om den Saison vi har i glasen: korn mältat i bryggeriets Saladinbox och sedan bryggt med råg, vete, spelt och humle till en lätt och uppfriskande Saison med mjuk citrus och rätt skarp kolsyra. Mer öl kommer vi att få på familjens gård, där bryggeriet ligger och där man odlar allt som krävs. Gården där vi nu sitter är framtidsplaner, tanken är att bryggeriet så småningom ska flyttas hit
Förväntansfullt cyklar vi vidare och suckar lyckligt när vi kommer fram. Mer idylliskt än så här kan det inte bli: en damm där grodor kväker, en kringbyggd gård med välansade gångar och stramt klippta häckar. Förnöjda kor i hagen tvärs över vägen. Och så Dries, den av Andrés två söner som driver det mesta. Han går rakt på sak och hinner knappt hälsa innan han stegar fram till en flyttbar ölvagn med sex kranar och börjar tappa upp öl. Vi börjar med ett slags lambic, bryggd med rieslingdruvor, läskande och friskt efter cykelturen, för att sedan fortsätta med en färsk saison och så vidare längs med raden av kranar. Det är som att dricka ett mjukt fyrverkeri. Naturligtvis ska vi också se bryggeriet, eftersom han ändå måste se till en pågående brygd.
Medan han rör runt i mäskkaren berättar han att de nyligen dragit ner på produktionen. Det är här som överallt annars, marknaden är bräcklig och oförutsägbar. Länge exporterades runt 4/5 av produktionen till USA, men det upphörde ganska abrupt och nu är det bara att överleva och hoppas att det vänder. Själv verkar Dries inte särskilt tyngd. Han rullar en cig och konstaterar att det är som det är. Allt man kan göra är att jobba på med planerna på att ställa om jordbruket för att ännu bättre passa bryggeriets behov. Det börjar närma sig lunch, på ett bryggeri som också har en egenartad bakgrund.
Adept Brewery
Winksele är en halvstor by inte långt från Leuven. På svenska skulle vi nog kalla det för en sovstad, alltså en stad där folk bor och sover. Men de jobbar, handlar och går i skolan på annat håll. Det här ville Dimitri Staelens ändra på, han ville få liv i Winksele.
Lösningen blev ett kooperativ, med bryggeri, restaurang, bar och lokaler som kunde hyras ut.
Dimitris bidrag var Adept Brewery, ett mikrobryggeri som lutar åt det traditionella, det som han inte riktigt fått utlopp för under en lång karriär i bryggerinäringen, bland annat på Duvel-Mortgaat. Därför blir det gärna raw ale, där man inte kokar vare sig mäsk eller vört, men också recept som han funnit i äldre litteratur.
Restaurangen De Smederij, som också är en del av kooperativet, ligger glasvägg i glasvägg med bryggeriet så vi slår oss ner vid bordet medan han berättar. Snart landar en flight med fyra öl och lämplig food pairing framför var och en. Det är väl uttänkt och ett brett spann, från blond till mörk tripel och från friterade lökringar till chokladkaka. Lika smakfullt som lekfullt.
På det följer en lika varierad lunch, Bloempanch (belgisk blodpudding), lokal ost och lika lokal skinka. Fat med hummous ställs fram och vi förstår snart att de kommer servera så länge vi äter. Vad vi får att äta vet vi inte i förväg, men det spelar ingen roll för allt är gott och runt bordet hörs förtjusta suckar när någon funnit en alldeles egen food pairing. Mina egna suckar kom sig av Bloempanch med den mörka tripeln. De både mjukade upp och skärpte till varandra.
En rundtur i bryggeriet följer på lunchen och så en varning från guiden: Nu kommer vi cykla uppför. Men vi som har elcykel är inte så bekymrade och klappar ömt våra skärmar, skärmar som vi får flitigt bruk för på vägen upp över höjderna bakom Winksele och tillbaka mot Leuven.
Så småningom är vi tillbaka i Leuven. Vi konstaterar samfällt att det här är något vi gärna gör om. Vi har ju minst fyra rutter kvar, som var och en bjuder på så mycket mer än bara öl. Det är något visst med att få bekanta sig med öl i dess naturliga miljö, en miljö där öl är en del av en mycket större upplevelse.
Text & Foto: Björn Une
